Etikett: Barbro Lindgren

Treåringar orkar lyssna på böcker med liiite mer text, och hänger med i liiite mer komplexa handlingar än yngre barn. Flera av författarskapen och böckerna i det här inlägget kan man fortsätta att läsa genom hela ”bilderboksåldern”, och några kanske jag i ärlighetens namn inte själv upptäckte förrän barnen var lite äldre än just tre, men jag tänker att de, med avseende på textmängd och innehåll, ändå funkar att introducera i den här åldern.
Det är tyvärr inte alls säkert längre att barnen säger ”okej!” och kommer och sätter sig i ditt knä när du säger ”kom så läser vi en bok” (treåringars bästa trick är som bekant att säga ”jag vill inte!” och göra precis tvärtemot vad de blir tillsagda), men ganska ofta funkar knepet att helt enkelt bara sätta sig och börja läsa för att de efter en kort stund ändå ska släppa vad de har för händer och komma smygande för att få titta på bilderna. Riktigt bra böcker (och ditt sällskap!) har den kraften.

Maria Nilsson Thore

Maria Nilsson Thore är en av de där fantastiskt begåvade personerna som kan både skriva och teckna riktigt högkvalitativa barnböcker. Jag har väldigt svårt att hålla mig till att bara tipsa om en eller ett par, så egentligen är det här tipset: läs alla! Illustrationerna har härliga, liksom mjuka färger och alla stora ytor (inredning, kläder mm) är alltid täckta med mönster. Det är som att hon inte kan låta bli, inte kan lämna en yta ”tom”. Och ändå ser det inte alls rörigt ut, bara harmoniskt. Nilsson Thore har ett språk som är snubblande nära poetiskt i att det har en rytm även när det inte rimmar eller gör anspråk på att vara på vers (inte helt olikt Anna-Clara Tidholm faktiskt). Det gör det väldigt behagligt att läsa högt. Innehållet är också träffsäkert, underfundigt och i vissa böcker, nästan existentiellt.
Jag skrev ”läs allt”, men i treårsåldern är det kanske ändå naturligt att börja med ”Alla tre”-böckerna, som handlar om tre förskolebarns vardag. Min personliga favorit är nog Alla tre klär på sig (just att klä på sig ytterkläderna kan ju vara nog så dramatiskt när man ha med treåringar att göra). Det har kommit ut ett helt gäng böcker, den senaste i januari i år, så vi har inte hunnit igenom alla här hemma tyvärr.

Nilssom Thore har också gett ut ett samlingsalbum som vi har här hemma. Där finns förutom ett axplock av hennes olika världar en intervju om skapandet och några sidor konceptskisser.

Tove Janssons bilderböcker

Apropå att både kunna teckna och skriva och komplettera fantasiska bildvärldar med ett språk som är en fröjd att högläsa och berättelser som snuddar vid de stora frågorna, även för små barn, så tycker jag att det är dags att introducera Tove Janssons författarskap, i lagom stora portioner. Det finns sex bilderböcker listade på Janssons wikipediasida (på tovejansson.com hittar jag märkligt nog bara en halvfärdig webbplats utan bibliografi), men vi har bara läst Vem ska trösta knyttet? (flest gånger), Hur gick det sen? (ganska många gånger) samt Den farliga resan (någon enstaka gång). Jag kan inte med bestämdhet rekomendera någon av dem framför någon annan, viktigast är väl att man undviker alla former av ”bearbetningar” och pixiboksversioner som inte är skrivna och tecknade av Jansson själv. De är helgerån allihopa.

Eva Bergström och Annika Samuelsson: serien om Snurran

Snurran är en katt (eller ett barn, lite beroende på hur man ser det) som sätter sig själv i centrum i alla sammanhang. Hon styr och ställer och accepterar aldrig ett nej. I en vuxens ögon är hon egentligen ganska odräglig (särskilt hennes vana att manipulera och hunsa de som är för snälla för att säga ifrån), men för en treåring finns det såklart något kittlande i tanken på att göra precis som man vill. Snurran har dessutom ett sätt att uttrycka sig som charmar även mig, som ”sanna mina ord. Jag fryser som en hund”.
Det finns ett helt gäng böcker om Snurran. Vi har inte läst riktigt alla här hemma, men favoriterna var Snurran hjälper polisen, Snurran på dagis (senare utgiven med titeln Snurran på förskolan, underligt nog är det originalupplagans titel som är angiven på förlagets webbplats) samt Snurran på simskola (som jag tror bara finns i pixiboksformat).

Julia Donaldson och Alex Scheffler: Gruffalon och Lill-Gruffalon

Det är inte ofta översättaren får vara med på omslaget som här ovan, men är det en storstjärna som Hellsing så är det naturligtvis befogat. Julia Donaldson har skrivit en lång rad bilderböcker, och de är ofta (om inte alltid?) på rim, vilket såklart ställer lite krav på översättaren. Gruffalon är väl en av de kändaste, och det tycker jag är med rätta. Här hemma läste vi en samlingsutgåva med både Gruffalon och Lill-Gruffalon, och de funkar ganska bra som nån slags diptyk (om man får säga så om böcker). I den förstnämnda är en liten mus ute på promenad, och lyckas tack vare sitt vilda fabulerande lura alla farliga rovdjur (inklusive sitt eget fantasifoster Gruffalon själv). I uppföljaren är det istället, som titeln antyder, Gruffalons lilla unge som är ute på äventyr, och hon har förstås växt upp med förälderns förmaningar om att akta sig för den Stora Stygga Musen.

Dessa båda böcker, samt Herr Pinnemans äventyr finns filmatiserade och (åtminstone i skrivande stund) tillgängliga på SVT play. De är riktigt välgjorda och tillåts vara ganska långsamma (30 sidor bilderbok med sparsam textmassa har översatts till 30 minuter lång film), vilket jag uppskattar, särskilt för yngre barn. De upplevdes dock av mina barn som betydligt läskigare än böckerna (vilket dock inte hindrade dem från att vilja kolla om och om igen).

David Sundin: de där böckerna som inte vill bli lästa

Nu blir det interaktivt igen. Och tokigt på ungefär samma sätt som Hervé Tullets böcker som jag nämnde i tvåårsinlägget. Den vuxne läsaren kommer att tycka att det är fantastiskt nyskapande första genomläsningen, och barnet kommer ”tyvärr” att vilja läsa den varje kväll i flera veckors tid. Och det är böcker som till och med vet om det här själv, och adresserar ”problematiken” med självdistans på sista sidan.
Det finns tre böcker: Boken som inte ville bli läst, Boken som verkligen inte ville bli läst samt Boken som absolut inte ville bli läst (har man läst en har man läst alla, men det kan ju vara skönt med liiite omväxling, och den gröna går garanterat sönder i ryggen efter ett tag efter allt flaxande).
Det finns en ljudbok också, Ljudboken som aldrig ville ta slut, men den innehåller ett avsnitt om monster under sängen som gjorde den olyssningsbar för Kronprinsen.

Ulf Nilsson och Eva Eriksson

Illustratören Eva Eriksson återkommer än en gång, hon har tagit plats på alla tre listorna hittills (tidigare tillsammans med Barbro Lindgren samt Lisa Moroni), den här gången tillsammans med Ulf Nilsson som hon haft ett långvarit samarbete med.
Böckerna om Lillasyster kanin är supercharmiga (och lite småläskiga!) berättelser om en storebror som har blivit tilldelad det enorma ansvaret att passa sin lillasyster. Det är ett tufft jobb att hålla reda på den busiga kaninungen, och egentligen vill han ju hellre ut och leka med sina kompisar, men när det väl gäller tar han ändå storebrorsrollen på största allvar. Perfekt att läsa för en kanske nybliven storebror eller -syster.
Andra böcker av denna författar- illustratörskombination som vi läst och uppskattat är En dag med mössens brandkår (gulligt äventyr med sensmoralen att man bör hjälpa alla som behöver det, inte bara de man tycker om), Farmors alla pengar (supersorlig och vacker bok om ett barnbarn som gör allt för sin dementa och oroliga farmor) och När vi var ensamma i världen (miniäventyr som också tar upp temat om syskonkärlek).

Barbro Lindgren och Eva Eriksson

Faktum är att tidigare nämnda Eva Eriksson OCH Barbro Lindgren i kombination också återkommer igen. Böckerna om den vilda bebin (tre till antalet) är i det närmaste obligatoriska, åtminstone den första, men de har också skapat den smått surrealistiska Stora syster, lille bror samt den vackra vänskapsskildringen Sagan om den lilla farbrorn samt flera andra.

Jon Klassen

Jon Klassen är en kanadensisk barnboksförfattare och -illustratör. Det är ganska lite text på varje sida, men Klassen lyckas med små medel skapa spännande berättelser som ibland blir ganska surrealistiska, ibland rätt brutala. Vi har läst två av ”hatt-”böckerna Jag vill ha min hatt och Vi hittade en hatt samt Stenen från himlen och de kan jag gå i god för alla tre. Den senaste boken som kom förra året verkar däremot vara för lite äldre barn.

Annika Leone och Bettina Johansson: Bara rumpor-serien

Det här är kroppspositivism serverad i tokroligt bilderboksformat. De handlar om Mira och hennes föräldrar som åker på olika utflykter där de alltid tycks hamna i situationer där någon av föräldrarnas byxor åker ner.
Det här är kanske inte de böcker som den vuxne har allra störst behållning av (jag tycker nog inte att berättelserna är jätteintressanta och tecknarstilen är inte heller min kopp te riktigt), men för en unge i kissochbajsåldern (eller kanske rump-åldern om det går att urskilja en särskild sådan?) är det perfekt, och jag tar med böckerna inte bara för vad som sker på boksidorna utan lika mycket för vilka tankar de kan väcka i ett barn som håller på att komma underfund med sin egen kropp och vilka samtal de kan sätta igång. Det finns ett helt gäng böcker om Mira och de bara rumporna, den senaste kommer så sent som i höst.

Lotta Geffenblad

Lotta Geffenblad är ännu en mycket produktiv författare. Vi har aboslut inte läst allt hon gjort, men serien om Prick och Fläck har gått varm, likaså Astons stenar. Den förstnämnda har mycket humor, med språklekar i texten och ganska tokroliga bilder med mycket finurliga detaljer. Kaninerna Prick och Fläck hittar på en massa upptåg som allt som oftast slutar med att de blir både prickiga och fläckiga.
Astons stenar är mer melankolisk, men fin. Det finns en till bok, Astons presenter som vi av någon anledning aldrig läste men som säkert håller samma höga kvalitet.

Mera Chris Haughton

Om man gillade Chris Haughtons böcker som jag rekomenderade för tvååringar finns det fler att läsa nu när barnet blivit nåt år äldre. Jag gillar Var inte rädd, Lilla Krabban mest (den behandlar temat rädslor på ett fint sätt) men Bra jobbat, mamma pingvin och Schh! vi har en plan är också läsvärda (den förstnämnda är mer åt det gulliga hållet och liknar boken om Krabban, den sistnämnda tokrolig på samma sätt som Kanske… och nästan lika bra). Samtliga är mycket trevliga att högläsa. Jag måste nästan ge en liten shouout till översättaren Gunilla Hallkjaer Olofsson för det kan inte vara helt enkelt att översätta böcker men såpass lite text till svenska och ändå bibehålla ett sånt behagligt flyt.

Ola och Evalotta Belin: Tända lampan – en jättemörk historia

Till skillnad från många andra författare i de här inläggen är Ola och Evalotta Belin inga författare som jag har nån vidare koll på. Jag vet inte ens om den ena skriver texten och den andra illustrerar eller om de gör båda tillsammans. Jag har heller inte läst något annat av dem, och denna minns jag inte riktigt hur jag kom över.
Men hursom, det är en charmig och interaktiv bok där varje uppslag skildrar ett mörklagt rum med fantasiväckande och lite kusliga skuggor. Men när barnet hjälpt dig som högläsare att ”tända lampan” visar det sig vara helt vardagliga rum men helt vanliga saker. Trygg igenkänning och fantasieggande spänning i en och samma berättelse.

Ulf Stark

Ännu en favoritförfattare! Det mesta av Ulf Stark går högt över huvudet på en treåring, men i sagosamlingen som kom för ett par år sedan återfinns några figurer som man kan mjukstarta med.
De gulliga figurerna Kanel och Kanin har han skapat tillsammans med illustratören Charlotte Ramel. I Kanel och Kanin letar efter sommaren ger dig dig ut på en lång vandring genom alla årstider tidig höst till sommarens återkomst. Det är på rim och det är himla trivsam text och bild. Det ska finnas ett gäng böcker om dessa figurer.
Böckerna om Elmer däremot är illustrerade av tidigare nämnda Lotta Gefflenblad. I samlingen finns Elmer djurdoktorn, men Elmer får i andra böcker prova på en rad andra yrken.
De hittills nämnda är figurer som funkar fint att läsa för en treåring, men som de kanske växer ut efter ett tag. Mitt sista tips, som man gärna kan introducera såhär tidigt, men som räcker många år, och som genuint även för mig som vuxen är en riktigt bra berättelse, är Jaguaren, med dramatiska illustrationer av Anna Höglund. Det den har gemensamt med de två tidigare nämnda är att den är på rim (fyraradingar), men både text och bild är mycket mindre gulligt och tillrättalagt än hos dem. Det är mycket som känns både skevt och lite hotfullt i den här berättelsen. Huvudpersonen (som underligt nog också heter Elmer) blir plötsligt en kväll förvandlad till en jaguar, och känner sig därför tvingad att hoppa ut genom fönstret och ge sig ut i stockholmsnatten istället för att gå och lägga sig, för ”djungeln är helt nära, strax bortom Odenplan!” På sina äventyr möter han såväl läskiga hundar som söta katter, innan han återvänder hem igen och sakta förvandlas till en sovande, drömmande pojke i jaguarprickig pyjamas.

Sarah Sheppard

Djuren i skogen introducerades ju redan i ettårsinlägget, men det var ju bebisversionen. Nu börjar det bli läge att plocka fram Sarah Sheppards böcker med lite mera text. Här finns en massa fakta skrivet på ett lättfattligt sätt, och illustrerat med en busig och tokroligt charm.
Är man (eller har en unge som är) dinosauriefrälst så finns det ett par böcker som avhandlar det ämnet också. De är också filmatiserade som TV-serien Dino deluxe (jag, som inte är så värst dinosauriefrälst, tycker att de små råttdjuren som ska försöka undkomma de stora läskiga dinosaurierna är mycket roligare än själva dinosarna).