Två gånger Rödluvan

Det råkade bli nåt slags tema i senaste biblioteksskörden.

Först Vägen till Mormorsvägen av Anna-Clara Tidholm (en av mina favoritbildersboksförfattare).

Där får en mystisk ”gubbe” med hund Flickan i boken att gå en lång omväg på sin väg till Mormorsvägen.

”Du kanske har lurat mig… hela vägen hit! säger flickan. Men gubben skrattar igen. Å nej då! Din mormor bor högst uppe på kullen! Nu tycker jag att du ska plocka några blommor till henne. Och jag ska gå hem en sväng…

Sen senaste surrealistiska odyssén av Pija Lindenbaum (jag sa ju att jag skulle få anledning att återkomma till henne!).

I Frekes fot dyker ”nån med röd luva” upp i skogen.

”-Har du sett en ensam sko lunka förbi?
-Jag tror det, den stack ditåt.
-Säkert? kan du visa vägen?
-Näe, jag ska åt andra hållet. Till mormor med lite saft.
-Men tänk om skofångaren hinner före mej.
-Skofångaren? Han finns ju inte. Det är bara en saga säjer mormor.”

Jag älskar intertextualitet, och det är kul när författare vågar sig på det i bilderböcker (Lillprinsen var förresten direkt med på noterna ”Tänk om det där är Rödluvan!”, det fattade han inte alls i Tidholms (kanske för en Fyraåring) mer subtila berättelse). Något som också är lite vågat är slutet. Man måste tydligen inte skriva ett barnboksslut som går ut på att interna och externa konflikter löses på sista sidan. Det kan också sluta med att man liksom bara ”vänjer sig” vid att ens fot försvunnit och så ”är [det] inget mer med det.”