Dags för ännu ett blogginlägg med högläsningstips för en specifik ålder. Nu har båda mina prinsar passerat sexårsåldern och jag har samlat ihop några guldkorn. Det har dock varit en utmaning att samla ihop en lista denna gång, för med bara två barn har det varit helt olika villkor för vad som funkat och inte. Särskilt Lillprinsen sätter sig snabbt på tvären om man försöker bestämma över huvudet på honom vad vi ska läsa. Han vill helst läsa serier (jag vet inte hur mycket Bamse vi läst det senaste året) och annars gärna nåt med bilder i färg. Han vill heller inte läsa samma bok varje kväll, även om det är en kapitelbok och liksom meningen att man ska pausa och fortsätta senare, så väljer han hellre nåt annat nästa gång, totalt ointressad av vad som ska hända med huvudpersonen som vi lämnade hängade över en klippkant kvällen innan. Här följer dock några tips som funkat antingen för Kronprinsen eller Lillprinsen-
Astrid Lindgren: Ronja rövardotter
När småbarnsåren är över kan man börja läsa de lite längre och mer äventyrliga Astrid Lindgren-böckerna. En av de mest välskrivna tycker jag är Ronja Rövardotter – och den är också lite ”snällare” än de senare sagorna/fantasyberättelserna (som klassas som 9-12 år på svenska bibliotek), och inte alltför läskig. Det är en så underbar värld hon har skapat, en värld man vill dröja sig kvar i och aldrig lämna. Ilon Wikland har gjort illustrationerna i boken (men i senare upplagor är det ibland andra omslagsbilder).
Elin Ruth: böckerna om Familjen Amarant
Böckerna om familjen Amarant (hittills tre till antalet) är härligt märkliga. En helt vanlig, men mycket ensam, pojke träffar en på alla sätt mycket ovanlig familj som flyttar in i grannhuset. Det faktum att de har både horn och djuröron i Johanna Magorias illustrationer nämns inte över huvud taget i texten. Den är fullt upptagen med att berätta om alla andra märkliga omständigheter kring denna uråldriga adelsfamilj med tjänstefolk, kapplöpsningshästar och tama krokodiler. Böckerna är relativt korta för att vara kapitelböcker, första boken ligger på bara 56 inte särskilt tätt skrivna sidor, så man slukar den på ett par högläsningskvällar.
Anders Sparring och Per Gustavsson
Det här är en riktig drömduo! Per Gustavsson har jag nännt inte mindre än tre gånger nu i dessa barnboksinlägg, men nu när det gäller lite äldre barn så är det hans illsutrationer till texterna av Anders Sparring som jag tycker passar bäst. Böckerna om familjens Knyckertz är förstås mest kända då de blivit såväl julkalender som långfilm (vilka jag också tycker är riktigt sevärda). Alla har knasiga namn (som polisen Paul Isman och godisaffärsinnehavaren Holly Tender) och beter sig för det mesta också rätt knasigt på ett sätt som en sexåring (och ibland dess förälder) kan skratta gott åt. Värd att nämna är dock också den fristående Vår tupp är död som är minst lika charmig men lite mer existentiell (och betydligt mer våldsamt brutal).
Rose Lagercrantz: Liten svart hund i natten
Rose Lagercranz skrev böcker redan när jag var barn, men jag har inte riktigt lyckats locka mina prinsar att läsa så mycket av henne när jag provat hittills. Ett undantag är den lilla munsbiten till kapitelbok Liten svart hund i natten som följer just en sådan när den kommer bort från sin matte och försöker klara sig på egen hand i en mörk och läskig stad. Boken är illustrerad av Rebecka Lagercrantz (jag googlade, ja, det är Roses dotter).
Barbro Lindgren: VLMF-böckerna
Jag kan eventuellt ha missat Nalle Puh-tåget. Seldon läste den för småprinsarna när de var mindre, och Lillprinsen har vägrat när jag försökt föreslå den i säkert ett halvår nu, så risken är att det är kört. Något som just nämnda Lillprins däremot verkligen fastnat för är vår svenska motsvarighet – nämligen Barbo Lindgrens böcker om Barnhans och hans leksaksvänner. Det är exakt samma premiss som i Nalle Puh; ett barn är ute och leker och skapar en egen liten värld för sina gosedjur och andra leksaker. Ganska ofta får man följa deras vardag i den här världen även när barnet inte är närvarande. Den stora skillnaden mellan denna berättelse och Nalle Puh är dock att Lindgren stoppat in ett skav i berättelsen som gör den mer eller mindre obehaglig. Leksakerna är slitna och trasiga. Några av dem är bara kottar med tändsticksben eller allmänt skräp som någon förbipasserande slängt i skogsgläntan (t.ex. en champagnekork eller en pinjekotte med sidenband som lossnat från en begravningskrans). Men framför allt är de inte särskilt snälla mot varandra. Främst mobbar de en stenkula som alla stör sig på för att hon skrattar så högt. Vid ett tillfälle begraver de henne levande, vid ett annat slänger de henne i sjön. Jag blir illa till mods när jag läser det, för det sker ingen som helst moralisering över detta beteende, det bara beskrivs rakt upp och ner och alla är ungefär lika goda kålsupare. Lillprinsen som sagt, han tycker den galna champagnekorken är fantastisk och hans tycks inte alls uppfatta den för mig rätt obehagliga gruppdynamik som utspelas mellan figurerna. Eva Eriksson har även en gång gjort illustrationerna (och det här är inte mindre än tredje gången jag nämner Lindgrens och Erikssons samarbete i ett sånt här blogginlägg).