Maria Nilsson Thore

Oscar Wilde-djupdyk 1: sagor och spökhistorier

Publicerad den 2026-01-27 av ghosiethrerl

Första delen av mitt Oscar Wilde-djupdyk var ganska snabbt avklarad. Det är relativt korta berättelser, och jag har till och med hunnit med att läsa ett par av dem både på engelska och svenska.

Spöket på Canterville (The Canterville Ghost)

Det är andra gången jag läser den här boken, och det var också med den i minnet som jag kom på idén att jag skulle testa att läsa några av böckerna i det här djupdyket högt för barnen. Jag fick Dorian Grays porträtt samt denna i handen av Muminpappan när jag var i övre tonåren, gjorde ”misstaget” att läsa Dorian först och spöket därefter, och då upplevde jag denna som ”barnslig” och lite för lättläst (jag tyckte väl att så kallade klassiker borde erbjuda lite mer intellektuellt motstånd). Inför denna läsning hittade jag till min glädje en upplaga från 2009 där en av mina absoluta favoriter bland nutida barnboksillustratörer, nämligen Maria Nilsson Thore, fått bidra med bildtolkning.¹ Henne har jag skrivit om i mina barnboksgenomgångar, både i treårsinlägget och fyraårsinlägget.

Det är lite synd att boken har ganska sparsmakat med illustrationer totalt sett, för när Nilsson Thore får utrymme att ”sätta en scen” så gör hon det verkligen med besked, som här ovan. Tilltalet i illustrationerna befäster dock det där barnsliga ännu mer, det känns verkligen som att det är en barnbok jag läser.

Boken är kort (92 sidor i denna upplaga), berättelsen är relativt enkel och vid första anblick ganska banal. En amerikansk familj köper ett slott av en engelsk godsherre men blir varnade för att där huserar ett gruvligt spöke. Spöket har framgångsrikt skrämt slag på diverse olika släktingar i ätten Canterville i flera hundra år, men på den här inflyttade familjen tycks ingenting bita. De är närmast roade av spökets försök att skrämma bort dem, och vägrar spela enligt hans regler.

Wilde gör väldigt mycket humor av kulturkrocken mellan det moderna men oborstade USA och det traditionstyngda och stela England. Spökets besvikelse när den inflyttade familjen inte alls visar den ”tillbörliga respekt” han förväntar sig går nästan att ta på. Wilde föddes i Dublin, men flyttade efter universitetsexamen till England och reste på en över ett år lång resa i USA, så han hade nog material att ta av när det gällde att driva med båda grupperna.

Det här var faktiskt en bok som jag riktigt älskade att högläsa. Det är kul att lägga på fejkamerikansk brytning på familjen som flyttar in i det hemsökta huset och snobbig överklassintonation på Lord Canterville. Skämtets nyanser går naturligtvis över huvudet på Kronprinsen (och vissa delar i innehållet går säkert över huvudet på mig också som nutida läsare), men han verkade tycka att boken var helt okej.

Sagorna

Sagorna ville jag gärna testa att läsa först på engelska, och sedan när jag bedömt ålderslämpligheten testa dem på något av barnen, på svenska. Det visade sig lättare sagt än gjort. De böcker jag lyckades hitta på biblioteket var följande:

Samlingsvolymen The Happy Prince and Other Stories (två novellsamlingar i en, det slutade med att jag säste båda, fast jag bara hade planerat att läsa den första av dem)
Sagan ”Den lycklige prinsen” som bilderbok, illustrerad av Ota Janeček
En novellixutgåva av sagan ”Näktergalen och rosen” samt novellen ”Lady Alroy” (i original ”The sphinx without a secret”, en novell som ingår i novellsamlingen jag hade tänkt spara till nästa del av djupdyket)

Vad kan man säga om sagorna? Det är utpräglade konstsagor, alltså berättelser skrivna i samma genre som muntligt traderade folksagor, men litterära på ett helt annat sätt, mycket mer detaljerade och genomarbetade. Wilde föddes nästan precis 50 år efter H C Andersen, och det märks verkligen var han har tagit sin inspiration.² Flera av sagorna känns som ”svar” på några av Andersens mest berömda sagor. Det finns en ”little mermaid”, en näktergal och till och med en ankfamilj (som dock endast innehar biroller). Både djur och föremål är besjälade och kan vara såväl protagonister som ”kommentatorer” som fäller yttranden om det som sker omkring dem. Det jag tycker skiljer är humorn som bubblar fram lite här och där (kan inte minnas att Andersen någonsin är särskilt lustig), samt att många av sagorna har en tydligare geografisk förankring. Visst, det finns generiska ”prinsar” i kungedömen utan namn, men också spanska prinsessor och fåglar som flyger till Egypten över vintern. Vissa av sagorna tycker jag känns överarbetade och på tok för långa, men flera tar jag med mig som riktigt fina läsupplevelser. Något som också framträder när man läst några av sagorna är en ganska svartsynt cynism hos Wilde. Egoistiska individer utnyttjar givmilda och godhjärtade sådana. Ibland får de dåligt samvete efteråt (som i ”The happy prince” och ”The Star-Child”), ibland skiter de i vilket (som i ”The devoted friend” och ”The nightinggale and the rose”.

Två av ovannämnda läste jag för Lillprinsen och då alltså på svenska. ”Den lycklige prinsen” funkade ganska bra, fast den slutar i tragik (ja, okej, ett par änglar kommer och hämtar dem till Paradiset med stort P, men för mig som ateist har jag svårt att se att det är något annat än ond bråd död). ”Näktergalen och rosen” var en av mina personliga favoriter (jag läste den två gånger på engelska och en på svenska), men den hade Lillprinsen mycket sämre tålamod med. Den är en av de kortare sagorna, men innehåller så många lager. På några få sidor lyckas den ta upp teman som uppoffring, fåfänga kontra ”sann” skönhet som i sin tur kontrasteras mot förstockad ”bookishness”. Näktergalen står för de stora känslorna medan studenten och hans kärleksintresse blir karikatyrer att skratta åt och förakta. men det är klart att den sexåring inte uppfattar alla de här nyanserna (dessutom var det ju inga bilder).

Slutsats

Det här gick som sagt ganska snabbt. Är jag en fjärdedel in i djupdyket innan en månad har gått? Nja, jag kommer knappast hålla det här tempot när det blir längre och mer svårlästa texter att ta sig an. Det har varit en trevlig mjukstart kan man väl säga. Och nu ser jag fram emot att läsa hans prosatexter för vuxna.

Rabén och Sjögren, översatt av Rune Olausson https://libris.kb.se/bib/11377443 ↩︎
Okej, inte bara från Andersen förstås. Jag tycker mig absolut ana att han läst Charles Dickens och Victor Hugo också, som precis som Andersen båda tillhör generationen före Wilde ↩︎

Böcker som passar en fyraåring

Publicerad den 2024-08-262024-08-26 av ghosiethrerl

I den här listan har jag samlat tips på bilderböcker där de flesta har lite mera text. Det känns nästan som att det går en magisk gräns mellan treårsåldern där bilderna fortfarande behöver vara i centrum, och fyra år då texten kan tillåtas att broderas ut lite utan att barnet tappar tråden eller tålamodet.
Några av dem har dock lite mindre text, men innehållet är ändå sådant att jag tänker att en fyråring nog kan ta det tills sig bättre än ett yngre barn.

Sven Nordqvist

Båda mina prinsar har börjat med Pettson när de fyllt fyra år. Det har varit något nästan magiskt med det, ”äntligen kan jag plocka fram den här skatten och föra den vidare till mina barn”. De sex första Pettson-böckerna är de jag själv minns från när jag var liten (jag var lite för stor för att fastna för Tuppens minut när mina föräldrar tog hem den och läste för Dean, och de sista två läste jag inte förrän i vuxen ålder), och jag vet inte om det är därför eller om Nordqvist faktkiskt blev lite slarvigare med åren, men jag tycker verkligen att de första är bäst. Rävjakten vinner, särskilt bildmässigt, men därefter kommer Pannkakstårtan, Stackars Pettson, och Kackel i grönsakslandet ganska tätt efter. Pettson får julbesök och Pettson tältar är lite svagare, men innehåller båda vissa scener som är helt oförglömliga. Dessa har jag alltså läst för Lillprinsen, och skippar de sista tre helt.
Förutom just Pettson-böckerna förtjänar Var är min syster? ett alldeles särskilt omnämnande. Den är så vacker rent bildmässigt, och textmässigt finns det ett djup mellan raderna som man bara anar. Det är klart att han fick Augustpriset för den.
Slutligen, visst ska man läsa Agaton Öman och alfabetet samt Minus och stora världen också, det ska man.

Nils Andersson

Jag blev så glad när jag upptäckte Nils Andersson! Vi fick hem en av pixiböckerna om ”Lillebror Berglund och jag”, jag gissar att det kanske var i en pixibokskalender, och sen dess är jag helt frälst. Andersson leker med det svenska språket på ett sätt som jag inte sett hos någon annan sen Lennart Hellsing, och jag vågar nog påstå att han är en värdig arvtagare till denne gigant.
Böckerna om ”jag” och hans tvättbjörnslillebror är illustrerade av Fredrik Dimrå. De finns bara i pixiboksformat, vilket gjort att vi inte alls läst så många som jag hade önskat. Vi tar hissen är nog den roligaste av de vi faktiskt har här hemma. Den innehåller en fantastisk uppräkning av olika saker som Skåne har att erbjuda, bla: ”ål och potäter, och snaps och potäter och sill, och raps och Piraten och Perstorp, och Peps och falafel och dill”. Ja, ibland får man hålla tungan rätt i mun för att kunna läsa de här texterna högt.
Tillsammans med Erik Svetoft har han också gjort den fantastiska Mina husdjur samt den ganska roliga men inte riktigt lika vassa Våra stadsdjur. Här får vi kliva in i en rad olika miljöer som kryllar av djur som gör heltokiga saker. I den förstnämnda älskar jag hallen (där ”jackorna hänger vid rockarna, och tackorna hänger med bockarna” och verkstan (där ”tordyvlar hyvlar, pilfinkar filar och fyra sparvar svarvar. Tikar spikar spikar, uvar skruvar skruvar och tre uttrar muttrar”). Svetofts gör Nordqvistinspirerade illustrationer där more is more. Tittar man noga kan man till och med i själva bilderna hitta ordlekar som inte fått plats i själva texten.

Baek Heena

Baek Heena vann ALMA-priset 2020 för sina bilderböcker. Istället för att teckna eller måla bygger hon upp små världar som hon sedan fotograferar. Det ser ut lite som stop motion, ja utan ”motion” då. Berättelserna utgår ofta från det vardagliga (även om det för svenska barn ändå blir en smula exotiskt när det är sydkoreanska barns vardag som skildras), men det magiska tänkandet är ständigt närvarande och skapar en känsla av att allt är möjligt.

Pija Lindenbaum

Jag och Seldon har ganska olika smak när det gäller barnböcker (okej, böcker över huvud taget). Men en författare vi hyllar unisont är Pija Lindenbaum. När jag nu går igenom hennes bibliografi ser jag att hon har några småbarnsböcker på meritlistan, och de borde ju i så fall redan ha dykt upp i tidigare inlägg, kan man tycka. Det är helt och hållet mitt fel som missade dem när barnen var i rätt ålder. Jag är övertygad om att de hade platsat om jag hade läst dem.
Lindenbaum skriver utifrån ett väldigt tydligt barnperspektiv och det magiska tänkandet är alltid närvarande. Skiljelinjen mellan verklighet och fantasi är minst sagt suddig.
Gittan och fårskallarna var den som charmade Seldon först (även om jag vet att Vitvivan och Gullsippan också ligger honom varmt om hjärtat). Lill-Zlatan och morbror raring har vi både läst och tittat på filmatiseringen av, med stor behållning. En av mina personliga favoriter är Vi måste till jobbet som jag visst redan har skrivit om (vilket jag även gjort om Frekes fot). Det finns hur många fler som helst, jag ska försöka hålla mig från att rabbla hela listan.
Jag försökte till och med återvända till Elsie-Marie och småpapporna som jag själv minns från när jag var barn (och som vi till och med hade exempel ur när jag läste barn- och ungdomslitteratur på universitetet), men den kändes som att den inte riktigt höll längre, i alla fall inte i jämförelse med hennes senare böcker.

Per Gustavsson: böckerna om Prinsessan och Prinsen

Jag gillar illustratören Per Gustavsson väldigt mycket. Kan välja böcker enbart på grund av att han gjort illustrationerna, även om författaren inte är någon jag brukar fastna för eller ens känner till (till exempel Knotanböckerna). Han gör charmiga, lekfulla illustrationer som man känner igen direkt som hans.
Men nu vill jag lyfta de böcker där han också lyckas skina som författare. I böckerna om Prinsessan (som bara heter Prinsessan) och Prinsen (som bara heter Prinsen) lyckas han på ett snyggt sätt bygga en värld som står på två till synes okombinerbara ben samtidigt, våra föreställningar om hur sagornas prinsar och prinsessor lever och beter sig, samt det totala krossandet av dessa fördomar. Prinsessan har rosa klänning och äter tårta till frukost. Men hon är också väldigt snabb på att kasta sig fram med svärdet i högsta hugg när någon behöver lära en drake eller ett rövarband att veta hut. Prinsen sitter hellre hemma i sitt slott och dricker varm choklad, men när han och hans prinsvänner hotas att förvandlas till grodor står han ändå pall för trycket. Det som gör att Gustavssons genusmedvetna sagorsticker ut (han är knappast den enda som kommit på tanken att skapa bilderböcker som belyser fördomar) är det stilistiska greppet att göra båda huvudpersonernas beteende allmängiltigt. Istället för att skriva ”när prinsessan vaknar äter hon alltid frukost i sängen” heter det ”när prinsessor vaknar äter dom alltid frukost i sängen”, som om böckerna vore en guidebok till prinsessors beteende, snarare än berättelser med en huvudperson. Istället för att göra Prinsessan till ett unikt exempel ”titta, en prinsessa som spelar hockey! vilken grej”, konstateras bara att ”så gör prinsessor”. Gustavsson går ifrån det där lite mer i senare böcker, särskilt i de om prinsen, vilket jag tycker är lite synd.

Mera Ulf Stark

Det finns ett par berättelser i Ulf Starks sagosamling som har lite för mycket mellan raderna för att funka för en treåring. Kanske är det för mycket mellan raderna även för en fyraåring, men det är ändå bilderböcker, och jag har några Stark-titlar på vänt till femårslistan också!
En stjärna vid namn Ajax är illustrerad av Stina Wirsén, känd från tvåårslistan. Det är en vemodig och fin liten berättelse om en hund och ett barn som växer upp tillsammans, om om barnets sorg när hunden ofrånkomligt blir gammal och dör.
Storbrorsan är en berättelse som jag läst i två versioner. I samlingen Liten och stark har den mycket mera text och skildrar ett längre händelseförlopp, men den version vi läste först var ett lite kortare bilderboksformat, illustrerat av en kändis från om inte min blogg, så definitivt från min barndom, nämligen Matti Lepp. I Storebrorsan skildras maktobalansen mellan ett äldre och ett yngre syskon oerhört skickligt. Lillebrorsan som är huvudperson avgudar sin äldre bror och är övertygad om att han är den bästa personen i världen. Storebrorsan solar sig i idoldyrkan, men förstår inte att ta ansvaret allvar, utan drivs av sitt egenintresse.
Ja, okej, jag hör ju själv att detta är böcker som den vuxne läsaren kanske har mer ut av än den fyraårige lyssnaren. Men de kan titta på fina illustrationer i alla fall, och nånting får de säkert med sig.

Charlotte Lannebo och Ellen Ekman: böckerna om Olle och Bolle

Jag vet inte så mycket om Charlotta Lannebo, men Ellen Ekmans seriestippar var jag ju väl bekant med när jag först fick tag i Olle och Bolle är bröder. Faktum är att det kan ha varit via Ekmans instagramkonto jag fick nys om att hon också börjat illustrera böcker. Böckerna om Olle och Bolle är perfekta att läsa när man själv har två barn i lagom ålder (våra var nog fyra och två) eftersom igenkänningsfaktorn blir så enorm. Storebror vill leka med lego men det är farligt för lillebror, en lillebror som skriker lite för mycket och inte kan leka ordentligt. Deras mamma försöker konflikthantera med varierat resultat. Bilderna är träffsäkra och innehåller fantasitiskt mycket detaljer. Precis som i Lilla Berlin sker ibland egna små berättelser i bildernas periferi.
Jag har läst de första tre böckerna. Alla innehåller detaljer som fått mig att skratta högt första gången jag läste det. Det har kommit ytterligare en tryckt bok samt ett gäng direkt-till-ljud-böcker (som jag inte förstår riktigt varför man skulle vilja nöja sig med när illustrationerna är så charmiga).

Emma Adbåge: Gropen

Jag har egentligen väldigt svårt för Emma Adbåges tecknarstil, med sina konstiga proportioner och skeva kroppar. Men augustprisvinnande Gropen är ändå en bok jag uppskattar. Den är en hyllning till den fria leken (alltså den där man leker med ”kottar i skogen”), och ett slags kritiskt debattinlägg mot en överbeskyddande vuxenvärld som tappat förståelsen för varför det är denna typ av lek barn vill ha och behöver.

Lisen Adbåge: Furan

Emmas syster Lisen har ju en liknande avig tecknarstil, men hon får med en av sina böcker på den här listan hon också. Furan är en riktigt obehaglig rysare, fast för fyraåringar! Premissen med den igenvuxna ödetomten som slår tillbaka när en intet ont anande barnfamilj försöker tämja den är genialiskt skräckstoff. Jag tycker nog dock att den är läskigare än något av mina barn tyckt. Det är ju inga monster eller andra sådana konrketa läskigheter i den, vilket verkar göra det lättare att hantera för just barn, fast den slutar i förskräckelse.

Maria Nilsson Thore: en egen flock

Jag skrev ju redan i treårsinlägget att man borde läsa alla böcker av Maria Nilsson Thore, men om man nu inte har lyckats plöja igenom alla så kan jag rekomendera En egen flock. Den finns i samlingsalbumet jag nämnt tidigare, men också förstås som fristående bok. Den handlar om en hund som har svårt att passa in och som känner sig annorlunda och utanför. Det handlar om längtan efter ett sammanhang, men också om att hitta det där man minst anar det.

Böcker som passar en treåring

Publicerad den 2024-08-112024-08-26 av ghosiethrerl

Treåringar orkar lyssna på böcker med liiite mer text, och hänger med i liiite mer komplexa handlingar än yngre barn. Flera av författarskapen och böckerna i det här inlägget kan man fortsätta att läsa genom hela ”bilderboksåldern”, och några kanske jag i ärlighetens namn inte själv upptäckte förrän barnen var lite äldre än just tre, men jag tänker att de, med avseende på textmängd och innehåll, ändå funkar att introducera i den här åldern.
Det är tyvärr inte alls säkert längre att barnen säger ”okej!” och kommer och sätter sig i ditt knä när du säger ”kom så läser vi en bok” (treåringars bästa trick är som bekant att säga ”jag vill inte!” och göra precis tvärtemot vad de blir tillsagda), men ganska ofta funkar knepet att helt enkelt bara sätta sig och börja läsa för att de efter en kort stund ändå ska släppa vad de har för händer och komma smygande för att få titta på bilderna. Riktigt bra böcker (och ditt sällskap!) har den kraften.

Maria Nilsson Thore är en av de där fantastiskt begåvade personerna som kan både skriva och teckna riktigt högkvalitativa barnböcker. Jag har väldigt svårt att hålla mig till att bara tipsa om en eller ett par, så egentligen är det här tipset: läs alla! Illustrationerna har härliga, liksom mjuka färger och alla stora ytor (inredning, kläder mm) är alltid täckta med mönster. Det är som att hon inte kan låta bli, inte kan lämna en yta ”tom”. Och ändå ser det inte alls rörigt ut, bara harmoniskt. Nilsson Thore har ett språk som är snubblande nära poetiskt i att det har en rytm även när det inte rimmar eller gör anspråk på att vara på vers (inte helt olikt Anna-Clara Tidholm faktiskt). Det gör det väldigt behagligt att läsa högt. Innehållet är också träffsäkert, underfundigt och i vissa böcker, nästan existentiellt.
Jag skrev ”läs allt”, men i treårsåldern är det kanske ändå naturligt att börja med ”Alla tre”-böckerna, som handlar om tre förskolebarns vardag. Min personliga favorit är nog Alla tre klär på sig (just att klä på sig ytterkläderna kan ju vara nog så dramatiskt när man ha med treåringar att göra). Det har kommit ut ett helt gäng böcker, den senaste i januari i år, så vi har inte hunnit igenom alla här hemma tyvärr.

Nilssom Thore har också gett ut ett samlingsalbum som vi har här hemma. Där finns förutom ett axplock av hennes olika världar en intervju om skapandet och några sidor konceptskisser.

Tove Janssons bilderböcker

Apropå att både kunna teckna och skriva och komplettera fantasiska bildvärldar med ett språk som är en fröjd att högläsa och berättelser som snuddar vid de stora frågorna, även för små barn, så tycker jag att det är dags att introducera Tove Janssons författarskap, i lagom stora portioner. Det finns sex bilderböcker listade på Janssons wikipediasida (på tovejansson.com hittar jag märkligt nog bara en halvfärdig webbplats utan bibliografi), men vi har bara läst Vem ska trösta knyttet? (flest gånger), Hur gick det sen? (ganska många gånger) samt Den farliga resan (någon enstaka gång). Jag kan inte med bestämdhet rekomendera någon av dem framför någon annan, viktigast är väl att man undviker alla former av ”bearbetningar” och pixiboksversioner som inte är skrivna och tecknade av Jansson själv. De är helgerån allihopa.

Eva Bergström och Annika Samuelsson: serien om Snurran

Snurran är en katt (eller ett barn, lite beroende på hur man ser det) som sätter sig själv i centrum i alla sammanhang. Hon styr och ställer och accepterar aldrig ett nej. I en vuxens ögon är hon egentligen ganska odräglig (särskilt hennes vana att manipulera och hunsa de som är för snälla för att säga ifrån), men för en treåring finns det såklart något kittlande i tanken på att göra precis som man vill. Snurran har dessutom ett sätt att uttrycka sig som charmar även mig, som ”sanna mina ord. Jag fryser som en hund”.
Det finns ett helt gäng böcker om Snurran. Vi har inte läst riktigt alla här hemma, men favoriterna var Snurran hjälper polisen, Snurran på dagis (senare utgiven med titeln Snurran på förskolan, underligt nog är det originalupplagans titel som är angiven på förlagets webbplats) samt Snurran på simskola (som jag tror bara finns i pixiboksformat).

Julia Donaldson och Alex Scheffler: Gruffalon och Lill-Gruffalon

Det är inte ofta översättaren får vara med på omslaget som här ovan, men är det en storstjärna som Hellsing så är det naturligtvis befogat. Julia Donaldson har skrivit en lång rad bilderböcker, och de är ofta (om inte alltid?) på rim, vilket såklart ställer lite krav på översättaren. Gruffalon är väl en av de kändaste, och det tycker jag är med rätta. Här hemma läste vi en samlingsutgåva med både Gruffalon och Lill-Gruffalon, och de funkar ganska bra som nån slags diptyk (om man får säga så om böcker). I den förstnämnda är en liten mus ute på promenad, och lyckas tack vare sitt vilda fabulerande lura alla farliga rovdjur (inklusive sitt eget fantasifoster Gruffalon själv). I uppföljaren är det istället, som titeln antyder, Gruffalons lilla unge som är ute på äventyr, och hon har förstås växt upp med förälderns förmaningar om att akta sig för den Stora Stygga Musen.

Dessa båda böcker, samt Herr Pinnemans äventyr finns filmatiserade och (åtminstone i skrivande stund) tillgängliga på SVT play. De är riktigt välgjorda och tillåts vara ganska långsamma (30 sidor bilderbok med sparsam textmassa har översatts till 30 minuter lång film), vilket jag uppskattar, särskilt för yngre barn. De upplevdes dock av mina barn som betydligt läskigare än böckerna (vilket dock inte hindrade dem från att vilja kolla om och om igen).

David Sundin: de där böckerna som inte vill bli lästa

Nu blir det interaktivt igen. Och tokigt på ungefär samma sätt som Hervé Tullets böcker som jag nämnde i tvåårsinlägget. Den vuxne läsaren kommer att tycka att det är fantastiskt nyskapande första genomläsningen, och barnet kommer ”tyvärr” att vilja läsa den varje kväll i flera veckors tid. Och det är böcker som till och med vet om det här själv, och adresserar ”problematiken” med självdistans på sista sidan.
Det finns tre böcker: Boken som inte ville bli läst, Boken som verkligen inte ville bli läst samt Boken som absolut inte ville bli läst (har man läst en har man läst alla, men det kan ju vara skönt med liiite omväxling, och den gröna går garanterat sönder i ryggen efter ett tag efter allt flaxande).
Det finns en ljudbok också, Ljudboken som aldrig ville ta slut, men den innehåller ett avsnitt om monster under sängen som gjorde den olyssningsbar för Kronprinsen.

Ulf Nilsson och Eva Eriksson

Illustratören Eva Eriksson återkommer än en gång, hon har tagit plats på alla tre listorna hittills (tidigare tillsammans med Barbro Lindgren samt Lisa Moroni), den här gången tillsammans med Ulf Nilsson som hon haft ett långvarit samarbete med.
Böckerna om Lillasyster kanin är supercharmiga (och lite småläskiga!) berättelser om en storebror som har blivit tilldelad det enorma ansvaret att passa sin lillasyster. Det är ett tufft jobb att hålla reda på den busiga kaninungen, och egentligen vill han ju hellre ut och leka med sina kompisar, men när det väl gäller tar han ändå storebrorsrollen på största allvar. Perfekt att läsa för en kanske nybliven storebror eller -syster.
Andra böcker av denna författar- illustratörskombination som vi läst och uppskattat är En dag med mössens brandkår (gulligt äventyr med sensmoralen att man bör hjälpa alla som behöver det, inte bara de man tycker om), Farmors alla pengar (supersorlig och vacker bok om ett barnbarn som gör allt för sin dementa och oroliga farmor) och När vi var ensamma i världen (miniäventyr som också tar upp temat om syskonkärlek).

Barbro Lindgren och Eva Eriksson

Faktum är att tidigare nämnda Eva Eriksson OCH Barbro Lindgren i kombination också återkommer igen. Böckerna om den vilda bebin (tre till antalet) är i det närmaste obligatoriska, åtminstone den första, men de har också skapat den smått surrealistiska Stora syster, lille bror samt den vackra vänskapsskildringen Sagan om den lilla farbrorn samt flera andra.

Jon Klassen

Jon Klassen är en kanadensisk barnboksförfattare och -illustratör. Det är ganska lite text på varje sida, men Klassen lyckas med små medel skapa spännande berättelser som ibland blir ganska surrealistiska, ibland rätt brutala. Vi har läst två av ”hatt-”böckerna Jag vill ha min hatt och Vi hittade en hatt samt Stenen från himlen och de kan jag gå i god för alla tre. Den senaste boken som kom förra året verkar däremot vara för lite äldre barn.

Annika Leone och Bettina Johansson: Bara rumpor-serien

Det här är kroppspositivism serverad i tokroligt bilderboksformat. De handlar om Mira och hennes föräldrar som åker på olika utflykter där de alltid tycks hamna i situationer där någon av föräldrarnas byxor åker ner.
Det här är kanske inte de böcker som den vuxne har allra störst behållning av (jag tycker nog inte att berättelserna är jätteintressanta och tecknarstilen är inte heller min kopp te riktigt), men för en unge i kissochbajsåldern (eller kanske rump-åldern om det går att urskilja en särskild sådan?) är det perfekt, och jag tar med böckerna inte bara för vad som sker på boksidorna utan lika mycket för vilka tankar de kan väcka i ett barn som håller på att komma underfund med sin egen kropp och vilka samtal de kan sätta igång. Det finns ett helt gäng böcker om Mira och de bara rumporna, den senaste kommer så sent som i höst.

Lotta Geffenblad

Lotta Geffenblad är ännu en mycket produktiv författare. Vi har aboslut inte läst allt hon gjort, men serien om Prick och Fläck har gått varm, likaså Astons stenar. Den förstnämnda har mycket humor, med språklekar i texten och ganska tokroliga bilder med mycket finurliga detaljer. Kaninerna Prick och Fläck hittar på en massa upptåg som allt som oftast slutar med att de blir både prickiga och fläckiga.
Astons stenar är mer melankolisk, men fin. Det finns en till bok, Astons presenter som vi av någon anledning aldrig läste men som säkert håller samma höga kvalitet.

Mera Chris Haughton

Om man gillade Chris Haughtons böcker som jag rekomenderade för tvååringar finns det fler att läsa nu när barnet blivit nåt år äldre. Jag gillar Var inte rädd, Lilla Krabban mest (den behandlar temat rädslor på ett fint sätt) men Bra jobbat, mamma pingvin och Schh! vi har en plan är också läsvärda (den förstnämnda är mer åt det gulliga hållet och liknar boken om Krabban, den sistnämnda tokrolig på samma sätt som Kanske… och nästan lika bra). Samtliga är mycket trevliga att högläsa. Jag måste nästan ge en liten shouout till översättaren Gunilla Hallkjaer Olofsson för det kan inte vara helt enkelt att översätta böcker men såpass lite text till svenska och ändå bibehålla ett sånt behagligt flyt.

Ola och Evalotta Belin: Tända lampan – en jättemörk historia

Till skillnad från många andra författare i de här inläggen är Ola och Evalotta Belin inga författare som jag har nån vidare koll på. Jag vet inte ens om den ena skriver texten och den andra illustrerar eller om de gör båda tillsammans. Jag har heller inte läst något annat av dem, och denna minns jag inte riktigt hur jag kom över.
Men hursom, det är en charmig och interaktiv bok där varje uppslag skildrar ett mörklagt rum med fantasiväckande och lite kusliga skuggor. Men när barnet hjälpt dig som högläsare att ”tända lampan” visar det sig vara helt vardagliga rum men helt vanliga saker. Trygg igenkänning och fantasieggande spänning i en och samma berättelse.

Ulf Stark

Ännu en favoritförfattare! Det mesta av Ulf Stark går högt över huvudet på en treåring, men i sagosamlingen som kom för ett par år sedan återfinns några figurer som man kan mjukstarta med.
De gulliga figurerna Kanel och Kanin har han skapat tillsammans med illustratören Charlotte Ramel. I Kanel och Kanin letar efter sommaren ger dig dig ut på en lång vandring genom alla årstider tidig höst till sommarens återkomst. Det är på rim och det är himla trivsam text och bild. Det ska finnas ett gäng böcker om dessa figurer.
Böckerna om Elmer däremot är illustrerade av tidigare nämnda Lotta Gefflenblad. I samlingen finns Elmer djurdoktorn, men Elmer får i andra böcker prova på en rad andra yrken.
De hittills nämnda är figurer som funkar fint att läsa för en treåring, men som de kanske växer ut efter ett tag. Mitt sista tips, som man gärna kan introducera såhär tidigt, men som räcker många år, och som genuint även för mig som vuxen är en riktigt bra berättelse, är Jaguaren, med dramatiska illustrationer av Anna Höglund. Det den har gemensamt med de två tidigare nämnda är att den är på rim (fyraradingar), men både text och bild är mycket mindre gulligt och tillrättalagt än hos dem. Det är mycket som känns både skevt och lite hotfullt i den här berättelsen. Huvudpersonen (som underligt nog också heter Elmer) blir plötsligt en kväll förvandlad till en jaguar, och känner sig därför tvingad att hoppa ut genom fönstret och ge sig ut i stockholmsnatten istället för att gå och lägga sig, för ”djungeln är helt nära, strax bortom Odenplan!” På sina äventyr möter han såväl läskiga hundar som söta katter, innan han återvänder hem igen och sakta förvandlas till en sovande, drömmande pojke i jaguarprickig pyjamas.

Sarah Sheppard

Djuren i skogen introducerades ju redan i ettårsinlägget, men det var ju bebisversionen. Nu börjar det bli läge att plocka fram Sarah Sheppards böcker med lite mera text. Här finns en massa fakta skrivet på ett lättfattligt sätt, och illustrerat med en busig och tokroligt charm.
Är man (eller har en unge som är) dinosauriefrälst så finns det ett par böcker som avhandlar det ämnet också. De är också filmatiserade som TV-serien Dino deluxe (jag, som inte är så värst dinosauriefrälst, tycker att de små råttdjuren som ska försöka undkomma de stora läskiga dinosaurierna är mycket roligare än själva dinosarna).

Läser

Spelar

Tittar på

Etikett: Maria Nilsson Thore