Jag trodde nog att det skulle vara lite mer tungläst än det visade sig att läsa Wildes dramer. Jag har läst såväl Shakespeare som några gamla greker som litteraturvetarstudent och även om det stundtals var helt fantastiska läsupplevelser och kunde det minsann också vara riktiga sömnpiller. Men inte Oscar Wilde inte! Pjäserna känns korta och snabblästa och det är inte svårt att se berättelsen utspela sig på en liten scen inuti huvudet bara av att läsa replikerna.1 Jag har skrattat högt många gånger, och minst lika många gånger tänkt, ”fan, det här skulle jag vilja se en teateruppsättning av”.
Salome (1891-1893)2
Salome är en kort enaktare som man läser igenom i ett nafs. Den bygger på en biblisk myt som jag faktiskt inte kände till, men som tydligen var ganska trendig att göra egna tolkningar av under senare delen av 1800-talet. Kung Herodes gifter sig med sin svägerska vilket får Johannes döparen att slutshamea henne i sina predikningar om Gud och Messias. Svägerskan har en ung dotter med sin tidigare man och Herodes är lite väl betuttad i sin egen brorsdotter – pjäsens titelfigur Salome. Han får henne att dansa för honom mot att hon ska få en önskan uppfylld. Hon önskar sig Johannes huvud på ett fat, och blir också serverad detta. I bibeln är det mamman som hyser agg mot Johannes och använder sin dotter för att hämnas, men i Wildes version ges Salome en egen agens och drivkraft. Det är hon som ruvar på hämnd, och det eftersom Johannes tidigare ratat henne när hon försökt göra sexuella närmanden.
Tillkomsten av denna pjäs är lite speciell. Wilde skrev den i Paris, på franska, och översatte den senare till engelska. Planen var att den kända skådespelaren Sarah Bernard skulle spela huvudrollen i en premiäruppsättning, på franska, i London men den stoppades av censuren.3 Wilde själv såg aldrig pjäsen spelas. Den sattes upp några år senare, i Paris, men vid det laget satt Wilde i fängelse och kunde inte närvara.
Jag läste en utgåva från Alastor press, ett litet förlag som specialicerar sig på att översätta litteratur från sekelskiftet 1800-1900.4 I denna utgåva finns både det franska originalet, den engelska samtida översättningen, och en svensk översättning. Boken är även försedd med originalillustrationer av Aubrey Beardsley från den första engelska utgåvan. Jag läste den svenska översättningen i sin helhet, men sneglade då och då på den engelska såväl som den franska versionen.
Det här är inte en av mina favoriter, även om den absolut inte är dålig. Wilde är tragisk när han skriver tragedi, men han är roligare när han skriver komedi.
Lady Windermere’s fan (1892)
Den här pjäsen är betydligt längre – fyra akter, och här har Wilde vävt ihop ett narrativt pussel med briljans. Han är som mest trovärdig när han skildrar den engelska aristokratin. Berättelsen handlar om trohet, hemligheter och rykten. Paret Windermere är unga och lyckliga. Lady Windermere är en idealist som ser världen i svart och vitt. När hon får höra ett rykte om att hennes egen man gjort sig skyldig till en ”indisrection” rasar hennes perfekta värld samman och hon förlorar tron på kärleken, äktenskapet och hela tillvaron och beslutar sig för att rymma från alltihop. Det engelska ordet här tycker jag är så jäkla centralt. Det indikerar att så länge man inte blir upptäckt får man hålla på med hur mycket fuffens man vill, men om rykteskvarnarna lyckas få fatt i minsta lilla nödlögn eller hemlighetsmakeri är det en himla massa trassel att ta sig ur det.
Det finns en Lord Henry (aka Oscar Wilde)-figur i den här berättelsen som både har rollen att häva ur sig skojiga aforismer men också att locka huvudpersonen in i dåligheter med sin njutningsfokuserade syn på tillvaron. Det är tydligt att Wilde spinner vidare på en redan etablerad idé här. Lord Darlington, som figuren heter, bjuder i pjäsen på ett av Wildes absolut bästa citat (även om jag tycker att det ekar lite tomt när det är en snobbig överklassgentleman som uttalar dem): ”We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars”.
Jag har svårt att hitta en tryckt utgåva av denna pjäs, så jag läste den på Project Gutenberg.
En kvinna utan betydenhet/A Woman of no Importance (1893)
I pjäsen En kvinna utan betydenhet får den ”fattiga” (okej, hon har egen husjungfru men vi pratar relativ fattigdom här, ur Wildes överklassperspektiv), ensamstående mamman revansch på den känslokalla snobb som vägrade gifta sig med henne efter att ha gjort henne med barn. Den är rolig på samma sätt som Lady Windermere’s fan med en massa rappa repliker och fåniga personporträtt. Den blir dock lite tjatig att läsa direkt efter eftersom den har ungefär samma motiv (en mor dyker upp efter ett par decennier och behöver på olika sätt ta itu med omständigheterna kring sitt nu vuxna barns familjeförhållanden), och vissa repliker är parafraser på saker Wilde redan skrivit antingen i den pjäsen, eller i Dorian Grays porträtt. Den här berättelsen lägger dock mer tonvikt på de dubbla måttstockarna som män och kvinnor bedöms utifrån, och det märks att saker som kvinnors rätt att påverka politiken (även om ordet rösträtt aldrig används) är något som diskuterades i samtiden.
Jag tycker nog att Wilde upprepar sig lite för mycket här, den här pjäsen har liksom inte tillräckligt mycket nytt i jämförelse med tidigare verk.
Jag läste pjäsen på svenska, i ett vältummat ex från biblioteket.
An ideal husband (1895)
Nu blir det en massa politiska intriger och ärligt talat tyckte jag att det tog lång tid innan jag kände mig investerad i själva intrigen. Det tar sig dock efter hand och fjärde akten var riktigt kul, även om det är lite krystat att det liksom måste sluta på topp för i stort sett alla (förutom boven i dramat) bara för att det ska kunna kallas komedi. Och vad hände med feminist-Oscar helt plötsligt? Varför ska han ha en av huvudpersonerna att säga nåt så dumt som ”A man’s life is of more value than a woman’s. It has larger issues, wider scope, greater ambition. Our lives revolve in curves of emotions. It is upon lines of intellect that a man’s life progresses.” Det här är alltså på en av de sista sidorna, där tonen är lite mer högtravande och ”sensmoralig”, inte som tidigare när två kvinnor raljerar såhär:
LADY MARKBY
Really, this horrid house of Commons quite ruins our husbands for us. I think the Lower House by far the greatest blow to a happy married life that there has been since that terrible thing called the Higher Education of Woman was invented.
LADY CHILTERN
Ah! It is heresy to say that in this house, Lady Markby. Robert is a great champion of the Higher Education of Women, and so, I am afraid, am I.
LADY MARKBY
The higher education of men is what I should like to see. Men need it so sadly.
The importance of being Earnest (1895)
Den sista pjäsen jag har med i mitt urval är den absolut absurdaste och definitiv roligaste. Huvudpersonen Jack lever ett dubbelliv och låtsas när han är i London vara sin påhittade yngre bror Ernest som lever om och struntar i allt ansvar. När Algernon, en av hans vänner, upptäcker detta bestämmer han sig i sin tur för att besöka Jacks familj på landet och låtsas vara denna ”Ernest”. Farsen drar igång på allvar när båda unga männen ”råkar” få varsin kvinna på kroken under fel namn och därför behöver jaga rätt på en präst för att få döpa om sig. Kvinnorna är nämligen väldigt bestämda med att förnamnet är en avgörande detalj för att de över huvud taget ska kunna känna någon kärlek till de båda respektive karlarna. Pjäsens titel är naturligtvis en lek med ord. För, som det påpekas i förordet i den upplaga jag läste, Jack och Algernon är som minst ”earnest” när de uppträder som ”Ernest”. Det nästan bästa med den här pjäsen är att den inte innehåller någon sensmoral om att det i slutändan är bäst att vara ärlig. Tvärtom, Jack får bara flickan i slutscenen för att det visar sig att han faktiskt, själv ovetandes, döptes till Ernest som spädbarn och att Algernon är hans biologiska bror. Han frågar henne:
JACK.
Gwendolen, it is a terrible thing for a man to find out suddenly that all his life he has been speaking nothing but the truth. Can you forgive me?GWENDOLEN.
I can. For I feel that you are sure to change.
Denna pjäs läste jag i tryckt form på engelska. Ska du bara plocka upp ett enda drama att läsa av Wilde så tycker jag att du ska ta denna.
- Okej, det är faktiskt inte bara repliker. Wilde har rätt detaljerade scenanvisningar för allt från människors klädsel till vem som ska smälla i vilken dörr. ↩︎
- Skriven 1891 men inte publicerad som tänkt förrän ett par år senare. ↩︎
- Detta på grund av en regel som förbjöd skildringar av personer ur bibeln på scen. ↩︎
- De behöver säkert reklam, så här är webbplatsen: https://alastorpress.com/ ↩︎