Läser

Sveriges medeltid av Dick Harrison
Apstjärnan av Frida Nilsson för kronprinsen
Oscar Wilde, förstås

Spelar

Tales from the Red Dragon Inn med Seldon, Dean och ibland Cornelis
Kinfire chronicles: Night's fall med Seldon, Dean och ibland Mina
Ticket to ride, legends of the west med Seldon, Sherlock och Irene
King of Tokyo och Gammelgäddan ibland med Lillprinsen

Tittar på

Star Trek: Eneterprise med Seldon
House (andra genomtittningen) när jag är sjuk
Ugglehuset med småprinsarna
Miraculous med Lillprinsen, oftast när han är sjuk

Oscar Wilde-djupdyk 1: sagor och spökhistorier

Publicerad den av ghosiethrerl

Första delen av mitt Oscar Wilde-djupdyk var ganska snabbt avklarad. Det är relativt korta berättelser, och jag har till och med hunnit med att läsa ett par av dem både på engelska och svenska.

Spöket på Canterville (The Canterville Ghost)

Det är andra gången jag läser den här boken, och det var också med den i minnet som jag kom på idén att jag skulle testa att läsa några av böckerna i det här djupdyket högt för barnen. Jag fick Dorian Grays porträtt samt denna i handen av Muminpappan när jag var i övre tonåren, gjorde ”misstaget” att läsa Dorian först och spöket därefter, och då upplevde jag denna som ”barnslig” och lite för lättläst (jag tyckte väl att så kallade klassiker borde erbjuda lite mer intellektuellt motstånd). Inför denna läsning hittade jag till min glädje en upplaga från 2009 där en av mina absoluta favoriter bland nutida barnboksillustratörer, nämligen Maria Nilsson Thore, fått bidra med bildtolkning.1 Henne har jag skrivit om i mina barnboksgenomgångar, både i treårsinlägget och fyraårsinlägget.

Det är lite synd att boken har ganska sparsmakat med illustrationer totalt sett, för när Nilsson Thore får utrymme att ”sätta en scen” så gör hon det verkligen med besked, som här ovan. Tilltalet i illustrationerna befäster dock det där barnsliga ännu mer, det känns verkligen som att det är en barnbok jag läser.

Boken är kort (92 sidor i denna upplaga), berättelsen är relativt enkel och vid första anblick ganska banal. En amerikansk familj köper ett slott av en engelsk godsherre men blir varnade för att där huserar ett gruvligt spöke. Spöket har framgångsrikt skrämt slag på diverse olika släktingar i ätten Canterville i flera hundra år, men på den här inflyttade familjen tycks ingenting bita. De är närmast roade av spökets försök att skrämma bort dem, och vägrar spela enligt hans regler.

Wilde gör väldigt mycket humor av kulturkrocken mellan det moderna men oborstade USA och det traditionstyngda och stela England. Spökets besvikelse när den inflyttade familjen inte alls visar den ”tillbörliga respekt” han förväntar sig går nästan att ta på. Wilde föddes i Dublin, men flyttade efter universitetsexamen till England och reste på en över ett år lång resa i USA, så han hade nog material att ta av när det gällde att driva med båda grupperna.

Det här var faktiskt en bok som jag riktigt älskade att högläsa. Det är kul att lägga på fejkamerikansk brytning på familjen som flyttar in i det hemsökta huset och snobbig överklassintonation på Lord Canterville. Skämtets nyanser går naturligtvis över huvudet på Kronprinsen (och vissa delar i innehållet går säkert över huvudet på mig också som nutida läsare), men han verkade tycka att boken var helt okej.

Sagorna

Sagorna ville jag gärna testa att läsa först på engelska, och sedan när jag bedömt ålderslämpligheten testa dem på något av barnen, på svenska. Det visade sig lättare sagt än gjort. De böcker jag lyckades hitta på biblioteket var följande:

  • Samlingsvolymen The Happy Prince and Other Stories (två novellsamlingar i en, det slutade med att jag säste båda, fast jag bara hade planerat att läsa den första av dem)
  • Sagan ”Den lycklige prinsen” som bilderbok, illustrerad av Ota Janeček
  • En novellixutgåva av sagan ”Näktergalen och rosen” samt novellen ”Lady Alroy” (i original ”The sphinx without a secret”, en novell som ingår i novellsamlingen jag hade tänkt spara till nästa del av djupdyket)

Vad kan man säga om sagorna? Det är utpräglade konstsagor, alltså berättelser skrivna i samma genre som muntligt traderade folksagor, men litterära på ett helt annat sätt, mycket mer detaljerade och genomarbetade. Wilde föddes nästan precis 50 år efter H C Andersen, och det märks verkligen var han har tagit sin inspiration.2 Flera av sagorna känns som ”svar” på några av Andersens mest berömda sagor. Det finns en ”little mermaid”, en näktergal och till och med en ankfamilj (som dock endast innehar biroller). Både djur och föremål är besjälade och kan vara såväl protagonister som ”kommentatorer” som fäller yttranden om det som sker omkring dem. Det jag tycker skiljer är humorn som bubblar fram lite här och där (kan inte minnas att Andersen någonsin är särskilt lustig), samt att många av sagorna har en tydligare geografisk förankring. Visst, det finns generiska ”prinsar” i kungedömen utan namn, men också spanska prinsessor och fåglar som flyger till Egypten över vintern. Vissa av sagorna tycker jag känns överarbetade och på tok för långa, men flera tar jag med mig som riktigt fina läsupplevelser. Något som också framträder när man läst några av sagorna är en ganska svartsynt cynism hos Wilde. Egoistiska individer utnyttjar givmilda och godhjärtade sådana. Ibland får de dåligt samvete efteråt (som i ”The happy prince” och ”The Star-Child”), ibland skiter de i vilket (som i ”The devoted friend” och ”The nightinggale and the rose”.

Två av ovannämnda läste jag för Lillprinsen och då alltså på svenska. ”Den lycklige prinsen” funkade ganska bra, fast den slutar i tragik (ja, okej, ett par änglar kommer och hämtar dem till Paradiset med stort P, men för mig som ateist har jag svårt att se att det är något annat än ond bråd död). ”Näktergalen och rosen” var en av mina personliga favoriter (jag läste den två gånger på engelska och en på svenska), men den hade Lillprinsen mycket sämre tålamod med. Den är en av de kortare sagorna, men innehåller så många lager. På några få sidor lyckas den ta upp teman som uppoffring, fåfänga kontra ”sann” skönhet som i sin tur kontrasteras mot förstockad ”bookishness”. Näktergalen står för de stora känslorna medan studenten och hans kärleksintresse blir karikatyrer att skratta åt och förakta. men det är klart att den sexåring inte uppfattar alla de här nyanserna (dessutom var det ju inga bilder).

Slutsats

Det här gick som sagt ganska snabbt. Är jag en fjärdedel in i djupdyket innan en månad har gått? Nja, jag kommer knappast hålla det här tempot när det blir längre och mer svårlästa texter att ta sig an. Det har varit en trevlig mjukstart kan man väl säga. Och nu ser jag fram emot att läsa hans prosatexter för vuxna.

  1. Rabén och Sjögren, översatt av Rune Olausson https://libris.kb.se/bib/11377443 ↩︎
  2. Okej, inte bara från Andersen förstås. Jag tycker mig absolut ana att han läst Charles Dickens och Victor Hugo också, som precis som Andersen båda tillhör generationen före Wilde ↩︎

Ghosie och filmhistorien del 2 (1910-talet)

Publicerad den av ghosiethrerl

Nu börjar det bli riktiga filmer, med lite längd (ja, inte bara lite i ett av fallen) och berättelser med namngivna personer och relationer till varandra. Skyltar mellan scenerna sätter ord på det man ser. Ibland är det svartvita ”färglagt” med ett filter (alltså en färg i taget).

Trädgårdsmästaren (1912)

Bildkälla: Svensk filmdatabas. Information från bildens baksida: ”John Ekman, Lili Bech, Arvidson”

Det här är den första svenska filmen av de jag tar mig an som skildrar en hel berättelse. Den är dryga halvtimmen lång, och skyltarna som förklarar vad som sker mellan scenerna är på engelska, vilket har sin förklaring. Filmen blev ”totaltförbjuden” av filmcensuren och visades aldrig för allmänheten i Sverige. Den har återfunnits först långt senare, tack vare att amerikanska Library of Congress sparat undan den i nåt dammigt arkiv.

Två, nej tre, viktiga namn noterar vi lite extra. Det är dels Mauritz Stiller och Victor Sjöström som står för manus respektive regi (och skådespeleri), dels Gösta Ekman den äldre, som spelar det manliga kärleksintresset.

Handlingen är tragisk så det förslår. En arbetarflicka och en student förälskar sig i varandra, vilket får studentens föräldrar att skicka bort honom. Hans pappa våldtar därefter tjejen (detta sker såklart utanför bild men är ändå rätt uppenbart) och skickar sedan bort både henne och hennes gamla pappa. Klassamhället är brutalt och via diverse omvägar återvänder dottern så småningom för att i en väldigt melodramatisk scen går bärsärkargång i växthuset där våldtäkten skedde. Det slutar med att hon slutligen faller ihop och dör en klassisk teaterdöd, eventuellt av sinnesrörelse, eventuellt i ett faktiskt självmord.

Filmen finns att se här: https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3288

The birth of a nation (1915)

Bildkälla: The Guardian. Foto: Corbis

”Varför vill du se fascistpropaganda i tre timmar?” frågade Seldon mig när jag berättade om nästa film på listan. Jadu, för att det onekligen är en väldigt omtalad film, och kanske för att försöka förstå dess kontext och dess plats i filmhistorien.


Jag delade upp eländet i flera sittningar. Den första halvan är faktiskt riktigt sevärd i sig själv och berättar en berättelse som känns åtminstone till vissa delar trovärdig. Nu tittar vi verkligen på en riktig långfilm! Visst är det en övertydlig melodram men den lyckas ändå fånga hur uppslitande det är med inbördeskrig, där människor som tidigare varit vänner tvingas ställa sig i varsin skyttegrav och skjuta på varandra. Samtidigt finns ju rasismen ständigt närvarande i både berättelse och produktion. Det är de vita människorna vi ska sympatisera med, och samtliga svarta roller (vilka alla är tjänstefolk eller slavar) spelas av vita skådespelare insmetade med smink medan bakgrunderna fylls med statister som är mörkhyade på riktigt. Det finns en scen som målar upp ett kaotiskt slag som är riktigt häftig att se, särskilt med pålagd bombatiskt musik.


Sen kommer man till andra akten och där börjar jag verkligen förstå varför filmen är så ökänd. Det är en riktigt vidrig vinkling på skapandet av Ku Klux Klan, där de framställs som veritabla riddare på vita hästar som rider runt och räddar stackars gråtande flickor från att våldtas av de ociviliserade före detta slavarna. De uppochnervända argumenten liknar alldeles för mycket det man alltför ofta hör från extremhögertroll nuförtiden. Påpekar man att det är rättsosäkert med lynchmobbar går de och döper någon av sina fiender till Lynch och hävdar att han pysslar med justitiemord medan deras egna tortyrsessioner mitt i natten kallas ”a fair trial”. Det är liksom för mycket.

Filmen finns att se här: https://archive.org/details/TheBirthOfANation19151080p. Efteråt bör man läsa på litegrann om det amerikanska inbördeskriget från en objektiv källa för lite reality check.

Herr Arnes pengar (1919)

Bildkälla Svensk filmdatabas

Det är, föga förvånande kanske, mycket Selma Lagerlöf som filmatiseras i Sverige under den här tiden. Det här är också den första riktigt starka berättelsen jag ser. Det är 1500-tal, en präst har gjort sig själv rik på kyrksilver, och möter sitt öde genom att rövare (tillika tidigare skotska legoknektar) kommer och stjäl skattkistan och tänder eld på hela prästgården. En enda oskyldig tonårsflicka överlever. En tid senare träffas Elsalill, som flickan heter, och sir Archie, som är den yngste av rövarna, och förälskar sig i varandra, precis som i ett antikt drama helt ovetande om att deras öde sedan tidigare är sammantvinnat. När hon (med hjälp av lite Lagerlöfskt, för att inte säga Shakespearianskt, spökeri) får reda på vem Archie verkligen är och vad han gjort uppstår ett omöjligt dilemma. Elsalill kan inte blunda för sanningen och det där kyrksilvret är naturligtvis behängt med en förbannelse vilket leder till att sir Archie och de andra rövarna blir gripna, medan Elsalill dör den tragiska död berättelsen kräver.

Fram till den här filmen har skyltarna mellan scenerna främst förklarat vad som utspelar sig på duken. Vilka är de inblandade personerna, vad fyller scenen för funktion i berättelsen, vad är innehållet i ett samtal snarare än repliker i en dialog. Först här skrivs fullständiga repliker ut, och eftersom de är ordagranna citat från Lagerlöfs text är många av dem stilistiska små mästerverk. Absolut inte särskilt lika naturligt tal, men oneliners värdiga ett teaterdrama. Mest ödesmättad är ”Varför slipar de så långa knivar på Branehög?” vilken yttras som ett omen i prästgården medan man ser rövarna stå vid en slipsten och förbereda sig för sitt onda dåd.

En sak som slår mig kring själva inspelningen är vilken ambitiös film detta är rent inspelningsmässigt. En inte oansenlig del av filmen spelas in på isbelagd sjö vilket måste ha krävt del. Bland annat har de byggt upp nästan ett helt tremastat jäkla 1500-talsskepp direkt på isen för att få det att se ut som att det är fastfruset.1 Hur sjutton de får till hästen som går genom isen med mindre än att de faktiskt lurar ner en stackars häst i en riktig isvak (med pretty säker död som utgång) har jag inte hittat något svar på.

Skådespeleriet däremot är inte så imponerande. Mary Johnsson som spelar Elsalill står mest och lutar sig mot olika dörrposter och försöker se lidande ut. Mauritz Stiller har regisserat. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/herr-arnes-penningar-sir-arnes-treasure-1919-mauritz-stiller_202103

Sammanfattning

Det kräver lite att titta på stumfilm. Man får inte tappa fokus, för då missar man textskyltarna som många gånger är direkt nödvändiga för att fatta vad som händer (ibland hjälper inte ens det). Endast The birth of a nation har jag sett med pålagd musik, de svenska filmerna helt under tystnad (även om det förstås inte var så de var tänkta att ses). Skådespeleriet är ofta väldigt överspelat för att kompensera för bristen på repliker. Man har väl heller inte lärt sig riktigt att filmmediet medger närbilder och andra tekniska detaljer som gör att man inte behöver ”teaterskådespela” för att känslorna ska gå fram. Sista filmen gjorde mig riktigt sugen på att fortsätta detta projekt!

  1. Här finns info om att det var just så de gjorde. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3473#holdings-archive-materials ↩︎

Djupdyk 2026

Publicerad den av ghosiethrerl

Nytt år, nya projekt. Jag tänkte försöka mig på ett läsprojekt också iår. Fick ett pussel i julklapp med Oscar Wilde-tema av min Muminpappa och började genast känna en inre press att fylla på kunskapsluckorna om Wildes författarskap. Jag har tidigare läst och gillat Spöket på Canterville och framför allt Dorian Grays porträtt1 men förutom dem känner jag bara till ett par titlar sedan innan, samt har sett en biopic om honom med fantastiske Stephen Fry i titelrollen.2 Det kanske helt enkelt är dags för ett Djupdyk.3

När jag tittade igenom bibliografin insåg jag ganska snart att det finns olika faser i Wildes författarskap. Poesin finns visserligen där hela tiden, men i början är det annars mycket sagor och berättelser för en yngre målgrupp. Sedan provar han på novellformatet, expanderar det till den enda ”riktiga” romanen innan han överger prosan helt för pjäsförfattandet under flera år. Han skriver också en del essärer som kretsar kring kultur och till viss del samtida politik.

Jag tänkte därför att jag skulle dela upp min läsning i fyra grupper. Jag lämnar det mesta av poesin och essäerna därhän (helt enkelt eftersom de inte intresserar mig såvärst). Sedan tänkte jag ta mig an texterna i någorlunda kronologisk ordning, vilket på ett naturligt sätt skapar följande kategorier:

Prosa för barn/unga

  • The Canterville Ghost/Spöket på Canterville (1887)
  • The Happy Prince and Other Tales (1988)

Jag tänkte utsätta mina barn för de av dessa berättelser som går att få tag på på svenska. Jag har dock redan upptäckt att det inte riktigt är möjligt för alla berättelser i The Happy prince. Själva samlingen finns inte översatt, däremot ett par av novellerna för sig.

Prosa för vuxna

  • The Picture of Dorian Gray (1890)
  • Lord Arthur Savile’s Crime and Other Stories (1891)

Kronologin är lite stökig här då novellsamlingen delvis består av tidigare publicerade texter, däribland The Canterville Ghost (som jag ju då inte tänker läsa en gång till). Även innehållet tycks skilja sig lite beroende på upplaga. Jag har inte kollat upp tillgängligheten än men tänkte försöka se till att åtminstone hitta och läsa The sphinx witout a secret (publicerad första gången 1889), The portrait of mr W H (också 1889) samt titelnovellen Lord Arthur Saviles Crime.

Drama

  • 1893: Salomé
  • 1892 Lady Wintermeres Fan4
  • 1893: A Woman of No Importance
  • 1895: An Ideal Husband
  • 1895: The Importance of Being Earnest

Det absolut bästa skulle såklart ha varit att hitta en teateruppsättning av något av dessa verk, men jag lärde mig ändå när jag läste litteraturvetenskap att läsa dramer rakt upp och ner. Man får använda sin fantasi.

Från fängelsetiden

  • The ballad of Reading gaol (1898)
  • De Profundis (postum utgivning)

Nu går vi ifrån genreuppdelningen och summerar författarskapet med vad jag antar är hans mest personliga dikt, och samtidigt det mest kända brevet.

Det här känns ju inte så betungande. Faktum är att jag och barnen redan har påbörjat läsningen, så första inlägget bör komma inom en överskådlig framtid.

  1. Vem som stoppade dem i händerna på gymnasie-Ghosie? Samma Muminpappa förstås. ↩︎
  2. Wilde ↩︎
  3. Här tackar jag mikatchu för inspirationen. Följ gärna hennes Djupdyk på Substack. ↩︎
  4. Knasig kronologi även här, men tydligen skrevs Salomé först, men sattes inte upp på någon scen förrän efter Lady Wintermeres fan. ↩︎

Ghosie och filmhistorien del 1 (1880-1909)

Publicerad den av ghosiethrerl

Jag har kommit på en ny, galen grej. Tänk om jag skulle försöka gå igenom filmhistorien genom att titta på en herrans massa filmer i kronologisk ordning? Det kommer ju aldrig gå att göra heltäckande förstås, och risken är att jag kommer att somna av långsam berättarteknik och tröttna på omoderna värderingar. Men, jag gör ett försök i alla fall. Under jullovet har jag (och småprinsarna!) rivit av filmmediets första stapplande steg.

1800-tal

De första riktigt kända filmsnuttarna är ju mest ”kolla vad häftigt det är att vi kan avbilda saker som rör sig!” Det är bara dokumentärt, och egentligen ganska ointressant, men det är så korta att man river av ett par tre stycken på raken utan problem. Och då kan man ju lika gärna börja från början.

Traffic crossing Leeds bridge (1888)

Tre sekunder långt och skildrar det titeln anger. Jag och prinsarna tittade på en youtubeversion som loopade filmen om och om igen, som om det vore vilken modern GIF som helst. Finns att se här: https://archive.org/details/traffic-crossing-leeds-bridge-1888_202303

La sortie de l’usine Lumière à Lyon (1895)

Även här precis vad titeln anger (den svenska titeln lyder Arbetarna lämnar Lumieres fabrik i Lyon). En port öppnas, en massa folk väller ut, sen stängs den. Och ja, jag hade hört talas om bröderna Lumière sen innan. Finns att se här: https://archive.org/details/LaSortieDeLUsineLumireLyon

L’Arrivée d’un train en gare de La Ciotat (1896)

En till superkort Lumièrefilm, som skildrar exakt vad den säger (Ett tåg inkommer till stationen i La Ciotat). Jag är rätt säker på att jag sett denna (och möjligen den förra också) tidigare, och absolut hört historier om hur folk blev rädda för tåget när den visades första gången. Finns att se här: https://archive.org/details/arrival-of-a-train-at-la-ciotat-1895-animation-mp-4

(19)00-tal

Nu börjar det bli något slags berättelser i alla fall. Dels filmatiseringar av sedan tidigare kända operor och teaterstycken, men också helt nya berättelser som tydligt skrivits med den nya mediet i åtanke.

Le duel d’Hamlet (1900)

Det här är en scen jag känner till (jag gjorde hemläxan när jag pluggade litteraturvetenskap). Inte för att man fattar sådär jättemycket av den utan ljud eller repliker. Det ska tydligen ha funnits ett ljudspår sparat på en ”vaxcylinder” som sedan gått förlorad.1 Jag valde den här filmen delvis för att kunna säga att jag har sett något med Sarah Bernard, en person som jag tidigare mest förknippat med en chokladbiskvi. Här är det hon som spelar huvudrollen Hamlet. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/le-duel-d-hamlet-1900-directed-by-clement-maurice.

Le voyage dans la lune (1902)

Den här har jag också sett förut! Det är den första fullständiga berättelsen av de jag ser och den är en ganska knäpp Jules Verne-inspirerad science fantasy-sak som jag antar gjorts med ganska mycket ironi. Ett gäng vetenskapsmän/trollkarlar bestämmer sig för att bygga ett rymdskepp och flyga till månen. Väl där träffar de på några jämfotahoppande rymdvarelser och börjar genast ta kål på dem med sina trollstavar. Nu börjar det faktiskt bli riktiga specialeffekter! Georges Méliès har gjort nästan allting, inklusive spelade huvudrollen.2 Filmen finns att se här: https://archive.org/details/Levoyagedanslalune

The Great Train Robbery (1903)

Även denna hade jag sett innan. Här har vi en lite mindre skruvad berättelse som skildrar ett gäng desperados som rånar ett tåg någonstans ute i ”det vilda Västern”. Det har varit mycket Frankrike såhär i början men nu träder USA in på scenen, och det börjar faktiskt redan likna en ”film” så som vi tänker på det idag. Det bästa (som jag också verkligen minns från förra gången jag såg den) är öppningsscenen där en av skurkarna avfyrar sin pistol rakt mot kameran/publiken. Det hade känts jättekrystat att göra det idag, och jag tycker absolut inte att det är lika coolt när James Bond gör det, men här är det perfekt. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/TheGreatTrainRobbery_555

Den glada änkan (1907)

Vi måste ju se något från Sverige också. Vad jag skulle välja var ganska svårt, för vi låg kanske inte i framkant precis. Jag hittade den här inspelningen av en scen ur Den glada änkan som liknar Hamletfilmen i det att det liksom bara en ett litet brottstycke av ett större helt, som dessutom egentligen är tänkt att visas på scen (men där tittaren kanske förutsätts redan känna till intrigen). Filmen går att se här: https://www.filmarkivet.se/movies/den-glada-ankan/, och där finns också en fin genomgång av svensk tidig filmkonst med fler källor att gräva ner sig i om man vill stanna kvar här och då istället för (som jag) genast traska vidare.

Sammanfattning

Det är så himla korta filmer, så det är liksom ingen större ansträngning att ta sig an uppgiften såhär i början. Prinsarna har varit med och tittat på filmerna – det kommer de garanterat inte att få längre fram när det blir andra typer av filmer. Av filmerna vi sett hittills var det bara tågrånarfilmen som fick mig att ändå poäntera att ”det är ju bara skådespelare som låtsas vet ni, det är inte på riktigt”. Även om det såklart inte syns något grafiskt blod eller liknande så ser det faktiskt ut som att folk blir brutalt nedskjutna. Kul att allt hittills finns fritt tillgängligt, eftersom filmernas upphovsrätt har gått ut. Flera av filmerna har jag sett via Youtube, men jag länkar till Internet Archive för att inte riskera att de dör.

Ska jag fortsätta med det här påhittet? Absolut, jag har redan börjat. Snart blir det betydligt längre filmer, och inte så lite heller, så jag kommer nog att få ta dem i mindre portioner.

  1. Som i de flesta andra situationer är jag inte överdrivet intresserad av att grotta ner mig i de tekniska aspekterna av filmhistorien så fråga mig inte om några detaljer här. ↩︎
  2. Källa: Wikipedia. Jag kan inte för mitt liv se vem av alla de omkringmyllrande gubbarna i spetsig hatt som har mer huvudroll än någon annan. ↩︎

Årskrönika 2025

Publicerad den av ghosiethrerl

Dags för bokslut av 2025. Såhär ser det ut:

Statistiken

Lästa böcker: 49
Lästa sidor: 12 040 (lästa sidor/dag: ~33)
Lyssnade tid: 14 t 8 m (lyssnade minuter/dag ~2)
Böcker från 2025: 1
Produktionsländer: 6 (Sverige, Storbritannien, Norge)

Sedda filmer: 61
Filmer från 2025: 6
Produktionsländer: 9

Sedda tv-seriesäsonger: 13
Antal unika serier: 13
Antal nya serier: 11

Spelade brädspelstitlar: 241
Antal spelomgångar: 68
Mest spelade speltitel: Carcassonne

Genomspelade datorspel: 82

Böcker ligger på ungefär samma nivå som föregående år. Jag misslyckades alltså i min föresats att läsa fler böcker iår. Jag får väl vänta tills småprinsarna är tonåringar eller nåt. Filmerna har dock ökat och jag har i år sett mer än en film i veckan. Det är mer än jag sett sen innan småprinsarna kom in i bilden. Dock syns det i antalet sedda tv-serier som minskat. Brädspelen har jag ingenting att säga om, det ser nästan exakt likadant ut som förra året. Digitala spel har ökat från väldigt lite förra året.

De bästa3

De bästa böckerna:

  1. The Golden Compass – Philip Pullman
  2. Rasmus på luffen – Astrid Lindgren
  3. Den skrattande polisen – Maj Sjöwall, Per Wahlöö

De bästa filmerna:

  1. One battle after another
  2. Det levande slottet
  3. Min granne Totoro

De bästa tv-serierna:

  1. Ronja Rövardotter4
  2. Koka björn
  3. Där trädgården slutar

De bästa brädspelen:

  1. Ticket to ride Legacy: Legends of the West
  2. Calico
  3. Tsuro

De bästa digitala spelen:

  1. Paradise killer
  2. Inscryption
  3. Dragon Age: the Veilguard

Mycket barnkultur med på topplistorna, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket böcker och film jag ser på med barnen. De börjar ju dessutom bli tillräckligt stora att det går att välja verk som verkligen har något även för mig som vuxen. Med det sagt så var kanske inte konkurrensen sådär jättehög på t.ex. bokfronten i år.

Nästa år då? Jag har två projekt på gång, när det gäller läsningen och filmtittandet. Återkommer till det i egna inlägg tror jag.

  1. Justerat 2/1 ↩︎
  2. Justerat 2/1. Jag hade GLÖMT ett spel ↩︎
  3. Som vanligt tar jag ingen som helst hänsyn till om det är verk som är nya för året eller inte, det är de bästa av de JAG läst/sett/spelat det handlar om. Det behöver heller inte vara första gången jag upplever verken, så länge de inte vunnit tidigare. ↩︎
  4. Vi pratar Studio Ghiblis animerade tolkning här, inte den nya som sändes iår (den har jag faktiskt inte sett) ↩︎

Harry Potter

Publicerad den av ghosiethrerl

Nu är det dags. Ögonblicket jag har sett fram emot ända sen… ja, sen innan jag ens skaffade barn tror jag. Häromkvällen läste jag första kapitlet av Harry Potter och de vises sten för Kronprinsen. Det är en av de absolut starkaste läsupplevelserna från min egen barndom. Och eftersom jag var i nästan perfekt ålder följde också bokutgivningen min egen uppväxt på ett naturligt sätt. Harry mognade ungefär samtidigt som mig (med undantag för sista boken som kanske kom lite väl sent). Jag har tänkt att jag skulle vilja återskapa det där för mina egna barn, men halvt om halvt insett att barnpopulärkulturen naturligtvis är alldeles för indränkt i HP-merchandise för att det ska gå att genomföra precis så som jag önskar.

Jag HAR i det närmaste förbjudit filmerna här hemma. ”Vi ska läsa böckerna först, sen kan vi titta på filmerna”. ”Men när ska vi läsa böckerna då?” ”När ni blir tillräckligt stora… snart”.
Jag har velat att de ska vara så nära elvaårsåldern som möjligt när jag tar fram första boken. Jag tänker att de inte kommer att förstå handlingen förrän vid minst 9, och om de förstår den så kommer de vilja läsa nästa, och nästa, och nästa… och sen sitter de där och läser femman och vet inte vad ordet hångla betyder, eller kan alls relatera till det som händer i boken. Och nej, självklart tar de inte skada av det, men jag har nån orealistisk tanke om att göra just denna läsupplevelse mer eller mindre perfekt.

Under sommaren var det himla mycket snack om Harry Potter, och Lillprinsen har till och med lärt sig olika trollformler som förekommer i böckerna på fritids (och naturligtvis tjatat på mig och Seldon att lära honom fler). Så nu har jag slutligen ”gett upp” om att försöka senarelägga HP-debuten så länge som möjligt och lånat den illustrerade utgåvan av första boken på biblioteket att läsa för Kronprinsen (Lillprinsen får ge sig till tåls lite till).

Innan vi öppnade boken frågade jag honom vad han egentligen vet sedan innan. Det var förvånansvärt lite faktiskt. ”Det är en trollkarl som går i en trollkarlsskola” var allt han kunde komma på spontant. Jag trodde faktiskt att han åtminstone skulle kunna namnet på några personer förutom Harry (men det visade sig till och med att han trott att Harry och Potter var två separata personer).
Lika förvånad blev jag över att han redan nu i första boken hade svårt att hänga med i handlingen. Kanske är det för att första kapitlet är skrivet så medvetet kryptiskt. Det är väldigt mycket information som planteras på ett medvetet lösrykt sätt. Jag minns att det gjorde att jag när jag läste den för första gången direkt sögs in i handlingen och ville läsa mer för att reda ut mysteriet. Men Kronprinsen blev faktiskt ganska frustrerad när saker och ting inte förklarades. ”Men vem är ”ni-vet-vem? Hur kunde en bebis döda honom om ingen annan kunde det? Och VAD ÄR EN MUGGLARE, jag förstår inte ordet!”

Vi läste första kapitlet, och efteråt gjorde jag som jag gör på jobbet när vi jobbar med läsförståelse: en tankekarta över alla (hittills i handlingen) inblandade personer och deras relation till varandra:

Det hjälpte nästan, men inte riktigt. Kronprinsen blev fortfarande irriterad och frustrerad när jag försökte reda ut att bebisen som sitter i en barnstol och blir matad inte är Harry, att McGonagall är katten men också en häxa och att Voldemort är en skurk och att alla är glada över att han ”är borta” (fast det är han kanske inte trots allt).

Jag frågade faktiskt om han kanske skulle vilja vänta lite till. Men han ville fortsätta, och kanske ger det sig efterhand. Vi får hoppas det, och att jag inte har pushat upp förväntningarna alldeles för högt upp, både för honom och mig.

Långfilmer från tecknatgiganterna: 10-tal

Publicerad den av ghosiethrerl

I början av det här bautaprojektet, som pågått större delen av mina prinsars yngre barndom, försökte jag se filmerna i kronologisk ordning. Det var också ganska häftigt att se filmhistorien utspela sig film för film. Såhär på slutet har jag gett upp det där. Dels är det ju inte bara en studio längre utan tre (och en till), och ibland får man surfa mellan streamingabbonnemangen för att täcka in alla, dels börjar barnen ha väldigt mycket egna åsikter om vilka filmer vi ska prioritera.

Under 10-talet tycker jag att standarden har höjts på filmerna överlag. Berättelserna är mer komplexa och det är oftare det inte är tydligt från första början vem som är ”skurk”. Både protagonister och antagonister beter sig lite mer som människor (även när de tekniskt sett är robotar, antromorfiska djur eller nåt annat), och inte bara arketyper.

Tyvärr gäller inte detta riktigt för Dreamworks. De blir bara sämre och sämre. Knappt halvvägs in i gav jag helt enkelt upp. Det är förutsägbara och trista intriger, totalt platta personporträtt och mest bara puplikfrieri på olika sätt. Jag somnar för det är så ointressant. Jag har därför helt struntat i Herr Peabody och Sherman, Home, Trolls, Baby-bossen och Kapten kalsong-filmen. Ingen av dem lockade det minsta. Om nån anser att jag missar nåt storverk här är det bara att höra av sig.

Filmer värda att se om och om igen

Röjar-Ralf (2012)Disney

Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla den här filmen. Arkadspelsfigurer som lever sitt eget lilla liv i ett världsbygge som inte går ihop och en jätteirriterande unge som jag för mitt liv verkligen inte kan tycka är gullig!? Men den har nånting. Lite som när Toy Story-filmerna emellanåt lyckas vara riktigt existentiella – var hittar man sin mening med livet när man är en bugg i ett spel?

Modig (2012)Pixar

Den här berättelsen är ganska enkel och känns rätt kort. Men jag gillar klassiska sagor där sensmoralen är att man inte ska lita på excentriska gamla häxor som erbjuder en enkla lösningar på komplicerade problem. Eventuellt är detta den svagare av de filmer som platsat i översta kategorin, men någon ska ju vara det också.

Frost (2013)Disney

Den är verkligen så bra som framgångarna den fått. Jag tycker så mycket om den tydliga musikaluppbyggnaden, och syskonkärleken mellan Elsa och Anna är så stark och så tragisk att den nästan går att ta på. Snygg är den också!

Big Hero 6 (2014)Disney

Den här såg jag när den kom och gillade mycket, trots att jag inte är så mycket för superhjältegenren. Här finns en skurk, men det är inte riktigt den man först tror, och inte på det sätt man tror heller. Den finns lager, helt enkelt.

Zootropolis (2016)Disney

Även Zootropolis är ett exempel på en ganska komplex handling med många vändningar i handlingen och (nåja, relativt) runda figurer. I början avskyr jag verkligen räven Nick, precis som det är tänkt, och precis som det är uträknat börjar jag gradvis förstå honom och hans bevekelsegrunder mer och mer. Eftersom det händer så mycket hela tiden blir också filmen aldrig tråkig eller förutsägbar, vilket ju annars är lätt hänt när man plöjt igenom en stor portion av de mest tongivande animerade barnfilmerna genom historien inom loppet av 5-6 år.

Coco (2017)Pixar

Återigen bra musik! Och en miljö som känns lite nyskapande och annorlunda. Här är det många som i berättelsens början handlar kortsiktigt och egoistiskt, men som efter hand som de ställs inför riktiga prövningar får chansen att uppvisa mod och vilja att offra sig för andras väl. Slutet med den dementa äldre släktingen Coco vars minnen väcks till liv av musiken är svår att låta bli att fälla en tår till.

Filmer värda att se åtminstone en gång

Trassel (2010)Disney: Lite för flamsig för att hamna i den översta kategorien, och lite för lång, men ändå helt okej.

Draktränaren (2010)Dreamworks: Jag hade för mig att jag gillade den här bättre när den kom. Nu känns den lite för förutsägbar.

Nalle Puhs film (2011)Disney: Den är gullig, väldigt Nalle Puhig. Passar nog främst lite yngre barn för tempot är långsamt och det händer inte så mycket. Roligast är filmens sista tredjedel, som utspelar sig i en grop varur djuren har stora problem att ta sig upp.

De fem legenderna (2012)Dreamworks: Klyschig men ändå bättre än några av de menlösa filmerna i kategori tre.

Vaiana (2016)Disney: Plus för musiken och myten, minus för de tjatiga upprepningarna (hur många gånger ska de egentligen knuffa varandra i vattnet och pendla mellan ytterligheterna ”jag kan göra vadsomhelst” och ”jag ger upp”)?

Filmer att låta bli

Den gode dinosaurien (2015)Pixar: Den är så konstig. I sina sämsta stunder är det fantasilöst berättande och dåligt skriven dialog. I sina bästa stunder är det så nära plagiat av klassiker som Lejonkungen att det nästan blir pinsamt.

Insidan ut (2015)Pixar: Jag köper tyvärr inte grundkonceptet alls, vilket gör att jag aktivit letar plot holes (och de är ganska lätthittade).

Croodarna (2013)Dreamworks: Den säger inget nytt, och den är inte rolig. Jag somnade.

Turbo (2013)Dreamworks: En snigel vill bli snabbare än en racerbil, och den amerikanska drömmen stipulerar att oavsett förutsättningarna räcker det med att verkligen tro att det går så kommer en deus ex machina forma verkligheten efter fantasin.

Böcker som passar en femåring

Publicerad den av ghosiethrerl

Nu när båda prinsarna har passerat femårsåldern är det dags att summera mina bästa lästips även för femåringar. Jag märker att ju högre upp i åldrarna jag kommer, desto mer får barnen egna viljor och intressen när det gäller böcker. Det blir svårare och svårare att skriva allmänna tipslistor som passar alla. Med Kronprinsen började jag läsa ”kapitelböcker” nästan så fort han fyllde fem, medan Lillprinsen dröjt sig kvar i bilderböckerna (eller om det är jag som dröjt mig kvar, i vetskap om att det är sista chansen på länge som jag kan vältra mig i dessa böcker) betydligt längre. Lillprinsen är också betydligt mer känslig för saker som är ”läskigt” eller känslomässigt påfrestande, så böcker som funkat utmärkt för hans storebror har jag fått spara lite på med honom.

Eva Eriksson: Boken om Bella och Gustav

Eva Eriksson är flitigt återkommande bland mina bilderbokstips (se ettårisinlägget, tvåårsinlägget samt treårsinlägget), men oftast endast som illustratör. Nu dyker hon upp igen, och den här gången med egenskrivna texter till sina egna bilder. Och de är så roliga! Jag skulle kunna låta det här stycket bestå av enbart citat: ”herregud, vad jag mår tråkigt”, ”kom om en liten vecka” samt ”gå och lägga sej? Ikväll igen?!! – jag la mej ju för kattsingen igår också!”. Bella är en mycket försigkommen flicka som betalar bussbiljetter med nytappade mjöktänder och lindar snälla pensionärer runt sitt lillfinger.
Denna samlingsvolym av fyra (mycket korta) böcker har ett gammalt ex libris från Barnens bokklubb med mitt namn på som jag utläser från handstilen att min mamma satt dit nån gång när det begav sig.

Jonna Björnstierna: Sagan om den underbara familjen kanin

Böckerna om den underbara familjen kanin är rysare för lite äldre bilderboksbarn. Lillprinsen (som har lätt för att leva sig in i berättelsevärldar) kunde liksom inte bestämma sig för om han tyckte att det var fantastiskt kittlande eller för ruskigt när Lillebror Kanin gick vilse i ”den fruktansvärda delen av skogen”. Det finns ett helt gäng böcker i serien, det ska sägas att vi bara hunnit med att läsa de tre-fyra första kanske.

Torben Kuhlmann

Torben Kuhlmann är en författare och illustratör som vi upptäckte relativt sent, och jag har bara läst hans böcker med Lillprinsen, och inte alla böckerna. Författare och illustratör skrev jag, men det är egentligen bilderna som skiljer sig från mängden. Oerhört vackra miljöer, gulliga smågnagare och gamla flygmaskiner vars detaljrikedom för tankarna till Hayao Miyazaki. Tyvärr är det nog ett misstag att skriva även texterna själv istället för att låta en specialist sköta det jobbet, för berättelserna är litet intetsägande, och språket (åtminstone i den svenska översättningen) är inte jättebehagligt att läsa högt.

Astrid Lindgren: böckerna om Emil

Det finns såklart massor av Astrid Lindgren att välja på, och man kan absolut börja läsa (och titta på filmatiseringar av) flera av hennes böcker redan innan ungarna fyller fem år. Och det gör väl de flesta också, man måste nästan anstränga sig för att undvika henne helt. Men ska jag välja nånting som passar bra att läsa för en femåring så får det bli böckerna om Emil. Man får förklara ganska många ”svåra” ord och främmande företeelser (vad är egentligen en piga?), men texterna är ändå anpassade för yngre barn och man kan riktigt höra Lindgrens ”sagotantsröst” i texten som förklarar vad företeelser som palt och fattigstugor. Ett ”anti-tips” (om man så vill) är böckerna om Barnen i Bullerbyn. Det är absolut inget fel på dem, men det finns heller inget där som filmatiseringen inte lyckats skildra minst lika bra.

Isabelle Halvarsson: böckerna om Puzzel och Fräs

Det finns två separata serier (som dock gör ”besök” hos varandra), en om hittekatten Fräs och en om smuggelhunden Puzzel. De här böckerna har fungerat väldigt olika för mina båda barn. Kronprinsen har älskat dem som högläsningsböcker (särskilt serien om Puzzel, tyvärr, eftersom jag personligen gillar Fräs bättre), medan Lillprinsen inte kom förbi den första boken pga alldeles för hemsk och läskig. Det är egentligen rätt märkliga bokserier, för de fokuserar på ganska oskyldiga vardagsdraman där djuren beter sig så mycket som möjligt som riktiga hundar och katter. Trots det börjar respektive serie med att djurungarna brutalt slits från sina mammor, och kommer hungriga, rädda och ensamma till de hem och barn vi sedan får följa deras liv hos. Som sagt, Lillprinsen bad mig nästan i panik att stoppa läsningen av Fräs när jag testade den på honom, medan Kronprinsen tog sig förbi första bokens ”tröskel” utan större problem. Böckerna är skrivna på ganska okomplicerad svenska med något stolpig dialog när människorna pratar, men desto träffsäkrare onomatopoetiska beskrivnignar när djuren låter. Puzzel (som är en liten jack russel) skäller t.ex. ”veff!” och ”aff!” medan större hundar snarare låter ”råff, åff!”. Det gör det väldigt rolig att läsa böckerna högt. Dock, jag vet att många barn i lågstadieåldern som börjat läsa lite längre böcker på egen hand uppskattar dessa, så det här är verkligen inte bara högläsningsböcker. Kanske att Lillprinsen kommer att vara lite mer emotionellt mottaglig om några år när han kan läsa dem själv. Margareta Nordqvist bidrar med svartvita illustrationer.

Eva Bexell: Prostens barnbarn

Jag brukar inte ha ljudboksomslaget som bildsättning – det här är ju en tipslista på böcker att själva läsa högt. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att det inte är fysiskt möjligt att framföra dessa tre böcker på ett mer fulländat sätt än vad Margareta Krok gör det. Läs dem högt en gång, för sakens skull, men låt sedan barnen lyssna om och om igen på hennes uppläsning (finns både på Spotify och Youtube music och säkert på flera andra ställen) och lär ännu en generation barn att känna igen hennes röst varhelst de hör den. I textboken finns svartvita illustrationer av Karin Stjernholm Raeder.

Emi Gunér: böckerna om Nina

Det finns några bokserier som handlar om vardagsdraman och där huvudpersonen och innehållet i böckerna växer och förändras för varje bok, både vad gäller yttre och inre konflikter. Det skulle bli alldelses för tjatigt om jag upprepade samma bokserier i flera inlägg på raken, så här tipsar jag om att börja läsa böckerna om Nina för en femåring, och sedan (om man vill) fortsätta i ungefär följande takt:

  1. Nina och Snöleoparden (5 år)
  2. Ninas sommarlov (sommaren 5-6 år)
  3. Nina börjar skolan (runt skolstart i förskoleklass)
  4. Nina – hemlisar och kompisar (6 år)
  5. Nina i ettan (7 år)
  6. Ninas syskonbok (8 år)

Det ska kanske poängteras att vi absolut inte har följt detta slaviskt, men det har gett upphov till stark igenkänning de gånger vi träffat rätt. Den första boken är verkligen en riktigt träffsäker beskrivning av en femårings känslolov (jag vet inte hur många gånger jag och Lillprinsen utbrast ”precis som du/jag!” när jag läste första boken nyligen, och för några veckor sedan när jag och Kronprinsen läste bok 4 (ett år ”för sent”, men rätt tid på året) gav det upphov till mysiga samtal om midsommarfiranden och annat som hör början av sommaren till. Första tre böckerna tycker jag är bäst, efter det försvinner den absolut starkaste igenkänningen för mig och mina barn. Kanske för att fem-sexåringar är mer lika varandra än vad t.ex. åttaåringar är, kanske för att skillnaden mellan tjejer och killar gradvis ökar med åren, och jag bara har läst för de senare. Loka Kanarp har illustrerat.

Ännu mera Ulf Stark

Precis som Eva Eriksson har Ulf Stark fått vara mer i flera inlägg förut (treårslistan och fyraårslistan). Jag har dock tre favoritberättelser som är lite för långa för att en tre-fyraåring ska orka med dem riktigt. Ärligt talat går de nog ganska mycket över huvudet på en femåring också, men både mina prinsar har i alla fall accepterat när jag valt dem redan i den här åldern, sen kan man ju fortsätta hur länge man vill egentligen.
Den första boken är Systern från havet, som skildrar ett finskt krigsbarns upplevelser från andra världskriget. Jag har gråtit både en och två gånger medan jag läst den här berättelsen. Stina Wirsén har illustrerat.
Bok nummer två är den betydligt skojigare Lilla Asmodeus, om djävulens egen son som av sin far tvingas upp från underjorden och ut till människornas värld för att en gång för alla bevisa att han är en riktig djävul som kan locka oskyldiga själar ner i fördärvet. Det visar sig att han är ungefär lika usel på detta som pappan alltid misstänkt. Hanna Höglunds dramatiska illustrationer passar perfekt till en bok om djävular och demoner som äter orm till middag.
Mitt sista tips är klassikern Kan du vissla Johanna? Mer gråtfest, naturligtvis, och har man sett den filmateriserade versionen som brukar gå på SVT på julafton efter Kalle Anka vet man vad det hela handlar om. Höglund har illustrerat även denna bok, men det var jag tvungen att kolla upp nu i efterhand för jag minns inte en enda bild (det är heller ingen bilderbok, texten står i centrum).

Världshistoria

Publicerad den av ghosiethrerl

De senaste veckorna har jag och Kronprinsen haft en tjock faktabok för barn som högläsninsbok, Världens historia: från stenålder till nutid. Jag läser ju mycket hellre skönlitteratur, både för egen del och som högläsning, men Kronprinsen valde den här i biblioteket (det finns naturligtvis massvis med häftiga bilder) så jag fick göra honom till viljes den här gången. Det har varit en överraskande häftig upplevelse, får jag säga.

Själva boken har åtminstone till viss del de brister som man kan förvänta sig av sådana här böcker, skrivna på engelska som originalspråk, riktade till barn, fyllda med bilder och med relativt lite förklarande text. Översättningen är alldeles för ordagrann och fylld med anglicismer (jag har parafraserat ibland när jag högläst), och komplexa historiska skeden förenklas så mycket att de ibland blir nästan obegripliga. Men jag blev förvånad över hur pass välgjord den ändå är. Bilderna, genomgående foton på arkeologiska fynd och historiska dokument, är väl valda, snyggt presenterade och verkligen jättemånga. Boken är nästan 200 sidor lång (och har ordförklaring samt register i slutet!). När man sägert ”världens historia” som menar man verkligen också hela världens historia, inte bara västvärlden och lite Kina, som historieböckerna när jag var barn.

Det som har varit häftigast med att läsa den här boken med en åttaåring har dock varit alla samtal den gett upphov till. Vi har gått igenom mänsklighetens historia från förhistorisk tid till den digitala tidsåldern, jag och en unge som inte ens har börjat med historia i skolan än. Det är ju som sagt mycket bilder och relativt lite text, vilket gör att mycket behövt förklaras och kontextualiseras under läsningens gång. Vissa kvällar har vi bara hunnit med 1-2 uppslag för att en fråga gett upphov till en hel miniföreläsning, med boken som bildstöd. När vi läste om bronsåldern och järnåldern blev det nästan bråk för att han tyckte att brons borde komma efter järn, och dessutom varför kallades det inte guldåldern när de började bearbeta guld också? (detta blev ännu värre när boken senare gång på gång benämner vissa epoker i olika civilisationers historia som ”guldåldrar”, och då naturligtvis snarare menar perioder av fred, välstånd och utveckling).

Svårt var också att förklara det här med kolonialism. Detta är ett ämne som jag tycker att boken hanterar riktigt bra (det sker ingen glorifiering av de europeiska ”upptäckarna” och ursprungsbefolkningars perspektiv lyfts), det är mest åldern och förkunskaperna hos mottagaren som gör att det blir svårgreppbart. Något jag tagit stöd av är ungens stora intresse för flaggor, som gör att vi återkommande pratar om länder i olika delar av världen och hur de ibland hänger ihop historiskt, fast de kan befinna sig på andra sidan jordklotet. Tråkigast har absolut varit genomgångar av olika sorters vapen och krigföring. Som tur är verkar ungen heller inte vara nån möp i vardande så de delarna har jag läst igenom utan särskilt många avbrott för frågor.

När vi började komma in på lite mer modern historia lyfts marginaliserade folkgrupper och postkoloniala frågor alltmer, och här blir det ganska intressant. Det blir så uppenbart att Kronprinsen (nyss åtta år fyllda) inte vet nånting om rasism eller främlingsfientlighet. Han reagerar till exempel med direkt oförståelse när det i boken skrivs om ”svarta” människor och deras utsatthet genom historien. ”Vilka menar de? Det finns ju inga människor som är svarta? Han på bilden där, han är ju typ lite ljusbrun, och det finns några som är mörkbruna, men ingen är ju svart. Vilka är det egentligen som räknas in i de svarta och varför kallas de så?”.1 Det ordet för att beteckna en grupp människor är helt främmande för honom. Nu är ju ordet svart inte lika vanligt i Sverige (särskilt inte längre) som det är i USA, så även här har vi ju att göra med en översättning som kanske gjorts lite för ordagrann. Men det är inte bara ordet, det är också konceptet att rangordna människor efter hudfärg eller ursprung som han inte kan förstå, eller att vissa grupper kan ha det sämre ställt än andra. Visst han är inte så gammal än, men han är också (delvis tack vare väldigt härmkomstmässigt heterogena barngrupper både på förskolan och nu i skolan) så himla van vid att människor omkring honom kan komma från alla möjliga ställen och ibland kan man se det på dem, ibland inte alls. Han är ofta nyfiken och berättar hemma att han tagit reda på att den och dens föräldrar kommer från det och det landet och de pratar det och det språket och de kom till Sverige av den och den anledningen, men han lägger NOLL värdering i det.2 Det är kanske inte så överraskande egentligen, men jag tyckte nånstans att det var vackert.

Nu är dock boken genomläst och jag ganska trött på att inte få dyka in i ett fantasifullt äventyr. Nästa bok blir något skönlitterärt!

  1. Absolut inte ordagranna citat här, men det fattar ni. ↩︎
  2. Något att nämna dock, det är bäst att vara lite intersektionellt transparent här. När jag säger härmkomstmässigt heterogent betyder det att familjer kan komma från olika länder, men det är en övervägande del västländer, och en ännu större andel högutbildad medelklass (universitetsfolk). Det närmsta han varit att möta sociala orättvisor har nog varit genom att titta på Madicken. ↩︎

Dragon Age: The Veilguard

Publicerad den av ghosiethrerl

Jag har just spelat ut det senaste DA-spelet, och tänkte försöka få ner mina tankar i någon sorts ordning. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en regelrätt recension av fjärde delen i den spelserie som otvivelaktigt haft störst inverkan på mitt vuxna datorspelsliv. Så jag försöker istället sätta min spelupplevelse i perspektivet av mina upplevelser av spelserien som helhet.

Första gången jag spelade DAO var det som att kliva in i en annan värld. Jag fick skapa ”min” Hero of Ferelden och det kändes verkligen som att hennes bakgrund och de val jag gjorde tillsammans med henne hade en påverkan på berättelsen som utspelade sig omkring mig. Jag ställdes inför svåra val, och jag fick ta del av ett världsbygge som kändes komplett och samtidigt magiskt och lockade till att ta reda på mer. Jag blev så smickrad och överväldigad av Zevrans flirtande att jag romanceade honom på studs utan att ens överväga andra alternativ.

Första gången jag spelade DA2 kände jag mig lite ”trängd” av att världen hade krympt, men jag fascinerades av mina nya följeslagare och jag älskade många av sidouppdragen. Storpolitiken med qunaris gick nog över mitt huvud en smula och hela spelet kändes ganska ”kort”. Failade att romancea Fenris och gick sen på Anders som nån slags andrahandsval.

Första gången jag spelade DAI hittade jag hem. Jag spelade över 100 timmar och jag kommer ihåg hur jag satt på jobbet och lånade ut spelet till tweenies som inte hade en aning om vad det var för spel de plockat upp, samtidigt som jag längtade hem till min egen soffa för att fortsätta berättelsen. Den gigantiska öppna världen gjorde tyvärr att jag tappade bort huvudberättelsen ganska mycket. Den blev liksom inte så intressant (och jag hade inte heller spelat några DLC till tidigare spel så Corypheus var liksom bara en random skurk som helt plötsligt kom och bråkade, det kändes ganska platt). Men jag älskade att springa runt i den där världen och höra mina följeslagare slänga käft bakom ryggen på mig, och jag älskade Dorian Pavus från första stund. Jag tjatade så mycket om honom att Seldon till slut svartsjukt så åt mig att sluta (och jag minns att han vid ett tillfälle tog med sig en bild på Dorian till frisören för att få samma frisyr som han).

För ett par år sedan tog jag mig an projektet att spela om hela trilogin på nytt i ett svep. Då hade jag ju betydligt mer erfarenhet av datorspel i allmänhet och storslagna RPGn i synnerhet. Jag kunde syna spelen i sömmarna på ett annat sätt, och upptäcka de brister som faktiskt fanns där. Som grafiken i DAO. Som att man bara springer runt i samma labyrint om och om igen i DA2. Som att den öppna världen mest bara är ett sätt att få en bränna fler timmar i DAI. Men jag hade ändå roligt när jag spelade igenom dem, och den här gången fokuserade jag mer på huvudberättelserna, och spelade de DLC som på ett oerhört starkt sätt bryggar över från ett spel till nästa (Awakening men särskilt Legacy och Trespasser är nästan obligatoriska om man ska hänga med i berättelsen spelserien igenom).

Jag är en annan spelare nu än när jag första gången klev in i Thedas. Jag kan inte spela DAV på samma sätt och se det med samma ögon som då. Min erfarenhet har gjort mig mer kräsen och mer kritisk. Och ju högre förväntningar som byggs upp, desto längre blir fallet när de inte infrias.

Här är de saker jag har svårt för i DAV:

Övertydligheten

Spelet skriver mig på näsan hela tiden. Jag får inte en chans att tänka själv och lägga ihop två och två. Detta gäller i dialoger både i uppdragen (där jag hela tiden får förklarat för mig vad någon just har sagt och vad det innebär för uppdraget) och i enskilda samtal med mina följeslagare (där jag dels får höra nästan exakt samma fras upprepas flera gånger för att riktigt banka in budskapet, dels får upp små rutor som förklarar för mig att ”det här du sa just nu kommer få just den här konsekvensen”).

Jag kan inte minnas att de tidigare spelen var såhär övertydliga, eller upprepande. Jag missade absolut en del av det stora narrativet i min första genomspelning (särskilt i de två senare spelen), och kände en fördjupad förståelse efter att ha spelat alla spelen, inklusive DLC, en andra gång med fokus på världsbygget och huvudberättelsen. Kanske är jag för påläst, kanske hade jag älskat det här om detta var mitt första möte med Dragon Age.

Avsaknaden av svåra val

Visst, jag får göra val som får konsekvenser, men det är hela tiden ”du kan bara rädda en stad, välj stad 1 eller 2” eller ”en person måste offra sig, välj person 1 eller 2”. Det finns liksom inga argument för det ena eller det andra valet, ingenting som utmanar mina moraliska principer. Det blir helt enkelt en fråga om ole, dole, doff eller att välja vem av mina följeslagare jag tycker minst eller mest om.

Det här vet jag med säkerhet är en banalisering av de tidigare moraliska dilemman som dykt upp under spelseriens gång. Där fick jag gång på gång välja vilka moraliska principer som skulle gå först. Bör magiker få leva i frihet, trots deras mottaglighet för demonisk påverkan? Är blodsmagi alltid fel, eller finns det tillfällen då ändamålen helgar medlen? Vems liv ska jag offra, ett litet barn eller hans mamma? Det har nog skett en gradvis förenkling här, de starkaste sådana ögonblicken är från DAO, och sen glesnar de ut mer och mer.

Den spretiga öppna världen

Vi hattar hit och dit mellan platser i olika delar av norra Thedas. Istället för att på djupet lära känna, låt säga Tevinter, så får jag bara en liten munsbit av en del av huvudstaden, och den hänger över huvud taget inte ihop med något jag lärt mig om landet tidigare (var är magistersarna, var är slavarna? Vad skiljer ett samhälle där magiker är den styrande klassen, i motsats till de där magiker tills nyligen varit livegna?). Jag får mig inte särksilt mycket världsbygge till livs på dessa platser.

I DAO lär man känna Ferelden, och även om just det landet är en ganska generisk anglosaxisk medeltidsfantasyvärld så hintas det här och var om mer exotiska platser, som Orlais och Antiva. I DA2 får man bara en munsbit vid namn Kirkwall, men man stannar kvar länge i den munsbiten, och det funkar också, på sitt sätt. I DAI hattar man absolut runt en del, men man håller sig ändå i Ferelden och Orlais (med ganska mycket dalish-inslag), och expanderar på så sätt gradvis spelarens värld. Nu är det som att man försöker gapa över för mycket, och ingenting av det blir särskilt väl genomarbetat eller levande.

Några av av följeslagarna

Harding hade funktionen av en talande informationsskylt i DAI. Varje gång man kom till ett nytt område möttes man av hennes rapport om vad man hade att vänta. Som informationsskylt var hon väldigt lyckad eftersom det var trevligt att möta ett bekant ansikte varje gång man kom till en ny plats och man slapp läsa sig till infon. Tyvärr räcker inte hennes informationsskyltspersonlighet till som följeslagare. Hon beter sig som om hon och Rook är bästisar från första stund, men jag känner henne inte och det är tyvärr mördande tråkigt att hänga med henne så jag vill inte försöka lära känna henne heller. Hennes personliga uppdrag är egentligen ganska intressanta för världsbygget i stort om man har spelat DLC:t The Descent, så jag fullföljde dem trots allt, men jag började aldrig tycka att hon var särskilt intressant som person.

Davrin hade jag nästan samma relation till. Hans uppdrag, som kretsade kring the grey wardens, ville jag verkligen fullfölja, men hela Davrin-Assan-dynamiken fick det att krypa i mig. Jag fullkomligen avskyr när djur tillskrivs mänskliga egenskaper på det där sättet (förstår talat människospråk och interagerar utifrån mängsliga känslor men förvägras samtidigt samma respekt och rättigheter som en människa hade haft) och Assan var verkligen bara en ny jäkla mabari-hund (om än betydligt finare att se på).

Taash var lite mer intresant som person, men jag tycker verkligen att de personliga uppdragen hade kunnat göras med betydligt mer finess. Det känns… fantasilöst, som om man på förhand skissat fram att ”vi ska ha en transperson med och vi ska använda hen för att förklara trans för spelaren” och sen har man liksom inte tänkt ut nåt mer efter det. Det blir, precis som så mycket annat i spelet, väldigt pekpinneaktigt.

Det är förstås inte unikt att några av följeslagarna inte faller mig i smaken. Så har det varit i varje spel. Det är som unikt är att följeslagarna får så matiga uppdrag, och att de är så integrerade i den stora berättelsen. Det i sig tycker jag är att smart drag. Otur för mig bara att de två följeslagare jag tyckte var tråkigast som personer hade uppdragen som var intressantast för Thedas sammantagna världsbygge. Samtidigt kommer jag inte ifrån att överlag så är följeslagarna lite för snälla och lite för lojala allihopa från dag ett. Ingen av dem gör mig någonsin arg, ingen av dem blir någonsin arg på mig eller ifrågasätter mina beslut. De, tillsammans med avsaknaden av val som känns, resulterar i att stora delar av berättelsen känns ganska mjäkig. Jag har retat mig nåt oerhört på Morrigans och Viviennes överlägsna attityder tidigare, och nu inser jag plötsligt att jag saknar någon som faktiskt biter ifrån en smula.

Hoppandet

Det är överlag ganska clonky kontroller, vilket jag kan köpa, för jag har aldrig spelat den här spelserien för striderna. Men just plattformshoppandet är fan under all kritik. Man kastar sig ut, viftar desperat med alla lemmar i två plågsamt långa sekunder och kramlar sig till slut fast vid plattformen på andra sidan och häver sig upp. Jag är inte en plattformsspelsälskande spelare, men jag kan ju förstå tjusningen i att susa fram i ett pixelperfekt spel med tajta kontroller. DAV har inte tajta kontroller, så varför detta evinnerliga hoppande? Jag trodde aldrig jag skulle sakna tiden då Dragon age inte hade någon hoppknapp.

Men vad gillar jag då?

Nu har jag formligen kräkt ur mig allt jag har svårt med i spelet. Men jag har spelat ändå till eftertexterna, och jag slutförde alla personliga uppdrag och maxade lojaliteten hos alla faktioner utom en. Nånting måste jag ändå ha gillat.

Några av följeslagarna

Lucanis hejar jag på från första stund. Han blir snabbt min bästis, särskilt som jag spelar en Rook med Crow-bakgrund. Neve romanceade jag, och hon var också en pärla, även om dialogerna gick lite väl mycket på repeat ibland (Neve känner sig otillräcklig för att hon inte lyckas lösa alla problem i Dock town, Rook återupprepar att ”I’m there for you”). Emmerich var kanske den mest exotiska och intressanta personen med riktigt fina personliga uppdrag. Bellara var också helt okej, men jag kan inte riktigt komma ifrån att hon ser ständigt bajsnödig ut när man pratar med henne.

Den stora berättelsen

Den blir bättre och bättre ju längre man spelar. Om t.ex. Corypheus var lite trist som nemesis i DAI så är det ett genidrag att ha en ärkeskurk som man först försöker stoppa, för att sen tvingas samarbeta med för att få övervinna en ännu värre skurk, men sen ändå måste övervinna på nytt i berättelsens slutskede, när man under lång tid har etablerat en relation till honom. Hela grejen med Varric var också riktigt snyggt gjord. Jag har ju såklart läst och sett otaliga varianter på samma tema förut, men jag blev ändå så totalt gaslightead. Jag såg ju hur han föll i början, och trodde att ”ånej, vad tråkigt att han dog så tidigt, han är ju en av mina favoriter” men sen blev jag så glad när han fanns där i Lighthouse att jag blundade för alla tecken på att allt inte var som det skulle (varför läks hans ben aldrig? Varför måste Rook ta över som ledare när Varric är vaken och kapabel att fatta stategiska beslut? Varför hälsar ingen av mina följeslagare, inte ens Harding, nånsin på honom?). Varrics avskedsscen blev spelets absolut finaste ögonblick.

Världsbygget (det det faktiskt expanderar)

Jag gillar hur Thedas blir en rikare värld för varje spel i serien. Jag hade som sagt gärna sett fokus på något specifikt land hellre än småduttarna i flera olika, men rent mytologiskt fick man ändå en hel del förklarat för sig. Vilka da alviska (och till viss del Tevinters) ”gudarna” var och hur slöjan som skiljer andevärlden från den profana skapades (ja, lite av det visste vi ju från Trespasser). Hur the blight skapades från första början. Varför dvärgar inte drömmer, och inte heller kan få magiska förmågor.

Jag kan inte komma på något mer. Tyvärr är det långt mer jag är missnöjd med än som jag uppskattar, men samtidigt är det jag gillar också de saker som gjort att denna spelserie gjort ett så stort intryck på mig. Världen, människorna man får chansen att lära känna där, och berättelserna man får ta del av. Det gjorde det värt att spela även DAV, trots att jag klagat mest hela tiden jag gjorde det.