Oscar Wilde-djupdyk 3: Romanen med stort R

Det är lite märkligt att en så känd författare som Oscar Wilde endast skrev en fullängdsroman. Den får ett helt egen inlägg i mitt djupdyk. Och jag är knappast den förste att vrida och vända på innehåll och budskap. Den penguin classic-utgåva jag läst har 43 sidor introduktionstext innan själva romanen börjar och två appendix samt noter efter. Jag är faktiskt tacksam över introduktionstexten, för den pekade ut kontexter för mig som jag annars kanske inte hade haft lika stor förståelse för under läsningen. Och jag hade det definitivt inte när jag läste romanen förra gången (nån gång i sena tonåren).

Introduktion

Till att börja med är det den engelska aristokratiska miljön där boken utspelas. Wilde skildrar den från ett inifrånperspektiv, och han är inte nådig i sin cyniska kritik mot den. Människorna gör ingenting annat än går på bjudningar och konsumerar konst. De brinner inte för någonting, de bara roar sig och anstränger sig för att göra så lite nytta som möjligt. Alla lever dubbelliv, särskilt sedan de gift sig. Wilde har till och med en term för det: ”bunburying”, att ha en påhittad vän (som då kan heta ”Bunbury”) som man låtsas hälsa på med jämna mellanrum för att ha en respektabel officiell frånvaroorsak när man i själva verket är ute på nåt äktenskapsbrytande äventyr.¹ Wilde hade flertalet manliga älskare under den tid han var gift, och det är inte svårt att föreställa sig att han själv begagnade sig av detta ”knep”.

Det andra som lyftes i introduktionen, och som gav mig en betydligt bättre förförståelse än när jag läste boken första gången, är 1800-talets intresse för så kallad fysiognomik. Det var en teori som byggde på att människors personlighet på något sätt skulle avspeglas i deras anletsdrag. Detta är förstås något som bidrog till påhitt som skallmätningar och rasbiologi några årtionden senare, men här är det alltså mer på individnivå.² Det som händer med det infamösa porträttet i boken är att det inte bara åldras med åren, utan blir fulare och fulare ju hemskare Dorian beter sig mot andra människor. Det börjar som ett ”elakt drag kring munnen” när han dumpat sin första kärlek och även om det senare dyker upp övertydligt symboliskt ”blod” på porträttets händer är det främst små förändringar i anletsdragen som beskrivs, och noteras av Dorian själv. Konstnären som målat porträttet formulerar det såhär i boken: ”People sometimes talk about secret vices. There are no such thing. If a wretched man has a vice, it shows itself in the lines of his mouth, the droop of his eyelids, the moulding of his hands even.”

En tredje sak som behöver nämnas är Wildes relation till företeelser som synd och skuld och deras relation till ”själen”. Det sistnämna är något som Wilde verkar ha trott fullt och fast på som något centralt hos människor. Men han ser också att vad som räknas som ”synd” ofta definieras av kyrkan och samhället, snarare än en allsmäkig gud. Förklaringen till våra laster och begär hittar han i den vid tiden väldigt moderna vetenskapen psykologin. Som i detta citat, som nog kan sägas vara ett försvartal av hans egen sexuella läggning:

”There are moments, psychologists tell us, when the passion for sin, or for what the world calls sin, so dominates a nature, that every fibre of the body, as very cell of the brain, seems to be instinct with fearful impulses. Men and women at such moments lose the freedom of their will. They move to their terrible end as automatons move. Choice is taken from them, and conscience is either killed, or, of it lives at all, lives but to give rebellion its fascination, and disobedience its charm. For all sins, as theologians weary not of reminding us, are sins of disobedience. When that high spirit, that morning-star of evil, fell from heaven, it was as a rebel he fell.”

Boken

Jag har som sagt läst en annoterad utgåva. Det är den senare av två publicerade versioner, och enligt kommentarerna är denna betydligt längre, men också något självcensurerad. Det framgår rätt tydligt att det är anspelningar på homosexuella relationer som förvandlats till någon slags abstrakt och mer steril ”uppskattning av mänsklig skönhet”.

Boken börjar med ett fantastiskt preface som jag faktiskt rekomenderar att man läser i sin helhet, även om man inte tänkt läsa själva romanen.³ Där argumenterar Wilde för Konsten med stort K i sin egen rätt. Enligt Wilde bör man med konst inte försöka skapa något ”sant” eller uppbyggligt eller nyttigt. Tankar och språk, argumenterar han, är ingenting mer än verktyg för att skapa något vackert. Konsten speglar inte livet, utan snarare betraktaren.⁴

Huvudpersoner

Tre personer i den här berättelsen är värda att nämna. Först ut är det konstnären som målar det magiska porträttet. Han heter Basil Hallward och är en idealist som älskar den där Konsten med stort K, och som, i berättelsens början, är störtförälskad i Dorian Gray.⁵ Basil håller på med att måla Dorians porträtt, vilket blir hans mest fulländade verk, något han attibuerar till motivet i sig, samt hans egen djupa kärlek till honom.

Basils motpol, och det mest intressanta och därtill roliga figuren i boken, är Lord Henry Wotton, en man som lever på sin charm och ”wittyness”, och på många sätt känns modellerad på Wilde själv. Man känner liksom igen Lord Henrys ”röst” från berättarrösten i andra berättelser. Lord Henry (eller Harry som han kallas av sina närmsta) är cynismen personifierad, och samtidigt en sann epikuré som lever för njutningarna i tillvaron enligt devisen ”the only way to get rid of a temptation is to yield to it”. Den här typen av aforismer/epigram skulle kunna fylla hela det här inlägget, så ofta häver lord Henry ur sig dem i daligt tal med andra. Ofta säger han emot sig själv i nästa andetag, så till den grad att andra börjar kalla honom ”prince Paradox”. Men trots denna kaxiga framtoning är hans roll i berättelsen, och kanske också som person, mer av en betraktare än någon som står i händelsernas centrum. Han är genuint intressarad av andra människor, och verkar mer intresserad av att se vad som händer när de ger sig hän än att faktiskt göra det själv. Som han säger ”I never approve, or disaprove of anthing now. It is an absurd attitude towards life. We are not sent into the world to air our moral prejudices. I never take any notice of what common people say, and I never interfere with what charming people do. If a personality fascinates me, whateveer mode of expression that personality selects is absolutely dilightful to me.”

Slutligen har vi då alltså Dorian själv. Dorian Gray är i bokens början bara yta. Han hyllas för sin skönhet och sin oskuldsfulla ungdom, men tycks vara ett carte blanche när det gäller personlighet. Basil är som sagt hopplöst förälskad i honom och vill skydda honom från det skadliga inflytande han är rädd att lord Henry ska ha över honom. Lord Henry å sin sida gör precis det som Basil är befarar – introducerar Dorian till frestelserna värld, och Dorian störtar huvudstupa efter.

Porträttet

Basil målar, som sagt, ett porträtt av Dorian. Både han och lord Henry beundrar Dorians ungdomliga skönhet, men Lord Henry kan inte låta bli att orera om dess förgänglighet, varpå Dorian genast blir avundsjuk på sitt eget porträtt för att dess skönhet är oföränderlig. Han uttalar en önskan, och den blir på ett oförklarligt sätt sann. Med åren får porträttet, och inte Dorian, fler och djupare rynkor, men också de ovan nämnda fysiognomiska dragen som ”avslöjar” hans allt mer moraliskt förkastliga personlighet.

Slutligen

Jag har redan skrivit alldeles för mycket, så jag ska inte bli mer långrandig genom att redogöra för hela intrigen, eller efterapa fler citat. Men jag ska ända ägna några rader åt att berätta hur jag upplevlse boken och läsningen. Det har tagit lång tid att läsa eftersom det har varit en bok som jag velat suga på som en karamell. Ett kapitel i taget, inte mer. Särskilt första och sista tredjedelen, där Lord Henry figurerar mycket, ville jag dra ut på så mycket som möjligt (i mitten är det faktiskt tvärtom lite segt). Jag tycker om språket och även om jag absolut inte står bakom Lord Henrys förhållningssätt gentemot sina medmänniskor och antagligen skulle avsky honom om jag mötte honom i verkligheten njuter jag av att läsa om honom. Dorian, som ju egentligen är bokens huvudperson, blir aldrig lika levande eller intressant. Han är mest bara ung och dum i början, och sen äldre och paranoid framåt slutet.

1. Detta nämns alltså i introduktionen till min utgåva, men Wilde själv använder inte begreppet uttryckligen förrän senare, i pjäsen The importance of being Earnest. ↩︎
2. Vill man läsa mer om fysiognomi ger engelska Wikipedia en bra introduktion. https://en.wikipedia.org/wiki/Physiognomy# ↩︎
3. Gutenberg har förstås hela boken. https://www.gutenberg.org/files/174/174-h/174-h.htm#chap00 ↩︎
4. Inuti boken får en av huvudpersonerna chansen att utveckla detta i följande citat ””As for being poisoned by a book, there is no such thing as that. Art has no influence upon action. It annihilates the desire to act. It is superbly sterile. The books that the world calls immoral are books that show the world its own shame. That is all” ↩︎
5. Att det handlar om en romantisk förälskelse är mer maskerat i den senare upplagan än Wilde skrev det från början. I andra upplagan har Wilde förvandlat det till en konstnärssjäls beundran för vackra ting. ↩︎