Sveriges medeltid av Dick Harrison Apstjärnan av Frida Nilsson för kronprinsen
Oscar Wilde, förstås
Spelar
Tales from the Red Dragon Inn med Seldon, Dean och ibland Cornelis Kinfire chronicles: Night's fall med Seldon, Dean och ibland Mina Ticket to ride, legends of the west med Seldon, Sherlock och Irene King of Tokyo och Gammelgäddan ibland med Lillprinsen
Tittar på
Star Trek: Eneterprise med Seldon House (andra genomtittningen) när jag är sjuk Ugglehuset med småprinsarna Miraculous med Lillprinsen, oftast när han är sjuk
Ända sedan jag var i tonåren har jag loggat mina kulturupplevelser på olika sätt, och sammanställt dem i slutet av året. Jag började med böcker (där har jag information från 2004) och lade efter ett par år även till film. Spel (brädspel såväl som digitala) samt tv-serier har lagts till på senare år. Jag brukar både lista alla titlar, samt utse de bästa i några kategorier.
Sedda filmer: 41 Filmer från 2024: 1 Produktionsländer: 7
Sedda tv-seriesäsonger: 17 Antal unika serier: 14 Antal nya serier: 9
Spelade brädspelstitlar: 221 Antal spelomgångar: 64 Mest spelade speltitel: Frosthaven
Genomspelade datorspel: 3
Ännu ett år kan jag konstatera att jag läser mycket mindre än min självbild egentligen vill medge. Antalet böcker som inte lästs på jobbet eller med Kronprinsen är försvinnande få. Filmer ligger ungefär på samma nivå som de senaste åren – där drar mina animerade barnfilms-projekt upp siffrorna. TV-serier däremot bara ökar och ökar och är uppe på näst högsta någonsin (endast toppat av det år Kronprinsen föddes). Det är ju också min och Seldons vanligaste umgängesform när det bara är han och jag (och det är kört att orka se en hel film en vardagskväll efter att ha nattat småprinsar). Datorspelandet har dominerats av Baldur’s gate 3, precis som halva förra året. Brädspelandet har dock ökat, och vi spelar inte bara Gloomhaven och Frosthaven nuförtiden – det har sett lite toftigt ut de senaste åren.
Jag tyckte verkligen om språket i både Juloratoriet och Pappaklausulen. Jag älskar när författare behärskar det svenska språket såpass bra att de kan leka med det och testa dess olika gränser. Poor things har egentligen ett för ”perfekt” slut, men annars var det en film som galen på precis det sätt jag gillar. Jag gjorde en egen kategori för barnfilmer eftersom jag sett så många sådana (utan att räkna skulle jag gissa på att det totalt sett är fler än de så kallade vuxenfilmerna). Det var oerhört svårt att välja en vinnare, både Prinsen av Egypten och Anastasia var riktiga fullträffar. För TV-serietopplistan fick feel good vinna över feelbad. Hade jag sett första säsongen av Arcane i år och inte förra året hade det dock varit betydligt svårare att inte lyfta den högre. De digitala spelen var nästan ingen tävling ens, det var så självklart att BG3 skulle vinna.
Nästa år vill jag läsa fler böcker. Jag kan dock inte lova att spela fler korta spel, jag har lite för många 100 +timmarsspel i backloggen för att inte välja nåt av dem direkt efter nyår.
Jag fick tips från Swinley1 att inte glömma Don Bluths filmer i det stora tecknade storfilmer för barn-projektet. Det har varit betydligt knepigare att få tag i dessa filmer jämfört med de stora studiorna, men efter lite surfande mellan olika streamingtjänster, några turer till Tradera för begagnade DvDer (och ner till källaren för en fungerande DVD-spelare) och ytterligare några till Internet Archive för uppladdade VHS-versioner2 har vi lyckats hitta de flesta. Don Bluth var alltså en animatör på Disney som i början av åttiotalet startade eget för att få lite mer konstnärlig frihet i sitt filmskapande. Det här är filmer gjorda med integritet och respekt för både mediet och publiken. Mycket är väldigt likt Disney, men annat känns unikt. Animeringen känns ofta före sin tid om man jämför med samtida disneyfilmer. De vågar också vara mörkare och ”smutsigare”. Berättelserna är seriösare och har vuxnare undertoner (utan att gå i Dreamworks romcomfälla). Musiken är ofta den svagaste delen. Det är lite som att man tänkte att tecknad långfilm ”måste” vara musikal bara för att disneyfilmer är det, och därför klämde in sånger bara för att checka av en box, och inte med någon egen tanke eller ambition.
Jag och prinsarna har sett samtliga Don Bluth-långfilmer från 80-00-talen med två undantag; Änglahund var tyvärr helt omöjlig att få tag i, och Titan A.E. har rekomenderad 9-årsgräns och t. om. Seldon som sett den tidigare (och som oftast är ganska liberal när det gäller att exponera vår avkomma för ”läskigt” innehåll i film och böcker) rekomenderade mig att vänta några år. Här kommer en likadan sammanställning som de tidigare avhandlade amerikanska animeringsstudiorna.
Filmer värda att se om och om igen
Brisby och NIMHs hemlighet (1982)
Det är intressant att tänka att Don Bluths sista film som animatör för Disney var Micke och Molle, och det här den första långfilmen han gjorde på egen hand. Den är så brutal i jämförelse! Intressant tecknad, och fängslande berättelse filmen igenom. Jag kan dock tycka att det är något av ett plot hole i att introducera konceptet ”labbråttor som blivit intelligenta” när hela settingen bygger på en antropomorfisk värld där samtliga djur (utom möjligen stora stygga katten) har mänskliga beteenden.
Resan till Amerika (1986)
En allegori, och en ganska välfungerande sådan, åtminstone under filmens första halva. Inledningen med pappan som ”trollar” fram hanukka-presenter ur det han råkar ha på sig för att inte göra sina barn besvikna är briljant. Skildringen av fattigdom och förföljelse känns många gånger modig och ärlig. Längre fram i filmen haltar dock både liknelserna och själva berättelsen lite och lösningen ”skicka alla katter/nazister till Hong Kong med en båt” känns lite väl simpel. Dock kan jag inte låta bli att tänka att Ett småkryps liv måste ha lånat lite från upplösningen av denna film. Snyggt animerad!
Anastasia (1997)
En sådan fantastiskt komplett film! Berättelsen är episk och romantisk, och huvudpersonerna vinner genast min sympati. Den enda kritiken är väl att Rasputin görs till en väldigt platt skurk, och hela ryska revolutionen beskrivs som en av honom magiskt framkallad och snabbt övergående masspsykos. Jag förstår att man velat fokusera på att göra Anastasia-legenden till ett magiskt äventyr, men det känns ändå lite väl fegt att förenkla så mycket eftersom det fråntar allt ansvar från både tsarfamiljen och bolsjevikerna. Musiken brukar som tidgare nämnt vara Bluthfilmernas akilleshäl, men här är det riktigt, riktigt bra soundtrack, i klass med Disneys allra bästa.
Filmer värda att se åtminstone en gång
Landet för längesedan (1988): säkert ett fall av Seinfeld is Unfunny, för jag kan se många delar som Disney senare plockat upp i filmer som Lejonkungen mm och som nu därför känns ”gjorda”.
Tummelisa (1994): Vacker saga som jag minns som ett av mina första biominnen. Synd bara att : sångerna inte är så bra och att huvudpersonen är ett våp.
Filmer att låta bli
Rock-a-doodle (1991): Inte den mest engagerande berättelsen. Jag har dessutom väldigt svårt för det där ”blanda spelfilm med tecknat”-greppet. Det funkar sällan.
Trollet i parken (1994): Märklig och inte särskilt bra. Påminner om Disneys Oliver och gänget i estetiken.
Pingvinen och lyckostenen (1995): Totalt ointressant intrig. En ful pingvin vill gifta sig med en annan ful pingvin, men en pingvin som ser ut som en varg (väldigt fult) står emellan.
Här stod fel namn när texten först publicerades eftersom mitt minne svek mig, förlåt! Rättat 2024-12-29 ↩︎
Jag har äntligen klarat ett spel! Det var himla länge sedan, så länge sedan att det var före den här bloggens tillblivelse. Således blir det här mitt första inlägg om ett datorspel (nej, jag lovar inte att jag kommer att skriva om varenda spel jag spelar framöver).
Det kräves faktiskt två försök att bemästra Baba is you. Jag spelade det för flera år sedan, kanske när det var hyffsat nytt till och med. Men pusslen i det här spelet blir ju rejält svåra rätt omgående, och jag gav upp i frustration.
Men sedan någon gång i våras när jag kände att jag ville ha ett pendlarspel att döda tid med och bläddrade igenom den befintliga katalogen av spel på switchen tänkte jag att jag skulle ge det en ny chans. Jag hade en helt annan approach den här gången. När man har klarat en bana i Baba is you öppnar sig ett vägnät av banor upp framför en på kartan. Många gånger får man två alternativ att välja på. Det här är ju ett smidigt sätt att se till att spelaren inte tokfastnar på ett specifikt pussel utan att kunna ta sig vidare alls i spelet (det är som sagt riktigt svårt på sina ställen), och det krävs faktiskt inte mer än kanske 60 % ”klaratgrad” innan en sk subvärld med banor anses färdig och nästa låses upp. Problemet är att när det är okej att ”ge upp” på en bana och prova med en annan så blir det lätt att man hattar fram och tillbaka för att försöka hitta det pussel som ser ”minst jobbigt” ut att klara, och kanske inte lägger den tiden som krävs för att verkligen knäcka de lite svårare banorna. Och förr eller senare kommer man till en punkt när alla banor som är kvar verkar jättesvåra, och då har man inte tränat upp sin envishet och sitt pusseltänkande tillräckligt mycket för att ta sig förbi.
Så var det för mig förra gången. Jag klarade en handfull banor och sen gav jag upp för det kändes för ”tråkigt” (den tillfredsställande bekräftelsen kom inte rillräckligt ofta) och svårt. Den nya approachen vid nästa genomspelning innebar att jag gav mig själv en handfull regler:
jag måste ta banorna i (nummer – respektive bokstavs-) -ordning
jag måste ge varje bana en hel tågresa (à 40 min)
klarade jag den innan tiden löpte ut fick jag stänga av switchen och pyssla med nåt annat,
gjorde jag det inte fick jag påbörja en ny bana nästa resa
om jag skulle komma till en ”återvändsgränd”, alltså att det inte fanns några fler banor jag testat, skulle jag känna efter om jag verkligen ville fortsätta med spelet
vid en eventuell fortsättning skulle jag börja från början och ta första oklarade banan osv tills jag kom till återvändsgränden på nytt
På detta sätt körde jag två varv. När jag väl kommit igång denna gång var jag så uppe i det (och hade kommit så långt på kartvärlden) att det aldrig fanns någon tvekan om jag skulle fortsätta eller inte. Nu ville jag nå slutet! Många av de första banorna jag gett upp på tidigare gick nu på ett litet kick, och jag klarade jag tror de två första subvärldarna helt och hållet. Efter det fick jag dock lov att lämna några här och där. men jag nådde eftertexterna och efter det var det liksom inte lika spännande att försöka klara resten, hitta hemligheter och så vidare. Så fort jag var inne och nosade på en guide bara för att se vad jag missat dog spelet en smula. När själva pusslet är huvudinnehållet är det ingen poäng om man inte listar ut det själv.
Det slumpade sig att jag och Kronprinsen läste två böcker om döden igårkväll. Det är ett förvånansvärt vanligt tema i (svenska) barnböcker. Och vanligast är det väl att det är en far- eller morförälder som som dör, så även här.
Resan till Ugri-la-brek av Thomas (text) och Anna-Clara (bild) Tidholm
Den här minns jag fanns hemma hos mormor. Morfar dog ganska tidigt i mitt och mina kusiners liv, och kanske inhandlades den i samband med det som ett slags pedagogiskt vektyg för att förklara det här med döden för barnbarnen. Kanske var det bara en slump. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var lite obehaglig och hade läskiga bilder. Den är helt klart ganska konstig och liksom mystisk. Två barn, som av nån anledning heter så konstiga namn som Hinken och Myran, beger sig med sin hund Strunt ut på en resa för att försöka leta reda på sin morfar som har ”kommit bort”. Vuxenvärlden har lämnat barnen ensamma med att försöka förstå vad som hänt. ”Mamma vill inget säja. Och Pappa vet ingenting” Resultatet blir en ganska surrealistisk road trip där verklighet och lek blandas på ett sätt som påminner oerhört mycket om Piija Lindenbaum (eller snarare, jag tror att Piija Lindebaum tagit inspiration från makarna Tidholm, med tanke på utgivningsdatum). ”Dom reser norrut över fotbollsplanen, för allting som är svårt och långt borta är norrut”. Trots att barnens resa går genom berg och skogar och städer och tar tusentals år står föräldrarna nånstans i bakgrunden på en balkong och ropar att det är läggdags.
Illustrationerna är verkligen dramatiska och kusliga på ett sätt som är svårt att riktigt ta på. Men det är stora himlar och barnen är på de flesta uppslagen väldigt små. Morfar hittas ju förstås ingenstans i hela världen, så barnen tvingas ta sig över en ”mörk stor flod” (såklart!) för att ta sig till andra sidan om världen. Den här delen av berättelsen minns jag väldigt tydligt. Det är så läskigt tomt och ödsligt! Byn Ugri-la-brek, där morfar sitter i en ensam stuga och inte längre behöver sina glasögon, ligger mitt ute i ett kallt tomrum som skrämde mig som barn och som idag påminner mig om John Ajvide Lindqvists Himmelstrand (och blir om möjligt ännu läskigare!).
Det är svårt att säga hur kronprinsen upplevde boken. Han erkänner sällan att han tycker böcker eller filmer är läskiga eller obehagliga nuförtiden. Han satt dock och lyssnade uppmärksamt och kröp självmant upp bredvid mig för att titta på bilderna (vilket inte händer så ofta längre, han brukar hellre vilja sitta och rita eller bygga med nåt medan jag läser).
Rymlingarna av Ulf Stark (illustrationer av Kitty Crowther)
”Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av” – reflekterar huvudpersonen Ulf när han tittar på höstlöven utanför fönstret, och på så sätt skapar författaren Ulf en metafor för hela berättelsens budskap.
Detta är en kapitelbok, så vi har förstås läst den under flera kvällar, men avslutade den igår. Farfadern ligger på sjukhus med ett ”för stort och klent” hjärta och ett lårben som brutits för andra gången. Det framgår mellan raderna att alla väntar sig att han kommer att ligga där tills han dör.
Pappan (Farfars son alltså) blir för ”trött och ledsen av att se sin starka tjocka pappa ligga där och blir svagare och smalare” så han undviker att besöka honom, och Ulf, huvudpersonen, åker istället dit i smyg. Morfar är arg och ”besvärlig” och svär hela tiden, men när Ulf föreslår att de ska rymma från sjukhuset lever han upp. Det blir något av en roadtrip i den här boken också. Men istället för en magisk resa är denna mycket mer konrekt och vardaglig. Farfar vill en sista gång återvända till huset där han bodde med sin fru (Ulfs farmor). Ulf ångrar sig flera gånger, för det är uppenbart att Farfar egentligen är för svag. Men resan är viktig för Farfar, eftersom den ger honom en ny mening med livet. När han inser hur mycket han saknar sin älskade fru (en burk hemkokt lingonsylt agerar som katalysator), och samtidigt kommer på att det finns en möjlighet att han snart ska få träffa henne igen, i himmelriket, och där få en ny chans att rätta till gamla misstag, börjar personlighetsförändringen (eller karaktärsutvecklingen). Farfar bestämmer sig för att sluta svära (för sjukhusbiträdet försäkrar honom att kvinnor uppskattar män som kan tala vackert), han försonas med sin son och han anstränger sig för att bli en bättre människa.
Berättelsen skildras genom ett barns ögon, men det känns kanske som en bok som uppskattas och förstås bättre av vuxna än barn. Vad vet ett barn om dödsångest, livskriser och försoning? Men jag tyckte att den var mycket vacker.
Illustrationerna är sådär. Jag vet att Kitty Crowther är en upphöjd och prisat illustratör, men hon är inte en av mina favoriter.
Det finns ju en radda barnprogram från 80- och 90-talen som de flesta i min generation är överense om att vi ”var rädda för” när vi var små. Sagan om Skrotnisse och hans vänner är en sådan serie. Från barndomen minns jag inte mycket av innehållet, bara bilder av ett gäng ganska styltiga dockor och en svag känsla av obehag.
Vi har dock läst en del bilderböcker av Jan Lööf med barnen, och estetiken är ju klart kittlande. Hela serien finns på SVT Play/Öppet arkiv (den verkar flytta sig lite fram och tillbaka så man kan behöva rota lite i det senare om man inte hittar den i den förra). Nu har jag och prinsarna tittat på alla avsnitt (13 totalt) och jag har äntligen kommit på vad det är som är så obehagligt. Jag hade inget ord för det då, men det är ju uncanny valley-fenomenet som ger sig tillkänna. Dockorna är absolut inte verklighetstrogna så att de lurar tittaren, men i många scener används riktiga mänskliga händer som liksom trevar sig fram för att plocka upp saker. Rösterna låter ju väldigt mänskliga (och pratar som riktiga vuxna, utan tillgjort röstläge eller flamstilltal), samtidigt som munnarna rör sig på ett stelt och konstigt sätt som inte alls passar ihop med det man hör. Dockorna rör sig i en miljö som blandar fysiska föremål med handtecknade ”2D”-kulisser vilket är väldigt snyggt för ett vuxet öga som kan uppskatta hantverket, men gör att man hela tiden funderar på vad som är ”verkligt” och inte. Det är klart att mycket av det kändes lite off när man tittade på detta som barn.
Vad tycker jag när jag tittar på serien nu då? Själva intrigen är inte jättespännande egentligen. Skurken Ture Björkman vill sno Bertil Enstörings bok med uppfinningar och jagar honom runt halva jordklotet medan Nisse och hans son puttrar runt på skrotgården. Det blir lite tjatigt efter ett tag, särskilt som de flesta scener är ganska långsamma. Det är däremot i det lilla serien skiner. När det märks att skaparna har haft väldigt roligt, och kanske till och med kommit på detaljer eller repliker efter hand. Som mannen som sitter i arresten och sjunger om att han trivs bäst i öppna landskap, trollkarlens fantasifulla trollformler (vad sägs om ”spasma, plasma, mandelmassa”) eller ubåtskaptenen som vägrar överge sitt fartyg trots att armén skickat det till skroten. Som allra bäst är serien under avsnitt 9-11, och det är inte för att handlingen når nåt klimax (det gör det typ inte) utan för att humorn gör det.
Och prinsarna? Kronprinsen har varit taggad varje gång jag förelsagit att vi ska se ett avsnitt. Lillprinsen lite mer tveksam, men han har ändå varit med och tittat.
Under 00-talet kan vi börja jämföra de tre filmstudiorna ordentligt eftersom de alla kommit igång och har ungefär samma utgivningstakt. Under 90-talet hade Disney en ganska hög lägstanivå (det brukar ju också kallas för Disneys renässans-period), men tyvärr verkade den nyuppkomna konkurrensen ha gjort att de efter millenieskiftet ökade farten och tappade bort kvalitetskontrollen på vägen. I det här inlägget har de visserligen aningen fler filmer i den absoluta toppen än de andra, men det ser tyvärr likadant ut i botten där nära hälften av deras filmer hamnar. Dreamworks lyckas lite bättre och har lika många filmer som åtminstone ligger i mellansegmentet som längst ner, samt ett par fullträffar. Ett ganska tydligt mönster syns i Dreamworks filmer. De som vågar göra nåt nytt hamnar högt, de som safear hamnar i mitten och de som är nåt slags märkliga vuxenfilmer i barnfilmskläder i samma stil som Antz fallar pladask. Pixar är dock den studio som går vinnande ur detta decennium med en mer sparsmakad utgivning men med absolut högst lägstanivå och i stort sett lika många pangfilmer som de andra två. En iakttagelse i övrigt är att 2002 var det absolut bästa året, då inte mindre än alla tre filmer som kom ut det året lyckas kvala in på topplistan.
Filmer värda att se om och om igen
Lilo och Stitch (2002)Disney
Den är så charmig den här filmen och den lyckas så väl med att förmedla budskapet att man ska få vara den man är, att man inte måste ändra på sig om man råkar sticka ut lite (eller mycket) från mängden. Lilo är en fantastiskt söt protagonist som man sympatiserar med från första stund. Stitch är lite svårare att älska förbehållslöst men innan filmen är slut har han lyckats charmat över mig på sin sida. Också pluspoäng för att folk (och med det menar jag människor, inte rymdvarelser för de har jag inga måttstockar för) har ganska rimliga kroppsproportioner, vilket skiljer den här filmen från många andra i det här projektet.
Skattkammarplaneten (2002)Disney
Jag får väl lov att erkänna att jag har en viss förkärlek för klassiska verk som bearbetas i ny form. I alla fall när det görs med finess och förståelse för originalet. Och det tycker jag verkligen görs här. Settingen är nåt slags renässanssolarpunk i rymden, vilket är precis så fantasieggande det låter. Temat som avhandlas är lojalitet (och dess motpol svek), samtidigt som det stora äventyret får ta den plats det förtjänar.
Spirit – hästen från vildmarken (2002) Dreamworks
Som hästtjej måste jag ju nästan ha med Spirit på topplistan. Men jag inbillar mig att det inte bara är för att det är så magert med hästfilmer därute. Det är ett oerhört modigt och nyskapande grepp att försöka göra hästarna till riktiga djur istället för talande förmänskligade disneyfigurer. Visst, de träffar inte alltid rätt rent ”etologiskt”, men jag är villig att se genom fingrarna, det är ju ingen dokumentär och djur är nog lite för tråkiga och enkelspåriga för att kunna bära upp en episk berättelse om man inte kryddar till deras beteende en smula.
Hitta Nemo (2003)Pixar
Den här filmen förtjänar sin kultstatus! Det är garanterat den tecknade film från 00-talet jag sett flest gånger, och den blir verkligen aldrig uttjatad. De bästa filmerna är alltid svårast att skriva en motivering till, för det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att de sticker ut från mängden. Den här filmen är så otroligt komplett. Den har kärlek och saknad, den har humor som håller sig på en nivå som både barnen och jag som vuxen uppskattar. Den är riktigt bra, helt enkelt.
Madagaskar (2005) Dreamworks
Det här är en film jag inte hade väntat mig skulle hamna såhär högt upp. Den passade perfekt för mig och mitt flamsiga kompisgäng när den kom, men jag trodde faktiskt att jag skulle ha vuxit ifrån den när jag nu såg om den i vuxen ålder, och tycka att det var ganska fånig. Och visst är den superfånig, men jag hade ändå inte tråkigt många minuter när jag tittade på den. Om humorn håller behöver man faktiskt inte fylla en film med jättemycket mer.
Råttatouille (2007) Pixar
Premissen är egentligen ganska absurd, men genomförandet och detaljerna lyfter den här filmen. Det är datoranimerad mat, och de lyckas få det att se gott ut! Det är en film som visserligen har en slags antagonist (med det passande namnet Skinner), men som ändå lyckas handlar mer om att kämpa mot fördomar i största allmänhet snarare än mot en tydligt skurkig skurk.
Prinsessan och grodan (2009) Disney
Den här filmen blev ju väldigt omtalad när den kom, eftersom Disney valde att gå tillbaka till traditionellt ”tecknat” efter ett antal misslyckade år med 3D-animering. Av nån anledning blev det ändå inte av att jag såg den då (kanske hade jag vid detta laget blivit alltför insnärjd av Pixar-kulten), så när jag nu såg den med prinsarna var det även för mig första gången. Den är så fin! Disney har inte bara lyckats med animeringen, även musiken är riktigt bra, och jag är förvånad över att inga av låtarna verkar ha fastnat i det allmänna medvetandet så som många andra disneylåtar har gjort (kan hända att ”När vi är männskor” är lite väl mycket pastish på ”Jag vill ju va som du”, men jag gillar blinkningarna).
Filmer värda att se åtminstone en gång
Kejsarens nya stil (2000) Disney: Den är rolig, absolut, men inte lika rolig som Madagaskar
Vägen till El Dorado (2000) Dreamworks: Helt okej men inte superminnesvärd
Josef: Drömmarnas konung (2000) Dreamworks: Lite för lamt försök att återupprepa Prinsen av Egypten. Den tar sig efter nån timme, men det är alldeles för sent
Atlantis – en försvunnen värld (2001) Disney: Bra ansats, men känns inte helt komplett. Den är som ett första utkast som sedan blev den mer fulländade Skattkammarplaneten
Monsters Inc (2001) Pixar: Rolig grundpremiss, men jag blir lite trött på ungen ärligt talat
Shrek (2001) Dreamworks: Den största besvikelsen vid denna omtittning. Den var så fantastisk när den kom, och nu känns den inte alls lika banbrytande längre (kan ev lida av Seinfield is not funny-syndromet)
Sinbad – legenden om de sju haven (2003) Dreamworks: lite samma som Vägen till Eldorado, den duger men sticker inte ut. Dreamworks spelar med säkra kort
Kogänget (2004) Disney: Intrigen och berättelsen är ganska kass, men den räddas av att faktiskt vara ganska rolig emellanåt
På andra sidan häcken (2006) Dreamworks: tredje ”helt okej men inte mer”-filmen Dreamworks spottar ur sig. Trist animation
WALL-E (2008) Pixar: FANTASTISK första kvart eller så, men så fort de lämnar jorden tappar jag tyvärr allt intresse för vad som händer
Upp (2009) Pixar: Också här riktigt stark inledning, men det håller inte hela vägen
Filmer att låta bli
Dinosaurier 2000 Disney: Obegripligt dålig, och ful
Flykten från hönsgården 2000 Dreamworks: Bara tramsig
Björnbröder 2003 Disney: Det enda bra med filmen är låten, och den är egentligen inte så bra, med Disneymått mätt
Superhjältarna 2004 Pixar: En väldigt ”Dreamworksig” film för att vara Pixar. Totalt ointressanta amerikanska övre medelklasskärnfamiljsproblem med en superhjälteinramning.
Hajar som hajar 2004 Dreamworks: En oerhört fånig kavalkad av ”titta vi har gjort kändis X som fisk”. Det var roligt när den kom men är totalt ointressant nu
Lilla kycklingen 2005 Disney: Sorry, not sorry, Ossian
Bortspolad 2006 Dreamworks: Ungefär här börjar jag på allvar tröttna på Dreamworks trötta romcoms i tecknatformat
Familjen Robinson 2007 Disney: konstig
Bee movie 2007 Dreamworks: kanske Dreamworks sämsta film? Andra halvan är så full av plot holes att den faller ihop fullständigt
Bolt 2008 Disney: lite gullig, det får jag ge den, men tyvärr inte någon vidare intressant handling
Monster vs Aliens 2009 Dreamworks: Jag måste nog erkänna att jag tappade fokus efter en halvtimme och bara lät filmen spela färdigt i bakgrunden medan jag gjorde andra saker. Barnen fortsatte titta, men jag tror inte de heller minns särskilt mycket av handlingen
Jag följer upp mitt superlånga disneyinlägg med att gå igenom vilka tecknade barnfilmer från 90-talet jag och prinsarna sett tillsammans i ett av mina mastodontprojekt. Och med ”tecknat” menar jag egentligen animerat, för i slutet av 90-talet dök det upp inte en, utan två filmstudior som gjorde helt och hållet datoranimerad film. Det är dels Pixar (som från start skapade filmerna åt Disney och numer ägs av dem) och Dreamworks animation (som var sina egna). Jag avhandlar mina sammanfattade intryck av de tre animationstudiorna,1 innan jag kör tre listor baserade på omtittningsvärde, precis som sist.
Disney
Det kommer att vara absolut flest filmer från Disney även i detta inlägg, eftersom de andra två studiorna dök upp först under andra halvan av 90-talet. Jag har också väldigt svårt att förhålla mig objektiv till några av de här filmerna, eftersom de präglat min barndom i så stor utsträckning. Jag vet att jag kommer att sätta filmer från början av 90-talet högre än de som kommer lite senare, fast de kanske objektivt håller samma nivå (Seldon, som bara är ett par år yngre än jag, skulle ha gjort en något förkjuten favoritlista om han hade gjort en sån här sammanställning).
Pixar
Pixar slog ju igenom så det brakade med sin första film, och jag tycker absolut att de kunde mäta sig med Disneys ”animation studio” redan från start, och har (men nu går jag kanske händelserna i förväg lite) hållit jämna steg sedan dess.
Dreamworks
Dreamworks har jag ett mycket mer ambivalent förhållande till. Det är så många filmer som jag inte vet riktigt vad de vill med, vilken målgrupp de egentligen ser framför sig. Många filmer är vuxenfilmer som bygger på (ganska trötta och väldigt amerikanska) vuxenintriger, men förklädda till animerade barnfilmer. Denna studio hann bara med två filmer under 90-talet, varav den ena är ett lysande exempel på detta, och den andra istället är helt mindblowing. Dreamworks är en ojämn filmstudio, minst sagt.
Filmer värda att se om och om igen
Aladdin (1992)Disney
Den här berättelsen är magisk. Den lyckas både pricka av en massa mall 1A-komponenter för hur en klassisk Disneyfilm ska vara uppbyggd, och förmedla något genuint och äkta på samma gång. Eller så är det bara jag som råkat se den här först och därför ser allt annat stöpt i samma mall som kopior av denna, när den i själva verket är en i mängden. Presentationen av huvudpersonen är genialisk. Aladdin hoppar runt bland hustak i ett musiknummer som lyckas presentera honom som både offer/underdog och kompetent hjälte på samma gång. Anden är hysterisk mest hela tiden, men det förvaltas oerhört väl av Dan Ekborg i den svenska dubbningen. Musiken är, filmen igenom, perfekt avvägd och framförd. Jag får lov att sluta nu, det är trots allt några filmer till att gå igenom.
Lejonkungen (1994)Disney
För att citera filmaffischen som prydde mitt och Seldons första gemensamma boende: ”den här filmen har allt!” Den kom också i en perfekt ålder för att bli den där lägereldsfilmen, den som jag och mina kompisar pratade om och spelade upp scener ur i våra lekar på skolgården, som precis alla i min närhet hade en relation till. Jag är ganska säker på att det var den första filmen jag grät till (och det har hänt mer än en gång vid omtittningar, även i vuxen ålder). Det är klart att jag idag med lite mer analysförmåga än när jag gick på lågstadiet kan syna berättelsen i sömmarna och hitta en del brister( kanske framför allt romantiserandet kring ett i praktiken fascistiskt statsskick) men jag kan också hålla två tankar i huvudet samtidigt, och därmed fortfarande njuta av filmen.
Toy Story (1995) Pixar
Jag har ju redan skrivit om både denna och dess uppföljare, men de ska ju såklart med i uppräkningen i alla fall. Det här är också en film som jag minns väldigt tydligt när den kom. Det var ju den första datoranimerade filmen i 3D, och det var så coolt! Jag minns hur begeistrade personer som min egen mamma var av de tekniska framstegens möjligheter. Huvudintrigen var också som klippt och skuren för mig, som besjälade i stort sett alla mina leksaker och lätt kunde föreställa mig att de hade ett eget känsloliv. Just animeringarna håller väl kanske inte så bra (särskilt inte människorna som, tack och lov, håller sig ganska mycket i periferin), och typen av leksaker andas ibland väldigt mycket 90-tal, men berättelsen i sig är fortfarande lika välskriven.
Herkules (1997)Disney
Den bästa av Disneyfilmerna från andra halvan av nittiotalet (de jag inte hade en lika självklar relation till som barn) ät utan tvekan Herkules. Den lyckas ta den klassiska myten och stöpa om den i ett välfungerande filmformat. Meg är en imponerade välskriven kvinnlig rollfigur (det kryllar som bekant inte av dem i filmhistorien, inte heller i Disneys portion av den). Musiken är fantastisk, som sig bör.
Prinsen av Egypten (1998)Dreamworks
Ett ord kan beskriva den här filmen; bombastisk. Det är kanske den mest storslagna film jag hittills har sett inom ramen för det här projektet. Och det funkar! Rollfigurerna har djup och eftersom man får följa både protagonist och antagonist växa upp sida vid sida blir konflikten dem emellan längre fram i filmen både trovärdig och medryckande. Det är knappast den mest barnvänliga tecknade filmen (Dreamworks har som sagt en tendens att göra filmer för en publik med vuxna referensramar och förståelse), men det bibliska stoffet med blodiga slavuppror och barnamord är ändå en del av vårt västerländska kulturella arv, så här tänker jag att det ursäktas. Båda prinsarna var med och såg filmen (sju respektive fem år i skrivande stund) och den funkade, även om Lillprinsen gömde ansiktet i händerna några gånger.
Toy Story 2 (1999) Pixar
Jag har i de flesta fall valt bort uppföljare i det här projektet. Det blir för trassligt, och dessutom är Disneys direkt-till-video-uppföljare ökända för att vara superdåliga cash-grabs, så det har liksom inte känts aktuellt. Men med Pixars Toy Story-uppföljare är det snarare tvärtom. Seldon har pratat sig varm om dessa, och jag tänkte att jag ger dem väl en chans då. Och det gjorde jag verkligen rätt i! Här fördjupas berättelsen, och det bitterljuva i den här barn-leksaksdynamiken ställs på sin spets.
Filmer värda att se åtminstone en gång
Skönheten och odjuret (1991) Disney: Lite för mycket sunkig stockholmssyndrom i grundintrigen, men det är ändå en vacker, klassiskt berättelse
Pocahontas (1995) Disney: fantastisk musik, men berättelsen är lite tunn
Ringaren i Notre Dame (1996) Disney: pampig, och ganska häftig berättelse, som dock kräver att man har lite koll på katolsk sexualmoral för att man ska förstå alla nyanser (det har knappast mina prinsar)
Mulan (1998) Disney: den försöker vara feministisk, och var det kanske för sin tid, men nu har tiden sprungit förbi den. Jag hade säkert gett den högre betyg om jag växt upp med den, och den har sina stunder
Filmer att låta bli
Bernard och Bianca i Australien 1990 Disney: intetsägande (varför såg jag ens den när jag inte ens gillade första, det är ju en uppföljare?)
Antz 1998 Dreamworks: obegriplig för barn, alldeles för tam samhällskritik för vuxna
Ett småkryps liv 1998 Pixar: aningen bättre myrfilm än Dreamworks variant, men inte tillräckligt spännande för att flytta upp ett hack
Tarzan 1999 Disney: tråååkig, enda behållningen är musiknumret med aporna som trashar lägret
Jag kollade TT-språket, man ska börja ordet så! ↩︎
I den här listan har jag samlat tips på bilderböcker där de flesta har lite mera text. Det känns nästan som att det går en magisk gräns mellan treårsåldern där bilderna fortfarande behöver vara i centrum, och fyra år då texten kan tillåtas att broderas ut lite utan att barnet tappar tråden eller tålamodet. Några av dem har dock lite mindre text, men innehållet är ändå sådant att jag tänker att en fyråring nog kan ta det tills sig bättre än ett yngre barn.
Sven Nordqvist
Båda mina prinsar har börjat med Pettson när de fyllt fyra år. Det har varit något nästan magiskt med det, ”äntligen kan jag plocka fram den här skatten och föra den vidare till mina barn”. De sex första Pettson-böckerna är de jag själv minns från när jag var liten (jag var lite för stor för att fastna för Tuppens minut när mina föräldrar tog hem den och läste för Dean, och de sista två läste jag inte förrän i vuxen ålder), och jag vet inte om det är därför eller om Nordqvist faktkiskt blev lite slarvigare med åren, men jag tycker verkligen att de första är bäst. Rävjakten vinner, särskilt bildmässigt, men därefter kommer Pannkakstårtan, Stackars Pettson, och Kackel i grönsakslandet ganska tätt efter. Pettson får julbesök och Pettson tältar är lite svagare, men innehåller båda vissa scener som är helt oförglömliga. Dessa har jag alltså läst för Lillprinsen, och skippar de sista tre helt. Förutom just Pettson-böckerna förtjänar Var är min syster? ett alldeles särskilt omnämnande. Den är så vacker rent bildmässigt, och textmässigt finns det ett djup mellan raderna som man bara anar. Det är klart att han fick Augustpriset för den. Slutligen, visst ska man läsa Agaton Öman och alfabetet samt Minus och stora världen också, det ska man.
Nils Andersson
Jag blev så glad när jag upptäckte Nils Andersson! Vi fick hem en av pixiböckerna om ”Lillebror Berglund och jag”, jag gissar att det kanske var i en pixibokskalender, och sen dess är jag helt frälst. Andersson leker med det svenska språket på ett sätt som jag inte sett hos någon annan sen Lennart Hellsing, och jag vågar nog påstå att han är en värdig arvtagare till denne gigant. Böckerna om ”jag” och hans tvättbjörnslillebror är illustrerade av Fredrik Dimrå. De finns bara i pixiboksformat, vilket gjort att vi inte alls läst så många som jag hade önskat. Vi tar hissen är nog den roligaste av de vi faktiskt har här hemma. Den innehåller en fantastisk uppräkning av olika saker som Skåne har att erbjuda, bla: ”ål och potäter, och snaps och potäter och sill, och raps och Piraten och Perstorp, och Peps och falafel och dill”. Ja, ibland får man hålla tungan rätt i mun för att kunna läsa de här texterna högt. Tillsammans med Erik Svetoft har han också gjort den fantastiska Mina husdjur samt den ganska roliga men inte riktigt lika vassa Våra stadsdjur. Här får vi kliva in i en rad olika miljöer som kryllar av djur som gör heltokiga saker. I den förstnämnda älskar jag hallen (där ”jackorna hänger vid rockarna, och tackorna hänger med bockarna” och verkstan (där ”tordyvlar hyvlar, pilfinkar filar och fyra sparvar svarvar. Tikar spikar spikar, uvar skruvar skruvar och tre uttrar muttrar”). Svetofts gör Nordqvistinspirerade illustrationer där more is more. Tittar man noga kan man till och med i själva bilderna hitta ordlekar som inte fått plats i själva texten.
Baek Heena
Baek Heena vann ALMA-priset 2020 för sina bilderböcker. Istället för att teckna eller måla bygger hon upp små världar som hon sedan fotograferar. Det ser ut lite som stop motion, ja utan ”motion” då. Berättelserna utgår ofta från det vardagliga (även om det för svenska barn ändå blir en smula exotiskt när det är sydkoreanska barns vardag som skildras), men det magiska tänkandet är ständigt närvarande och skapar en känsla av att allt är möjligt.
Pija Lindenbaum
Jag och Seldon har ganska olika smak när det gäller barnböcker (okej, böcker över huvud taget). Men en författare vi hyllar unisont är Pija Lindenbaum. När jag nu går igenom hennes bibliografi ser jag att hon har några småbarnsböcker på meritlistan, och de borde ju i så fall redan ha dykt upp i tidigare inlägg, kan man tycka. Det är helt och hållet mitt fel som missade dem när barnen var i rätt ålder. Jag är övertygad om att de hade platsat om jag hade läst dem. Lindenbaum skriver utifrån ett väldigt tydligt barnperspektiv och det magiska tänkandet är alltid närvarande. Skiljelinjen mellan verklighet och fantasi är minst sagt suddig. Gittan och fårskallarna var den som charmade Seldon först (även om jag vet att Vitvivan och Gullsippan också ligger honom varmt om hjärtat). Lill-Zlatan och morbror raring har vi både läst och tittat på filmatiseringen av, med stor behållning. En av mina personliga favoriter är Vi måste till jobbet som jag visst redan har skrivit om (vilket jag även gjort om Frekes fot). Det finns hur många fler som helst, jag ska försöka hålla mig från att rabbla hela listan. Jag försökte till och med återvända till Elsie-Marie och småpapporna som jag själv minns från när jag var barn (och som vi till och med hade exempel ur när jag läste barn- och ungdomslitteratur på universitetet), men den kändes som att den inte riktigt höll längre, i alla fall inte i jämförelse med hennes senare böcker.
Per Gustavsson: böckerna om Prinsessan och Prinsen
Jag gillar illustratören Per Gustavsson väldigt mycket. Kan välja böcker enbart på grund av att han gjort illustrationerna, även om författaren inte är någon jag brukar fastna för eller ens känner till (till exempel Knotanböckerna). Han gör charmiga, lekfulla illustrationer som man känner igen direkt som hans. Men nu vill jag lyfta de böcker där han också lyckas skina som författare. I böckerna om Prinsessan (som bara heter Prinsessan) och Prinsen (som bara heter Prinsen) lyckas han på ett snyggt sätt bygga en värld som står på två till synes okombinerbara ben samtidigt, våra föreställningar om hur sagornas prinsar och prinsessor lever och beter sig, samt det totala krossandet av dessa fördomar. Prinsessan har rosa klänning och äter tårta till frukost. Men hon är också väldigt snabb på att kasta sig fram med svärdet i högsta hugg när någon behöver lära en drake eller ett rövarband att veta hut. Prinsen sitter hellre hemma i sitt slott och dricker varm choklad, men när han och hans prinsvänner hotas att förvandlas till grodor står han ändå pall för trycket. Det som gör att Gustavssons genusmedvetna sagorsticker ut (han är knappast den enda som kommit på tanken att skapa bilderböcker som belyser fördomar) är det stilistiska greppet att göra båda huvudpersonernas beteende allmängiltigt. Istället för att skriva ”när prinsessan vaknar äter hon alltid frukost i sängen” heter det ”när prinsessor vaknar äter dom alltid frukost i sängen”, som om böckerna vore en guidebok till prinsessors beteende, snarare än berättelser med en huvudperson. Istället för att göra Prinsessan till ett unikt exempel ”titta, en prinsessa som spelar hockey! vilken grej”, konstateras bara att ”så gör prinsessor”. Gustavsson går ifrån det där lite mer i senare böcker, särskilt i de om prinsen, vilket jag tycker är lite synd.
Mera Ulf Stark
Det finns ett par berättelser i Ulf Starks sagosamling som har lite för mycket mellan raderna för att funka för en treåring. Kanske är det för mycket mellan raderna även för en fyraåring, men det är ändå bilderböcker, och jag har några Stark-titlar på vänt till femårslistan också! En stjärna vid namn Ajax är illustrerad av Stina Wirsén, känd från tvåårslistan. Det är en vemodig och fin liten berättelse om en hund och ett barn som växer upp tillsammans, om om barnets sorg när hunden ofrånkomligt blir gammal och dör. Storbrorsan är en berättelse som jag läst i två versioner. I samlingen Liten och stark har den mycket mera text och skildrar ett längre händelseförlopp, men den version vi läste först var ett lite kortare bilderboksformat, illustrerat av en kändis från om inte min blogg, så definitivt från min barndom, nämligen Matti Lepp. I Storebrorsan skildras maktobalansen mellan ett äldre och ett yngre syskon oerhört skickligt. Lillebrorsan som är huvudperson avgudar sin äldre bror och är övertygad om att han är den bästa personen i världen. Storebrorsan solar sig i idoldyrkan, men förstår inte att ta ansvaret allvar, utan drivs av sitt egenintresse. Ja, okej, jag hör ju själv att detta är böcker som den vuxne läsaren kanske har mer ut av än den fyraårige lyssnaren. Men de kan titta på fina illustrationer i alla fall, och nånting får de säkert med sig.
Charlotte Lannebo och Ellen Ekman: böckerna om Olle och Bolle
Jag vet inte så mycket om Charlotta Lannebo, men Ellen Ekmans seriestippar var jag ju väl bekant med när jag först fick tag i Olle och Bolle är bröder. Faktum är att det kan ha varit via Ekmans instagramkonto jag fick nys om att hon också börjat illustrera böcker. Böckerna om Olle och Bolle är perfekta att läsa när man själv har två barn i lagom ålder (våra var nog fyra och två) eftersom igenkänningsfaktorn blir så enorm. Storebror vill leka med lego men det är farligt för lillebror, en lillebror som skriker lite för mycket och inte kan leka ordentligt. Deras mamma försöker konflikthantera med varierat resultat. Bilderna är träffsäkra och innehåller fantasitiskt mycket detaljer. Precis som i Lilla Berlin sker ibland egna små berättelser i bildernas periferi. Jag har läst de första tre böckerna. Alla innehåller detaljer som fått mig att skratta högt första gången jag läste det. Det har kommit ytterligare en tryckt bok samt ett gäng direkt-till-ljud-böcker (som jag inte förstår riktigt varför man skulle vilja nöja sig med när illustrationerna är så charmiga).
Emma Adbåge: Gropen
Jag har egentligen väldigt svårt för Emma Adbåges tecknarstil, med sina konstiga proportioner och skeva kroppar. Men augustprisvinnandeGropen är ändå en bok jag uppskattar. Den är en hyllning till den fria leken (alltså den där man leker med ”kottar i skogen”), och ett slags kritiskt debattinlägg mot en överbeskyddande vuxenvärld som tappat förståelsen för varför det är denna typ av lek barn vill ha och behöver.
Lisen Adbåge: Furan
Emmas syster Lisen har ju en liknande avig tecknarstil, men hon får med en av sina böcker på den här listan hon också. Furan är en riktigt obehaglig rysare, fast för fyraåringar! Premissen med den igenvuxna ödetomten som slår tillbaka när en intet ont anande barnfamilj försöker tämja den är genialiskt skräckstoff. Jag tycker nog dock att den är läskigare än något av mina barn tyckt. Det är ju inga monster eller andra sådana konrketa läskigheter i den, vilket verkar göra det lättare att hantera för just barn, fast den slutar i förskräckelse.
Maria Nilsson Thore: en egen flock
Jag skrev ju redan i treårsinlägget att man borde läsa alla böcker av Maria Nilsson Thore, men om man nu inte har lyckats plöja igenom alla så kan jag rekomendera En egen flock. Den finns i samlingsalbumet jag nämnt tidigare, men också förstås som fristående bok. Den handlar om en hund som har svårt att passa in och som känner sig annorlunda och utanför. Det handlar om längtan efter ett sammanhang, men också om att hitta det där man minst anar det.
Treåringar orkar lyssna på böcker med liiite mer text, och hänger med i liiite mer komplexa handlingar än yngre barn. Flera av författarskapen och böckerna i det här inlägget kan man fortsätta att läsa genom hela ”bilderboksåldern”, och några kanske jag i ärlighetens namn inte själv upptäckte förrän barnen var lite äldre än just tre, men jag tänker att de, med avseende på textmängd och innehåll, ändå funkar att introducera i den här åldern. Det är tyvärr inte alls säkert längre att barnen säger ”okej!” och kommer och sätter sig i ditt knä när du säger ”kom så läser vi en bok” (treåringars bästa trick är som bekant att säga ”jag vill inte!” och göra precis tvärtemot vad de blir tillsagda), men ganska ofta funkar knepet att helt enkelt bara sätta sig och börja läsa för att de efter en kort stund ändå ska släppa vad de har för händer och komma smygande för att få titta på bilderna. Riktigt bra böcker (och ditt sällskap!) har den kraften.
Maria Nilsson Thore
Maria Nilsson Thore är en av de där fantastiskt begåvade personerna som kan både skriva och teckna riktigt högkvalitativa barnböcker. Jag har väldigt svårt att hålla mig till att bara tipsa om en eller ett par, så egentligen är det här tipset: läs alla! Illustrationerna har härliga, liksom mjuka färger och alla stora ytor (inredning, kläder mm) är alltid täckta med mönster. Det är som att hon inte kan låta bli, inte kan lämna en yta ”tom”. Och ändå ser det inte alls rörigt ut, bara harmoniskt. Nilsson Thore har ett språk som är snubblande nära poetiskt i att det har en rytm även när det inte rimmar eller gör anspråk på att vara på vers (inte helt olikt Anna-Clara Tidholm faktiskt). Det gör det väldigt behagligt att läsa högt. Innehållet är också träffsäkert, underfundigt och i vissa böcker, nästan existentiellt. Jag skrev ”läs allt”, men i treårsåldern är det kanske ändå naturligt att börja med ”Alla tre”-böckerna, som handlar om tre förskolebarns vardag. Min personliga favorit är nog Alla tre klär på sig (just att klä på sig ytterkläderna kan ju vara nog så dramatiskt när man ha med treåringar att göra). Det har kommit ut ett helt gäng böcker, den senaste i januari i år, så vi har inte hunnit igenom alla här hemma tyvärr.
Nilssom Thore har också gett ut ett samlingsalbum som vi har här hemma. Där finns förutom ett axplock av hennes olika världar en intervju om skapandet och några sidor konceptskisser.
Tove Janssons bilderböcker
Apropå att både kunna teckna och skriva och komplettera fantasiska bildvärldar med ett språk som är en fröjd att högläsa och berättelser som snuddar vid de stora frågorna, även för små barn, så tycker jag att det är dags att introducera Tove Janssons författarskap, i lagom stora portioner. Det finns sex bilderböcker listade på Janssons wikipediasida (på tovejansson.com hittar jag märkligt nog bara en halvfärdig webbplats utan bibliografi), men vi har bara läst Vem ska trösta knyttet? (flest gånger), Hur gick det sen? (ganska många gånger) samt Den farliga resan (någon enstaka gång). Jag kan inte med bestämdhet rekomendera någon av dem framför någon annan, viktigast är väl att man undviker alla former av ”bearbetningar” och pixiboksversioner som inte är skrivna och tecknade av Jansson själv. De är helgerån allihopa.
Eva Bergström och Annika Samuelsson: serien om Snurran
Snurran är en katt (eller ett barn, lite beroende på hur man ser det) som sätter sig själv i centrum i alla sammanhang. Hon styr och ställer och accepterar aldrig ett nej. I en vuxens ögon är hon egentligen ganska odräglig (särskilt hennes vana att manipulera och hunsa de som är för snälla för att säga ifrån), men för en treåring finns det såklart något kittlande i tanken på att göra precis som man vill. Snurran har dessutom ett sätt att uttrycka sig som charmar även mig, som ”sanna mina ord. Jag fryser som en hund”. Det finns ett helt gäng böcker om Snurran. Vi har inte läst riktigt alla här hemma, men favoriterna var Snurran hjälper polisen, Snurran på dagis (senare utgiven med titeln Snurran på förskolan, underligt nog är det originalupplagans titel som är angiven på förlagets webbplats) samt Snurran på simskola (som jag tror bara finns i pixiboksformat).
Julia Donaldson och Alex Scheffler: Gruffalon och Lill-Gruffalon
Det är inte ofta översättaren får vara med på omslaget som här ovan, men är det en storstjärna som Hellsing så är det naturligtvis befogat. Julia Donaldson har skrivit en lång rad bilderböcker, och de är ofta (om inte alltid?) på rim, vilket såklart ställer lite krav på översättaren. Gruffalon är väl en av de kändaste, och det tycker jag är med rätta. Här hemma läste vi en samlingsutgåva med både Gruffalon och Lill-Gruffalon, och de funkar ganska bra som nån slags diptyk (om man får säga så om böcker). I den förstnämnda är en liten mus ute på promenad, och lyckas tack vare sitt vilda fabulerande lura alla farliga rovdjur (inklusive sitt eget fantasifoster Gruffalon själv). I uppföljaren är det istället, som titeln antyder, Gruffalons lilla unge som är ute på äventyr, och hon har förstås växt upp med förälderns förmaningar om att akta sig för den Stora Stygga Musen.
Dessa båda böcker, samt Herr Pinnemans äventyr finns filmatiserade och (åtminstone i skrivande stund) tillgängliga på SVT play. De är riktigt välgjorda och tillåts vara ganska långsamma (30 sidor bilderbok med sparsam textmassa har översatts till 30 minuter lång film), vilket jag uppskattar, särskilt för yngre barn. De upplevdes dock av mina barn som betydligt läskigare än böckerna (vilket dock inte hindrade dem från att vilja kolla om och om igen).
David Sundin: de där böckerna som inte vill bli lästa
Nu blir det interaktivt igen. Och tokigt på ungefär samma sätt som Hervé Tullets böcker som jag nämnde i tvåårsinlägget. Den vuxne läsaren kommer att tycka att det är fantastiskt nyskapande första genomläsningen, och barnet kommer ”tyvärr” att vilja läsa den varje kväll i flera veckors tid. Och det är böcker som till och med vet om det här själv, och adresserar ”problematiken” med självdistans på sista sidan. Det finns tre böcker: Boken som inte ville bli läst, Boken som verkligen inte ville bli läst samt Boken som absolut inte ville bli läst (har man läst en har man läst alla, men det kan ju vara skönt med liiite omväxling, och den gröna går garanterat sönder i ryggen efter ett tag efter allt flaxande). Det finns en ljudbok också, Ljudboken som aldrig ville ta slut, men den innehåller ett avsnitt om monster under sängen som gjorde den olyssningsbar för Kronprinsen.
Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Illustratören Eva Eriksson återkommer än en gång, hon har tagit plats på alla tre listorna hittills (tidigare tillsammans med Barbro Lindgren samt Lisa Moroni), den här gången tillsammans med Ulf Nilsson som hon haft ett långvarit samarbete med. Böckerna om Lillasyster kanin är supercharmiga (och lite småläskiga!) berättelser om en storebror som har blivit tilldelad det enorma ansvaret att passa sin lillasyster. Det är ett tufft jobb att hålla reda på den busiga kaninungen, och egentligen vill han ju hellre ut och leka med sina kompisar, men när det väl gäller tar han ändå storebrorsrollen på största allvar. Perfekt att läsa för en kanske nybliven storebror eller -syster. Andra böcker av denna författar- illustratörskombination som vi läst och uppskattat är En dag med mössens brandkår (gulligt äventyr med sensmoralen att man bör hjälpa alla som behöver det, inte bara de man tycker om), Farmors alla pengar (supersorlig och vacker bok om ett barnbarn som gör allt för sin dementa och oroliga farmor) och När vi var ensamma i världen (miniäventyr som också tar upp temat om syskonkärlek).
Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Faktum är att tidigare nämnda Eva Eriksson OCH Barbro Lindgren i kombination också återkommer igen. Böckerna om den vilda bebin (tre till antalet) är i det närmaste obligatoriska, åtminstone den första, men de har också skapat den smått surrealistiska Stora syster, lille bror samt den vackra vänskapsskildringen Sagan om den lilla farbrorn samt flera andra.
Jon Klassen
Jon Klassen är en kanadensisk barnboksförfattare och -illustratör. Det är ganska lite text på varje sida, men Klassen lyckas med små medel skapa spännande berättelser som ibland blir ganska surrealistiska, ibland rätt brutala. Vi har läst två av ”hatt-”böckerna Jag vill ha min hatt och Vihittade en hatt samt Stenen från himlen och de kan jag gå i god för alla tre. Den senaste boken som kom förra året verkar däremot vara för lite äldre barn.
Annika Leone och Bettina Johansson: Bara rumpor-serien
Det här är kroppspositivism serverad i tokroligt bilderboksformat. De handlar om Mira och hennes föräldrar som åker på olika utflykter där de alltid tycks hamna i situationer där någon av föräldrarnas byxor åker ner. Det här är kanske inte de böcker som den vuxne har allra störst behållning av (jag tycker nog inte att berättelserna är jätteintressanta och tecknarstilen är inte heller min kopp te riktigt), men för en unge i kissochbajsåldern (eller kanske rump-åldern om det går att urskilja en särskild sådan?) är det perfekt, och jag tar med böckerna inte bara för vad som sker på boksidorna utan lika mycket för vilka tankar de kan väcka i ett barn som håller på att komma underfund med sin egen kropp och vilka samtal de kan sätta igång. Det finns ett helt gäng böcker om Mira och de bara rumporna, den senaste kommer så sent som i höst.
Lotta Geffenblad
Lotta Geffenblad är ännu en mycket produktiv författare. Vi har aboslut inte läst allt hon gjort, men serien om Prick och Fläck har gått varm, likaså Astons stenar. Den förstnämnda har mycket humor, med språklekar i texten och ganska tokroliga bilder med mycket finurliga detaljer. Kaninerna Prick och Fläck hittar på en massa upptåg som allt som oftast slutar med att de blir både prickiga och fläckiga. Astons stenar är mer melankolisk, men fin. Det finns en till bok, Astons presenter som vi av någon anledning aldrig läste men som säkert håller samma höga kvalitet.
Mera Chris Haughton
Om man gillade Chris Haughtons böcker som jag rekomenderade för tvååringar finns det fler att läsa nu när barnet blivit nåt år äldre. Jag gillar Var inte rädd, Lilla Krabban mest (den behandlar temat rädslor på ett fint sätt) men Bra jobbat, mamma pingvin och Schh! vi har en plan är också läsvärda (den förstnämnda är mer åt det gulliga hållet och liknar boken om Krabban, den sistnämnda tokrolig på samma sätt som Kanske… och nästan lika bra). Samtliga är mycket trevliga att högläsa. Jag måste nästan ge en liten shouout till översättaren Gunilla Hallkjaer Olofsson för det kan inte vara helt enkelt att översätta böcker men såpass lite text till svenska och ändå bibehålla ett sånt behagligt flyt.
Ola och Evalotta Belin: Tända lampan – en jättemörk historia
Till skillnad från många andra författare i de här inläggen är Ola och Evalotta Belin inga författare som jag har nån vidare koll på. Jag vet inte ens om den ena skriver texten och den andra illustrerar eller om de gör båda tillsammans. Jag har heller inte läst något annat av dem, och denna minns jag inte riktigt hur jag kom över. Men hursom, det är en charmig och interaktiv bok där varje uppslag skildrar ett mörklagt rum med fantasiväckande och lite kusliga skuggor. Men när barnet hjälpt dig som högläsare att ”tända lampan” visar det sig vara helt vardagliga rum men helt vanliga saker. Trygg igenkänning och fantasieggande spänning i en och samma berättelse.
Ulf Stark
Ännu en favoritförfattare! Det mesta av Ulf Stark går högt över huvudet på en treåring, men i sagosamlingen som kom för ett par år sedan återfinns några figurer som man kan mjukstarta med. De gulliga figurerna Kanel och Kanin har han skapat tillsammans med illustratören Charlotte Ramel. I Kanel och Kanin letar efter sommaren ger dig dig ut på en lång vandring genom alla årstider tidig höst till sommarens återkomst. Det är på rim och det är himla trivsam text och bild. Det ska finnas ett gäng böcker om dessa figurer. Böckerna om Elmer däremot är illustrerade av tidigare nämnda Lotta Gefflenblad. I samlingen finns Elmer djurdoktorn, men Elmer får i andra böcker prova på en rad andra yrken. De hittills nämnda är figurer som funkar fint att läsa för en treåring, men som de kanske växer ut efter ett tag. Mitt sista tips, som man gärna kan introducera såhär tidigt, men som räcker många år, och som genuint även för mig som vuxen är en riktigt bra berättelse, är Jaguaren, med dramatiska illustrationer av Anna Höglund. Det den har gemensamt med de två tidigare nämnda är att den är på rim (fyraradingar), men både text och bild är mycket mindre gulligt och tillrättalagt än hos dem. Det är mycket som känns både skevt och lite hotfullt i den här berättelsen. Huvudpersonen (som underligt nog också heter Elmer) blir plötsligt en kväll förvandlad till en jaguar, och känner sig därför tvingad att hoppa ut genom fönstret och ge sig ut i stockholmsnatten istället för att gå och lägga sig, för ”djungeln är helt nära, strax bortom Odenplan!” På sina äventyr möter han såväl läskiga hundar som söta katter, innan han återvänder hem igen och sakta förvandlas till en sovande, drömmande pojke i jaguarprickig pyjamas.
Sarah Sheppard
Djuren i skogen introducerades ju redan i ettårsinlägget, men det var ju bebisversionen. Nu börjar det bli läge att plocka fram Sarah Sheppards böcker med lite mera text. Här finns en massa fakta skrivet på ett lättfattligt sätt, och illustrerat med en busig och tokroligt charm. Är man (eller har en unge som är) dinosauriefrälst så finns det ett par böcker som avhandlar det ämnet också. De är också filmatiserade som TV-serien Dino deluxe (jag, som inte är så värst dinosauriefrälst, tycker att de små råttdjuren som ska försöka undkomma de stora läskiga dinosaurierna är mycket roligare än själva dinosarna).
De senaste åren (jag tror att jag började ca 2021) har jag haft ett långtgående projekt att försöka se alla Disneys animerade långfilmer i kronologisk ordning tillsammans med barnen (ja, först Kronprinsen då, men gradvis har Lillprinsen hängt med mer och mer och nu ser vi nästan alltid filmerna alla tre). Efter ett tag hakade jag på både Pixar och Dreamworks. Nu har vi avverkat (med några undantag) samtliga långfilmer från dessa tre studios från 30-talet till och med 00-talet. Här tänker jag att det är lagom att ta en liten paus, andas en stund, och utvärdera lite.
Eftersom Disney var ensam gigant under större delen av 1900-talet börjar jag med ett inlägg där jag går igenom denna tid (30-80-talen). Generellt är jag oerhört imponerad av hur tidlösa några av de tidiga filmerna känns och hur hög kvalitet det är på själva hantverket. Det finns en del detaljer här och var som inte håller idag, eftersom våra ideal och värderingar har förändrats över årtiondena. Men det är inte så enkelt som att de tidigaste är de gräsligaste, och att det tydligt år för år (film för film) blir bättre. Jag har tittat på filmerna kronologiskt, men väljer nu att lista dem i tre grupper: filmer värda att se om och om (de bästa!), filmer värda att se åtminstone en gång samt filmer att låta bli. Inom gruppen blir det dock kronologiskt, eftersom det är så jag har dem i mina listor.
Filmer värda att se om och om igen
Snövit och de sju dvärgarna (1937)
Absolut första Disneylångfilmen, och också en av de bästa av de här tidiga filmerna. Berättelsen är klassisk, och dessutom mycket enkel att följa med i. Båda prinsarna har sett den i 4-5årsåldern och den funkar mycket bra även för yngre barn (det är geenrellt så att de äldre disneyfilmerna har enklare, rakare handling som funkar att se med ganska små barn). Kronprinsen såg den såklart i början av hela filmprojektet, men då var Lillprinsen för liten (tvåårsåldern nånstans), så jag passade på att ta den igen någon gång i våras när jag vabbade och det bara var han som var sjuk. Scenen där den elaka styvmodern lurar i Snövit äpplet hade stor effekt på båda barnen.
Pinocchio (1940)
Disney börjar så himla bra! Pinocchio är film nummer två i den kronologiska listan, och jag har gjort likadant med den och sett den med båda prinsarna vid olika tillfällen. Den är så vackert tecknad så man får gåshud. Vissa saker från originalverket ter sig ganska luddigt (varför finns det till exempel talande syrsor, rävar och katter?), och jag kan inte låta blir att skratta lite åt att det utmålas som lika syndigt för små pojkar att spela biljard som att dricka öl, röka cigarrer och slåss. Dock är hela episoden på Glädjeön fortfarande lika kuslig som jag minns den från när jag själv var barn.
Alice i underlandet (1951)
När jag var yngre hatade jag Alice i underlandet. Jag läste boken nån gång i mellanstadieåldern (eller lyssnade på ljudbok kanske?) och höll på att bli tokig på allting som inte var som det skulle, och på att den där kaninen bara kom undan hela tiden. Jag har liksom alltid uppskattat ordning och reda, och när saker och ting hänger ihop logiskt. Och Lewis Carrolls bok är ju precis tvärtom. Det är en berättelse som bejakat kaoset. Den här filmen översätter det på ett fantastiskt tonsäkert vis, och jag själv har i vuxen ålder lärt mig att släppa sargen och bejaka kaoset jag med (i alla fall under den dryga timme filmen pågår).
Djungelboken (1967)
Det finns ett par disneyfilmer som det är fullkomligt omöjligt för mig att göra en objektiv bedömning av. Jag vet verkligen inte om jag tycker att Djungelboken är bra för att den är bra, eller för att jag sett den så många gånger under min uppväxt att jag kan citera större delen av filmen nästan intill utantill. Strunt samma, för mig platsar den i kategorin filmer att se om och om igen.
Filmen om Nalle Puh (1977)
Jag älskar berättelserna om Nalle Puh. Och den här filmen är så charmig i sitt sätt att översätta bok till film och samtidigt behålla boken som en del i berättelsen. Jag är ju svag för metafiktion. Även Nalle Puh går att se med ganska små barn, säkert även yngre än fyra som Kronprinsen var när vi såg denna.
Mästerdetektiven Basil Mus (1986)
Åttiotalet bjöd inte på så många höjdare, men den här sticker verkligen ut. Det är en av de filmer som jag inte hade sett innan, så det var premiär för både mig och Kronprinsen när vi såg den. Jag tycker att den har precis lagom mycket Sherlock Holmes (tillräckligt för att få mig att småfnissa, men inte så mycket att det känns trött) och en av de absolut bästa disneyskurkarna.
Filmer värda att se åtminstone en gång
Lady och Lufsen (1955): Den är ganska gullig, men kanske inte så spännande.
Törnrosa (1959): oerhört vackert tecknad, särskilt bakgrunderna.
Pongo och de 101 dalmatinerna (1961): Cruella De Vil gör det värt besväret
Svärdet i stenen (1963): lite för konstig för att hamna på bästalistan, men inte dålig
Aristocats (1970): Roliga oneliners men ganska ojämn film
Robin Hood (1973): även denna film har jag oerhört svårt att skilja på filmen i sig själv och mina nostaligiska känslor inför den, men nu när jag såg den i vuxen ålder blev jag lite diffust besviken
Micke och Molle (1981): supersentimental, men det tycker jag ändå att barnfilmer kan få vara
Den lilla sjöjungfrun (1989): värd att se bara för musiken. Själva berättelsen håller tyvärr inte när man börjar granska den lite närmare
Fillmer att låta bli
Dumbo (1941): man kan gärna kolla in inledningsscenen med tåget, men resten förpassas nog bäst till historien. Den är nog näst värst vad gäller porträtteringen av människor från olika kulturer
Bambi (1942): den är för jäkla långsam.
Askungen (1950): storyn är för tunn för att göra en hel långfilm av. Delen som man brukar se på julafton är egentligen precis lagom, och komprimerar konflikten perfekt, resten av filmen känns nästan bara som utfyllnad
Peter Pan (1953): denna är värre än Dumbo, i stort sett hela filmen är en kavalkad av rasism och sexism. Det var smärtsamt att se eftersom jag har så fina minnen av denna berättelse (i olika format) från när jag själv var barn
Bernard och Bianca (1977): den kanske hade hamnat ett steg upp om jag sett den som barn och haft rosa glasögon, den är inte dålig egentligen, men det finns många som är bättre
Oliver och gänget (1988): kanske den film som är mest fast i sin tid av alla filmerna. Det är som att de försökt göra amerikanskt 80-tal till en långfilm. Jättemärkligt att se (det enda förmildrande är Dickens-anspelningarna)
