Disney 30-80-talen

De senaste åren (jag tror att jag började ca 2021) har jag haft ett långtgående projekt att försöka se alla Disneys animerade långfilmer i kronologisk ordning tillsammans med barnen (ja, först Kronprinsen då, men gradvis har Lillprinsen hängt med mer och mer och nu ser vi nästan alltid filmerna alla tre). Efter ett tag hakade jag på både Pixar och Dreamworks. Nu har vi avverkat (med några undantag) samtliga långfilmer från dessa tre studios från 30-talet till och med 00-talet. Här tänker jag att det är lagom att ta en liten paus, andas en stund, och utvärdera lite.

Eftersom Disney var ensam gigant under större delen av 1900-talet börjar jag med ett inlägg där jag går igenom denna tid (30-80-talen). Generellt är jag oerhört imponerad av hur tidlösa några av de tidiga filmerna känns och hur hög kvalitet det är på själva hantverket. Det finns en del detaljer här och var som inte håller idag, eftersom våra ideal och värderingar har förändrats över årtiondena. Men det är inte så enkelt som att de tidigaste är de gräsligaste, och att det tydligt år för år (film för film) blir bättre.
Jag har tittat på filmerna kronologiskt, men väljer nu att lista dem i tre grupper: filmer värda att se om och om (de bästa!), filmer värda att se åtminstone en gång samt filmer att låta bli. Inom gruppen blir det dock kronologiskt, eftersom det är så jag har dem i mina listor.

Filmer värda att se om och om igen

Snövit och de sju dvärgarna (1937)

Absolut första Disneylångfilmen, och också en av de bästa av de här tidiga filmerna. Berättelsen är klassisk, och dessutom mycket enkel att följa med i. Båda prinsarna har sett den i 4-5årsåldern och den funkar mycket bra även för yngre barn (det är geenrellt så att de äldre disneyfilmerna har enklare, rakare handling som funkar att se med ganska små barn). Kronprinsen såg den såklart i början av hela filmprojektet, men då var Lillprinsen för liten (tvåårsåldern nånstans), så jag passade på att ta den igen någon gång i våras när jag vabbade och det bara var han som var sjuk. Scenen där den elaka styvmodern lurar i Snövit äpplet hade stor effekt på båda barnen.

Pinocchio (1940)

Disney börjar så himla bra! Pinocchio är film nummer två i den kronologiska listan, och jag har gjort likadant med den och sett den med båda prinsarna vid olika tillfällen. Den är så vackert tecknad så man får gåshud. Vissa saker från originalverket ter sig ganska luddigt (varför finns det till exempel talande syrsor, rävar och katter?), och jag kan inte låta blir att skratta lite åt att det utmålas som lika syndigt för små pojkar att spela biljard som att dricka öl, röka cigarrer och slåss. Dock är hela episoden på Glädjeön fortfarande lika kuslig som jag minns den från när jag själv var barn.

Alice i underlandet (1951)

När jag var yngre hatade jag Alice i underlandet. Jag läste boken nån gång i mellanstadieåldern (eller lyssnade på ljudbok kanske?) och höll på att bli tokig på allting som inte var som det skulle, och på att den där kaninen bara kom undan hela tiden. Jag har liksom alltid uppskattat ordning och reda, och när saker och ting hänger ihop logiskt. Och Lewis Carrolls bok är ju precis tvärtom. Det är en berättelse som bejakat kaoset. Den här filmen översätter det på ett fantastiskt tonsäkert vis, och jag själv har i vuxen ålder lärt mig att släppa sargen och bejaka kaoset jag med (i alla fall under den dryga timme filmen pågår).

Djungelboken (1967)

Det finns ett par disneyfilmer som det är fullkomligt omöjligt för mig att göra en objektiv bedömning av. Jag vet verkligen inte om jag tycker att Djungelboken är bra för att den är bra, eller för att jag sett den så många gånger under min uppväxt att jag kan citera större delen av filmen nästan intill utantill. Strunt samma, för mig platsar den i kategorin filmer att se om och om igen.

Filmen om Nalle Puh (1977)

Jag älskar berättelserna om Nalle Puh. Och den här filmen är så charmig i sitt sätt att översätta bok till film och samtidigt behålla boken som en del i berättelsen. Jag är ju svag för metafiktion. Även Nalle Puh går att se med ganska små barn, säkert även yngre än fyra som Kronprinsen var när vi såg denna.

Mästerdetektiven Basil Mus (1986)

Åttiotalet bjöd inte på så många höjdare, men den här sticker verkligen ut. Det är en av de filmer som jag inte hade sett innan, så det var premiär för både mig och Kronprinsen när vi såg den. Jag tycker att den har precis lagom mycket Sherlock Holmes (tillräckligt för att få mig att småfnissa, men inte så mycket att det känns trött) och en av de absolut bästa disneyskurkarna.

Filmer värda att se åtminstone en gång

• Lady och Lufsen (1955): Den är ganska gullig, men kanske inte så spännande.
• Törnrosa (1959): oerhört vackert tecknad, särskilt bakgrunderna.
• Pongo och de 101 dalmatinerna (1961): Cruella De Vil gör det värt besväret
• Svärdet i stenen (1963): lite för konstig för att hamna på bästalistan, men inte dålig
• Aristocats (1970): Roliga oneliners men ganska ojämn film
• Robin Hood (1973): även denna film har jag oerhört svårt att skilja på filmen i sig själv och mina nostaligiska känslor inför den, men nu när jag såg den i vuxen ålder blev jag lite diffust besviken
• Micke och Molle (1981): supersentimental, men det tycker jag ändå att barnfilmer kan få vara
• Den lilla sjöjungfrun (1989): värd att se bara för musiken. Själva berättelsen håller tyvärr inte när man börjar granska den lite närmare

Fillmer att låta bli

• Dumbo (1941): man kan gärna kolla in inledningsscenen med tåget, men resten förpassas nog bäst till historien. Den är nog näst värst vad gäller porträtteringen av människor från olika kulturer
• Bambi (1942): den är för jäkla långsam.
• Askungen (1950): storyn är för tunn för att göra en hel långfilm av. Delen som man brukar se på julafton är egentligen precis lagom, och komprimerar konflikten perfekt, resten av filmen känns nästan bara som utfyllnad
• Peter Pan (1953): denna är värre än Dumbo, i stort sett hela filmen är en kavalkad av rasism och sexism. Det var smärtsamt att se eftersom jag har så fina minnen av denna berättelse (i olika format) från när jag själv var barn
• Bernard och Bianca (1977): den kanske hade hamnat ett steg upp om jag sett den som barn och haft rosa glasögon, den är inte dålig egentligen, men det finns många som är bättre
• Oliver och gänget (1988): kanske den film som är mest fast i sin tid av alla filmerna. Det är som att de försökt göra amerikanskt 80-tal till en långfilm. Jättemärkligt att se (det enda förmildrande är Dickens-anspelningarna)