Läser

Sveriges medeltid av Dick Harrison
parallellt med
Svenskans historia av Tore Jansson
Londonflickan av Susanna Alakoski
Jenka och jag av Elib Lindell
Vår tupp är död av Anders Sparring för Lillprinsen
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde

Spelar

Pentiment på switchen
Kingdom Rush på mobilen
King of Tokyo och Gammelgäddan ibland med Lillprinsen

Tittar på

One Piece S2 med Seldon
House (andra genomtittningen) när jag är sjuk
Ugglehuset med småprinsarna
Miraculous och Piff och Puff - Luftens hjältar med Lillprinsen, oftast när han är sjuk

Kategori: Rörlig bild

Ghosie och filmhistorien 4 (1926-1929)

Publicerad den av ghosiethrerl

Redan nu i andra halvan av 20-talet börjar USA och Hollywood ta över, men det blir lite tyskt och franskt också, och mot slutet av seklet fasas stumfilmen ut till förmån för talfilmen.

Metropolis (1927)

Metropolis av Fritz Lang är ett självklart stopp på min resa genom filmhistorien, och något av en lucka i min cineastiska bildning fram till nu. Tyvärr tyckte jag inte så mycket om den och har inte så mycket intressant att säga. Det är häftiga kulisser, men intrigen engagerade inte så mycket (kanske var jag mest bara lite för trött när jag såg den, för jag får erkänna att jag nickade till en del). Huvudpersonen är arvtagare till ett industriellt imperium som försätts i en vanlig industriarbetares skor och förälskar sig i en av arbetarna, Maria, som framställs som en religiös profet. Maktkamp och svartsjuka får allt att barka åt helvete och den stora staden/maskinen översvämmas. Sensmoralen är typ att kapitalägarna och arbetarna borde prata lite mer med varandra?1

Så går det till i krig/The General (1927)

En Buster Keaton behöver vi ha från detta årtionde, och valet råkade falla på en film som knyter an en hel del till de amerikanska filmer jag sett hittills. Vi har 1800-talet (som inte låg så värst långt borta när filmen spelades in), vi har tågrån, vi har amerikanska inbördeskriget och slutligen har vi mycket slapstick, precis som i Chaplinfilmen i senaste inlägget. Det här är en fullfjädrad actionkomedi, trots att det alltså fortfarande är stumfilm vi har att göra med. Det är fantastiskt hur mycket berättelse som förmedlas trots den begränsade dialogen. Och nu börjar vi dessutom snacka riktigt häftiga stunts!

Napoléon (1927)

Napoléon är den första franska filmen i min genomgång, och den är ett mastodontverk i likhet med amerikanska The birth of a nation, hela fem och en halv timme lång. Jag såg den som jag skulle ha sett en tv-serie, i ett antal 30-60 minuter långa sittningar, annars hade det nog inte gått.
Som väntat är det är riktigt bombastisk film som fokuserar mycket på fälttåg och militära framgångar. Den skildrar Napoleons liv fram till 1797, och var tänkt som en första del i en hel filmserie.2 Jag har ingen detaljkunskap om Napoleon eller den här tiden i Frankrikes hsitoria, så jag kan inte uttala mig så mycket om hur trogen den är verkligheten, men textskyltarna anger emellanåt att citat eller skeenden är ”historical” för att visa på autencitet. Där emellan är det dock en hel del hjältesdkildringar som känns ganska tillrättalagda (t.ex. då han flyr hals över huvud från sina fiender och som av en händelse råkar ha med sig en stor fransk tricolor-flagga som han använder som segel). Napoleon framställs som en oöverträffad strateg som vinner såväl snöbollskrig i sin barndom som belägringar och militära kampanjer mot alla odds i vuxenlivet. Rent mellanmänskligt ter hans sig som en butter och överlägsen Snape-figur med flottigt hår som har problem med att prata med tjejer.
Berättartekniskt används både bild och musik för att sätta scenerna i kontext åt tittaren. Den svartvita bilden är tonad i olika färger beroende på miljön (blått är natt, rött är strid, orange är inomhus) och när ”marseljäsen” spelas går det bra för revolutionen eller den franska armén, när England rycker fram är det ”rule britannia” som gäller (säkert finns det flera musik-cues som jag med mitt bristande musiköra inte fångar upp).
Jag tittade på internet Archive. Metadatan anger att skyltarna är på franska, men i själva verket är det engelska (synd för autenciteten men tur för min förståelse av filmen).

Jazzsångaren/The Jazz singer (1927)

Den här filmen lade jag till eftersom jag fick höra att det är ”den första talfilmen”. Men så värst mycket tal är det knappast i den, den kör på med de gamla vanliga skyltarna – förutom i sångnumren samt i en dialog mitt i som bryter totalt med resten av filmen (men som också är i mitt tycke den känslomässigt mest gripande). Det är också första gången jag ser Warner bros-loggan i förtexterna (även om den ser väldigt annorlunda ut), och tydligen var det den här filmen som katapultade filmbolaget rakt in i filmproduktionshistorien.
Filmen handlar om en ung judisk sångare som slits mellan lojaliteten till sina föräldrar och till traditionen och lockelserna i ”show business”. Varför han måste ha på sig black face under sina scenframträdanden framgår inte alls i berättelsen – den bakgrunden får man läsa på på egen hand.3

Utpressning/Blackmail (1929)

Sista filmen från 20-talet, första Hitchcock (av de jag har med) och den första film i min genomgång som genomgående har tal och inte textskyltar. Övergången är riktigt fyndigt gjord då filmen börjar som en stumfilm med musiklagd biljakt utan dialog, för att sedan övergå i talfilm där människorna har ryggen till kameran. Först efter en lång stund får man närbilder där det går att se att ja, talet synkar faktiskt med skådespelarnas läpprörelser. Det här måste vara något Hitchcock riktigt njutigt av att trumferande få visa för biopubliken!4
Filmen känns väldigt klassiskt Hitchcock. När det ska vara som mest spännande går det som allra långsammast för att verkligen dra ut på ”the suspense”. Dialogen är intressant i sig. Jag fattade inte förrän sent i filmen att det faktiskt är en brittisk film som utspelar sig i London. Är det något slags filmengelska de talar, för inte känns det som att de använder ett brittiskt uttal? Eller så är det bara jag som lyssnar dåligt och min hjärna som tänker Hollywood även när det inte är det.

Sammanfattning 20-talet

Stumfilmseran är inte så lång, snart är den över. Det är lurigt med stumfilm, för ibland går det så långsamt att man nickar till eller tappar fokus, men missar man bara en enda textskylt kan väldigt värdefull kontext gå förlorad. Mer än en gånghar jag dragit tillbaka reglaget i webbspelaren och sett om sekvenser för att jag insett att jag inte haft fullt fokus.
Filmerna har ändå varit underhållande att se på. Det som åldras sämst är otvivelaktigt normer och värderingar. Synen på kvinnor, sexualitet och människor av olika ursprung är helt enkelt inte densamma nu som på 20-talet.
Filmer värda att nämnas: Den andalusiska hunden (jag har sett den förut och känner inte att jag behvöer se den igen, men se den, eller i alla fall känna till den, bör man göra).

  1. Ja, jag raljerar! ↩︎
  2. Pengarna tog slut, som de tenderar göra. ↩︎
  3. Till exempel genom att läsa wikipediartikeln om huvudrollsinnehavaraen Al Jolson: https://en.wikipedia.org/wiki/Al_Jolson#Performing_in_blackface ↩︎
  4. Tydligen beslutade man relativt sent att det faktiskt skulle bli talfilm av det hela. ↩︎

Ghosie och filmhistorien del 3 (1920-1925)

Publicerad den av ghosiethrerl

Redan nu när jag tar mig an 20-talet börjar antalet filmer svälla över och jag bestämde mig för att dela upp redovisningen i två separata inlägg för att det inte ska bli på tok för långt. Under åren 1920-1925 blir det lika delar tyskt, amerikanskt och svenskt, lite drygt en film per år. Den svenska filmens guldålder tuffar på, och jag har gett både Victor Sjöström och Selma Lagerlöf mer tid i rampljuset. Från Tyskland får vi skräck, och i USA börjar ett par av de stora Hollywoodnamnen ge sig tillkänna.

Doktor Caligaris kabinett/Das Cabinet des Dr. Caligari (1920)

Bildkälla: Britannica

Första tyska filmen, och första skräckfilmen. Det som slår mig direkt är scenografin. Trots att stora delar av filmen utspelar sig utomhus är allt inspelat i studio med helt fantastiska teaterkulisser. Det är som att man har tänkt ”vi kan inte få det att se särskilt verkligt ut, vi får det att se så groteskt och skevt ut som möjligt istället”. Inga vinklar är raka, inga dörrar rektangulära och husväggar lutar så att de ser ut som att de ska välta över en i vilken sekund som helst. Själva berättelsen går tyvärr väldigt långsamt fram. Första två tredjedelarna av filmen var det svårt att hålla ögonen öppna, men sista tjugo minuterna byggdes det ändå upp till ett rejält crescendo, och för första gången började jag tycka att jo, visst får det väl räknas som en skräckfilm ändå. Men intrigen håller inte för närmare skärskådan – det är mycket plot holes och även om man kan skylla det på det som avslöjas i slutet så tycker jag det är att låta filmen komma för billigt undan.
Jag tittade på den på Cineasterna, där den fanns med svenska undertexter till de tyska skyltarna. Internet archive har en version med endast tyska skyltar samt en där skyltarna är utbytta mot engelska.

Chaplins pojke/The Kid (1921)

Bildkälla: letterboxd

Nu blir det Chaplin! Slapstickhumor gör sig riktigt bra i stumfilmsformatet, där man redan som det är måste spela med hela kroppen. Filmen börjar också rikigt bra, men håller tyvärr inte riktigt hela vägen. Detta är Chaplins första långfilm, det är kanske inte så konstigt om den inte är den bästa. Chaplin spelar sin arketyp ”The Tramp” och har en urgullig illbatting till följeslagare, ”the kid” som på olika omvägar hamnar i Chaplins vård.

Även denna finns på Cineasterna.

Körkarlen (1921)

Bildkälla: Svensk filmdatabas.

Samma år som Chaplins film kom ut i USA visades det på svenska biodukar upp en ny Selma Lagerlöf-filmatisering. Den här gången spökberättelsen Körkarlen. Den brukar omtalas som skräck, men den är om möjligt ännu mindre läskig än Doktor Caligari med moderna ögon mätt. Jag förstår dock att det var väldigt häftigt för dåtidens publik att se ”spökgestalter” som var halvt genomskinliga och kunde gå genom väggar. Och jag visste inte att det såhär tidigt i filmhistorien förekom scener där en galen äkta make hugger sig genom en trädörr med yxa för att komma åt fru och barn. Berättelsen är ganska förnumstig och med en tydlig sensmoral. Sup inte ner dig för det drabbar inte bara dig själv utan även dina nära och kära. Inramningen är ganska lik Dickens En julsaga då det är ett spöke som tar huvudpersonen med på en resa i både det förflutna och nutiden för att få honom att förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Filmen har funnits att se på både SVT Play och Draken film men är bortplockad från båda, så jag har tittat på Internet Archives uppladdning, tyvärr då med engelska skyltar (och där Victor Sjöström benämns som Victor Seastrom i rollistan!). Jag tror tyvärr att en del går förlorat i översättningen, då de svenska skyltarna, precis som i Herr Arnes Pengar, ska vara direkt tagna från Lagerlöfs roman.
Vill man höra mer om boken och filmen kan jag rekomendera detta avsnitt av podden Verket.

Nosferatu (1922)

Bildkälla: Britannica

Mer skräck. Den här gången är det en upphovsrättsvidrig vampyrfilm som är så lik romanen Dracula att den blir sövande tråkig att titta på om man kan storyn, åtminstone de första två tredjedelarna. Det är tyska miljöer istället för engelska, några namn har bytts ut och det kvinnliga kärleksintresset har tyvärr våpifierats. Ja, och så blandar man in pestråttor i det hela. Snyggt foto är det dock, även om vampyren funkar som allra bäst som skuggteater. När man ser honom glida fram som en stel skyltdocka blir man mest bara full i skratt.

Norrtullsligan (1923)

Bildkälla: Svensk filmdatabas. Information från bildens baksida: ”Lili Ziedner”

Den här fick jag tips av Elisabeth om. Jag har inte läst boken, men blir ganska sugen på att göra det, då jag får känslan av att den är bättre än filmatiseringen. Textskyltarna är de mest omfattande jag sett. Det är som om stora stycken ur romanen plockats isär och bildsats, snarare än scenerna som kontextualiseras med hjälp av text. Jag tror överlag att Lagerlöf, som jobbar mycket med gestaltning i sina texter, funkar bättre att filmatisera än Wägner, åtminstone av detta resultat att döma. Första fyra av sex akterna är helt okej, och skildrar arbetsvillkoren för en grupp unga kvinnliga kontorsarbetare. De lever på låga löner och osäkra anställningsvillkor och måste utstå sliskliga chefers sexuella närmanden. Tyvärr får filmen sen ett Little Women-slut där huvudpersonen trots filmens feministiska ansats automatiskt blir lycklig så fort tidigare nämnda slisiske chef friar till henne.1

Greed (1924)

Bildkälla: Egen skärmbild.

Erich von Stroheim ska vara en filmmakare (manus, regi, skådespeleri, på den här tiden gjorde uppenbarligen många lite av varje) man behöver ha lite koll på under 20-talet, och denna film ska vara hans absoluta storverk. Den spelades in på plats istället för i studio och var från början flera timmar lång, vilket förklarar en hel del oförklarliga hopp när man tittar på den slutgiltiga versionen på drygt två timmar. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om den här filmen. Det är otroligt mycket i intrigen som bygger på den tidens normer och värderingar att jag inte riktigt blir klok på vilka handlingar det är tänkt att jag ska sympatisera med respektive förfasas över. Det är ett triangeldrama där en tandläkare (Mac) förgriper sig på sin bästa kompis tilltänkta (Trina) när hon ligger domnad av eter i hans tandläkarstol, varpå kompisen (Marcus) ridderligt (?) ger sin tillåtelse till att Mac uppvaktar henne istället.2 Mac och Trina träffas sedan regelbundet och verkar komma väl överens, men när han gör närmanden blir hon helt klart rädd av hans framfusighet, vilket inte hindrar honom det minsta. När de så såmingom gifter sig är hon helt skräckslagen inför bröllopsnatten och försöker gömma sig för honom. I nästa scen är de plötsligt väldigt kärvänliga med varandra som man och hustru, vilket tycks signalera att det som skett innan ska uppfattas som ett fullt normalt sätt att inleda en äktenskaplig relation. En stor lotterivinst bryter dock långsamt ner äktenskapet då den dels stiger Trina alldeles åt huvudet, dels får Marcus att ångra att han så lättvindigt ”gav bort” Trina till Mac och besluta sig för att göra livet så surt för Mac han bara kan.

Pansarkryssaren Potemkin/Bronenosec Potemkin (1925)

Bildkälla: Wikipedia (anges där som public domain)

Ja, nu har jag dessutom sett filmhistoriens mest kända barnvagn i dess rätta kontext. Tittar man på tillkomstår och plats för denna film kan man utifrån det ganska enkelt räkna ut vad både tema och budskap kommer att vara. Officerare och andra män med makt är skurkar och förtjänar att kastas i havet. Resten är ”bröder” och såväl myteri i det lilla som revolution i det stora är en vacker och relativt okomplicerad sak.3 Beslut fattas gemensamt och ändå är alla rörande överens. En enda person får feeling och börjar hetsa mot judarna men han blir utan pardon nedbrottad.
Jag tittade på internet archives version och blev glad över att det är originalskyltar på ryska (med engelska undertexter). Tyvärr verkar nåt ha gått snett med bildformatet för bilden är utdragen i sidled och samtliga skådespelare ser tämligen korta och satta ut, på ett sätt som förstör stundens allvar en hel del i de mer dramatiska scenerna.

Andra filmer värda att nämnas: Fart flickor och faror/Sherlock Jr. (av och med Buster Keaton), Guldfeber/The Gold rush (av och med Charlie Chaplin, den bästa av hans filmer jag sett, men jag såg den inte nu).

  1. Vill man läsa en betydligt mer omfattande (och överlag mer förlåtande) genomgång över filmen och dess tillkomsthistoria finns denna artikel. ↩︎
  2. Det är högst oklart här om det ska föreställa nåt slags broderskap männen emellan eller om Marcus helt enkelt bara anser henne förbrukad nu när Mac ”kysst” henne. ↩︎
  3. Om ock inte utan offer. ↩︎

Ghosie och filmhistorien del 2 (1910-talet)

Publicerad den av ghosiethrerl

Nu börjar det bli riktiga filmer, med lite längd (ja, inte bara lite i ett av fallen) och berättelser med namngivna personer och relationer till varandra. Skyltar mellan scenerna sätter ord på det man ser. Ibland är det svartvita ”färglagt” med ett filter (alltså en färg i taget).

Trädgårdsmästaren (1912)

Bildkälla: Svensk filmdatabas. Information från bildens baksida: ”John Ekman, Lili Bech, Arvidson”

Det här är den första svenska filmen av de jag tar mig an som skildrar en hel berättelse. Den är dryga halvtimmen lång, och skyltarna som förklarar vad som sker mellan scenerna är på engelska, vilket har sin förklaring. Filmen blev ”totaltförbjuden” av filmcensuren och visades aldrig för allmänheten i Sverige. Den har återfunnits först långt senare, tack vare att amerikanska Library of Congress sparat undan den i nåt dammigt arkiv.

Två, nej tre, viktiga namn noterar vi lite extra. Det är dels Mauritz Stiller och Victor Sjöström som står för manus respektive regi (och skådespeleri), dels Gösta Ekman den äldre, som spelar det manliga kärleksintresset.

Handlingen är tragisk så det förslår. En arbetarflicka och en student förälskar sig i varandra, vilket får studentens föräldrar att skicka bort honom. Hans pappa våldtar därefter tjejen (detta sker såklart utanför bild men är ändå rätt uppenbart) och skickar sedan bort både henne och hennes gamla pappa. Klassamhället är brutalt och via diverse omvägar återvänder dottern så småningom för att i en väldigt melodramatisk scen går bärsärkargång i växthuset där våldtäkten skedde. Det slutar med att hon slutligen faller ihop och dör en klassisk teaterdöd, eventuellt av sinnesrörelse, eventuellt i ett faktiskt självmord.

Filmen finns att se här: https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3288

The birth of a nation (1915)

Bildkälla: The Guardian. Foto: Corbis

”Varför vill du se fascistpropaganda i tre timmar?” frågade Seldon mig när jag berättade om nästa film på listan. Jadu, för att det onekligen är en väldigt omtalad film, och kanske för att försöka förstå dess kontext och dess plats i filmhistorien.


Jag delade upp eländet i flera sittningar. Den första halvan är faktiskt riktigt sevärd i sig själv och berättar en berättelse som känns åtminstone till vissa delar trovärdig. Nu tittar vi verkligen på en riktig långfilm! Visst är det en övertydlig melodram men den lyckas ändå fånga hur uppslitande det är med inbördeskrig, där människor som tidigare varit vänner tvingas ställa sig i varsin skyttegrav och skjuta på varandra. Samtidigt finns ju rasismen ständigt närvarande i både berättelse och produktion. Det är de vita människorna vi ska sympatisera med, och samtliga svarta roller (vilka alla är tjänstefolk eller slavar) spelas av vita skådespelare insmetade med smink medan bakgrunderna fylls med statister som är mörkhyade på riktigt. Det finns en scen som målar upp ett kaotiskt slag som är riktigt häftig att se, särskilt med pålagd bombatiskt musik.


Sen kommer man till andra akten och där börjar jag verkligen förstå varför filmen är så ökänd. Det är en riktigt vidrig vinkling på skapandet av Ku Klux Klan, där de framställs som veritabla riddare på vita hästar som rider runt och räddar stackars gråtande flickor från att våldtas av de ociviliserade före detta slavarna. De uppochnervända argumenten liknar alldeles för mycket det man alltför ofta hör från extremhögertroll nuförtiden. Påpekar man att det är rättsosäkert med lynchmobbar går de och döper någon av sina fiender till Lynch och hävdar att han pysslar med justitiemord medan deras egna tortyrsessioner mitt i natten kallas ”a fair trial”. Det är liksom för mycket.

Filmen finns att se här: https://archive.org/details/TheBirthOfANation19151080p. Efteråt bör man läsa på litegrann om det amerikanska inbördeskriget från en objektiv källa för lite reality check.

Herr Arnes pengar (1919)

Bildkälla Svensk filmdatabas

Det är, föga förvånande kanske, mycket Selma Lagerlöf som filmatiseras i Sverige under den här tiden. Det här är också den första riktigt starka berättelsen jag ser. Det är 1500-tal, en präst har gjort sig själv rik på kyrksilver, och möter sitt öde genom att rövare (tillika tidigare skotska legoknektar) kommer och stjäl skattkistan och tänder eld på hela prästgården. En enda oskyldig tonårsflicka överlever. En tid senare träffas Elsalill, som flickan heter, och sir Archie, som är den yngste av rövarna, och förälskar sig i varandra, precis som i ett antikt drama helt ovetande om att deras öde sedan tidigare är sammantvinnat. När hon (med hjälp av lite Lagerlöfskt, för att inte säga Shakespearianskt, spökeri) får reda på vem Archie verkligen är och vad han gjort uppstår ett omöjligt dilemma. Elsalill kan inte blunda för sanningen och det där kyrksilvret är naturligtvis behängt med en förbannelse vilket leder till att sir Archie och de andra rövarna blir gripna, medan Elsalill dör den tragiska död berättelsen kräver.

Fram till den här filmen har skyltarna mellan scenerna främst förklarat vad som utspelar sig på duken. Vilka är de inblandade personerna, vad fyller scenen för funktion i berättelsen, vad är innehållet i ett samtal snarare än repliker i en dialog. Först här skrivs fullständiga repliker ut, och eftersom de är ordagranna citat från Lagerlöfs text är många av dem stilistiska små mästerverk. Absolut inte särskilt lika naturligt tal, men oneliners värdiga ett teaterdrama. Mest ödesmättad är ”Varför slipar de så långa knivar på Branehög?” vilken yttras som ett omen i prästgården medan man ser rövarna stå vid en slipsten och förbereda sig för sitt onda dåd.

En sak som slår mig kring själva inspelningen är vilken ambitiös film detta är rent inspelningsmässigt. En inte oansenlig del av filmen spelas in på isbelagd sjö vilket måste ha krävt del. Bland annat har de byggt upp nästan ett helt tremastat jäkla 1500-talsskepp direkt på isen för att få det att se ut som att det är fastfruset.1 Hur sjutton de får till hästen som går genom isen med mindre än att de faktiskt lurar ner en stackars häst i en riktig isvak (med pretty säker död som utgång) har jag inte hittat något svar på.

Skådespeleriet däremot är inte så imponerande. Mary Johnsson som spelar Elsalill står mest och lutar sig mot olika dörrposter och försöker se lidande ut. Mauritz Stiller har regisserat. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/herr-arnes-penningar-sir-arnes-treasure-1919-mauritz-stiller_202103

Sammanfattning

Det kräver lite att titta på stumfilm. Man får inte tappa fokus, för då missar man textskyltarna som många gånger är direkt nödvändiga för att fatta vad som händer (ibland hjälper inte ens det). Endast The birth of a nation har jag sett med pålagd musik, de svenska filmerna helt under tystnad (även om det förstås inte var så de var tänkta att ses). Skådespeleriet är ofta väldigt överspelat för att kompensera för bristen på repliker. Man har väl heller inte lärt sig riktigt att filmmediet medger närbilder och andra tekniska detaljer som gör att man inte behöver ”teaterskådespela” för att känslorna ska gå fram. Sista filmen gjorde mig riktigt sugen på att fortsätta detta projekt!

  1. Här finns info om att det var just så de gjorde. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3473#holdings-archive-materials ↩︎

Ghosie och filmhistorien del 1 (1880-1909)

Publicerad den av ghosiethrerl

Jag har kommit på en ny, galen grej. Tänk om jag skulle försöka gå igenom filmhistorien genom att titta på en herrans massa filmer i kronologisk ordning? Det kommer ju aldrig gå att göra heltäckande förstås, och risken är att jag kommer att somna av långsam berättarteknik och tröttna på omoderna värderingar. Men, jag gör ett försök i alla fall. Under jullovet har jag (och småprinsarna!) rivit av filmmediets första stapplande steg.

1800-tal

De första riktigt kända filmsnuttarna är ju mest ”kolla vad häftigt det är att vi kan avbilda saker som rör sig!” Det är bara dokumentärt, och egentligen ganska ointressant, men det är så korta att man river av ett par tre stycken på raken utan problem. Och då kan man ju lika gärna börja från början.

Traffic crossing Leeds bridge (1888)

Tre sekunder långt och skildrar det titeln anger. Jag och prinsarna tittade på en youtubeversion som loopade filmen om och om igen, som om det vore vilken modern GIF som helst. Finns att se här: https://archive.org/details/traffic-crossing-leeds-bridge-1888_202303

La sortie de l’usine Lumière à Lyon (1895)

Även här precis vad titeln anger (den svenska titeln lyder Arbetarna lämnar Lumieres fabrik i Lyon). En port öppnas, en massa folk väller ut, sen stängs den. Och ja, jag hade hört talas om bröderna Lumière sen innan. Finns att se här: https://archive.org/details/LaSortieDeLUsineLumireLyon

L’Arrivée d’un train en gare de La Ciotat (1896)

En till superkort Lumièrefilm, som skildrar exakt vad den säger (Ett tåg inkommer till stationen i La Ciotat). Jag är rätt säker på att jag sett denna (och möjligen den förra också) tidigare, och absolut hört historier om hur folk blev rädda för tåget när den visades första gången. Finns att se här: https://archive.org/details/arrival-of-a-train-at-la-ciotat-1895-animation-mp-4

(19)00-tal

Nu börjar det bli något slags berättelser i alla fall. Dels filmatiseringar av sedan tidigare kända operor och teaterstycken, men också helt nya berättelser som tydligt skrivits med den nya mediet i åtanke.

Le duel d’Hamlet (1900)

Det här är en scen jag känner till (jag gjorde hemläxan när jag pluggade litteraturvetenskap). Inte för att man fattar sådär jättemycket av den utan ljud eller repliker. Det ska tydligen ha funnits ett ljudspår sparat på en ”vaxcylinder” som sedan gått förlorad.1 Jag valde den här filmen delvis för att kunna säga att jag har sett något med Sarah Bernard, en person som jag tidigare mest förknippat med en chokladbiskvi. Här är det hon som spelar huvudrollen Hamlet. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/le-duel-d-hamlet-1900-directed-by-clement-maurice.

Le voyage dans la lune (1902)

Den här har jag också sett förut! Det är den första fullständiga berättelsen av de jag ser och den är en ganska knäpp Jules Verne-inspirerad science fantasy-sak som jag antar gjorts med ganska mycket ironi. Ett gäng vetenskapsmän/trollkarlar bestämmer sig för att bygga ett rymdskepp och flyga till månen. Väl där träffar de på några jämfotahoppande rymdvarelser och börjar genast ta kål på dem med sina trollstavar. Nu börjar det faktiskt bli riktiga specialeffekter! Georges Méliès har gjort nästan allting, inklusive spelade huvudrollen.2 Filmen finns att se här: https://archive.org/details/Levoyagedanslalune

The Great Train Robbery (1903)

Även denna hade jag sett innan. Här har vi en lite mindre skruvad berättelse som skildrar ett gäng desperados som rånar ett tåg någonstans ute i ”det vilda Västern”. Det har varit mycket Frankrike såhär i början men nu träder USA in på scenen, och det börjar faktiskt redan likna en ”film” så som vi tänker på det idag. Det bästa (som jag också verkligen minns från förra gången jag såg den) är öppningsscenen där en av skurkarna avfyrar sin pistol rakt mot kameran/publiken. Det hade känts jättekrystat att göra det idag, och jag tycker absolut inte att det är lika coolt när James Bond gör det, men här är det perfekt. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/TheGreatTrainRobbery_555

Den glada änkan (1907)

Vi måste ju se något från Sverige också. Vad jag skulle välja var ganska svårt, för vi låg kanske inte i framkant precis. Jag hittade den här inspelningen av en scen ur Den glada änkan som liknar Hamletfilmen i det att det liksom bara en ett litet brottstycke av ett större helt, som dessutom egentligen är tänkt att visas på scen (men där tittaren kanske förutsätts redan känna till intrigen). Filmen går att se här: https://www.filmarkivet.se/movies/den-glada-ankan/, och där finns också en fin genomgång av svensk tidig filmkonst med fler källor att gräva ner sig i om man vill stanna kvar här och då istället för (som jag) genast traska vidare.

Sammanfattning

Det är så himla korta filmer, så det är liksom ingen större ansträngning att ta sig an uppgiften såhär i början. Prinsarna har varit med och tittat på filmerna – det kommer de garanterat inte att få längre fram när det blir andra typer av filmer. Av filmerna vi sett hittills var det bara tågrånarfilmen som fick mig att ändå poäntera att ”det är ju bara skådespelare som låtsas vet ni, det är inte på riktigt”. Även om det såklart inte syns något grafiskt blod eller liknande så ser det faktiskt ut som att folk blir brutalt nedskjutna. Kul att allt hittills finns fritt tillgängligt, eftersom filmernas upphovsrätt har gått ut. Flera av filmerna har jag sett via Youtube, men jag länkar till Internet Archive för att inte riskera att de dör.

Ska jag fortsätta med det här påhittet? Absolut, jag har redan börjat. Snart blir det betydligt längre filmer, och inte så lite heller, så jag kommer nog att få ta dem i mindre portioner.

  1. Som i de flesta andra situationer är jag inte överdrivet intresserad av att grotta ner mig i de tekniska aspekterna av filmhistorien så fråga mig inte om några detaljer här. ↩︎
  2. Källa: Wikipedia. Jag kan inte för mitt liv se vem av alla de omkringmyllrande gubbarna i spetsig hatt som har mer huvudroll än någon annan. ↩︎

Årskrönika 2025

Publicerad den av ghosiethrerl

Dags för bokslut av 2025. Såhär ser det ut:

Statistiken

Lästa böcker: 49
Lästa sidor: 12 040 (lästa sidor/dag: ~33)
Lyssnade tid: 14 t 8 m (lyssnade minuter/dag ~2)
Böcker från 2025: 1
Produktionsländer: 6 (Sverige, Storbritannien, Norge)

Sedda filmer: 61
Filmer från 2025: 6
Produktionsländer: 9

Sedda tv-seriesäsonger: 13
Antal unika serier: 13
Antal nya serier: 11

Spelade brädspelstitlar: 241
Antal spelomgångar: 68
Mest spelade speltitel: Carcassonne

Genomspelade datorspel: 82

Böcker ligger på ungefär samma nivå som föregående år. Jag misslyckades alltså i min föresats att läsa fler böcker iår. Jag får väl vänta tills småprinsarna är tonåringar eller nåt. Filmerna har dock ökat och jag har i år sett mer än en film i veckan. Det är mer än jag sett sen innan småprinsarna kom in i bilden. Dock syns det i antalet sedda tv-serier som minskat. Brädspelen har jag ingenting att säga om, det ser nästan exakt likadant ut som förra året. Digitala spel har ökat från väldigt lite förra året.

De bästa3

De bästa böckerna:

  1. The Golden Compass – Philip Pullman
  2. Rasmus på luffen – Astrid Lindgren
  3. Den skrattande polisen – Maj Sjöwall, Per Wahlöö

De bästa filmerna:

  1. One battle after another
  2. Det levande slottet
  3. Min granne Totoro

De bästa tv-serierna:

  1. Ronja Rövardotter4
  2. Koka björn
  3. Där trädgården slutar

De bästa brädspelen:

  1. Ticket to ride Legacy: Legends of the West
  2. Calico
  3. Tsuro

De bästa digitala spelen:

  1. Paradise killer
  2. Inscryption
  3. Dragon Age: the Veilguard

Mycket barnkultur med på topplistorna, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket böcker och film jag ser på med barnen. De börjar ju dessutom bli tillräckligt stora att det går att välja verk som verkligen har något även för mig som vuxen. Med det sagt så var kanske inte konkurrensen sådär jättehög på t.ex. bokfronten i år.

Nästa år då? Jag har två projekt på gång, när det gäller läsningen och filmtittandet. Återkommer till det i egna inlägg tror jag.

  1. Justerat 2/1 ↩︎
  2. Justerat 2/1. Jag hade GLÖMT ett spel ↩︎
  3. Som vanligt tar jag ingen som helst hänsyn till om det är verk som är nya för året eller inte, det är de bästa av de JAG läst/sett/spelat det handlar om. Det behöver heller inte vara första gången jag upplever verken, så länge de inte vunnit tidigare. ↩︎
  4. Vi pratar Studio Ghiblis animerade tolkning här, inte den nya som sändes iår (den har jag faktiskt inte sett) ↩︎

Långfilmer från tecknatgiganterna: 10-tal

Publicerad den av ghosiethrerl

I början av det här bautaprojektet, som pågått större delen av mina prinsars yngre barndom, försökte jag se filmerna i kronologisk ordning. Det var också ganska häftigt att se filmhistorien utspela sig film för film. Såhär på slutet har jag gett upp det där. Dels är det ju inte bara en studio längre utan tre (och en till), och ibland får man surfa mellan streamingabbonnemangen för att täcka in alla, dels börjar barnen ha väldigt mycket egna åsikter om vilka filmer vi ska prioritera.

Under 10-talet tycker jag att standarden har höjts på filmerna överlag. Berättelserna är mer komplexa och det är oftare det inte är tydligt från första början vem som är ”skurk”. Både protagonister och antagonister beter sig lite mer som människor (även när de tekniskt sett är robotar, antromorfiska djur eller nåt annat), och inte bara arketyper.

Tyvärr gäller inte detta riktigt för Dreamworks. De blir bara sämre och sämre. Knappt halvvägs in i gav jag helt enkelt upp. Det är förutsägbara och trista intriger, totalt platta personporträtt och mest bara puplikfrieri på olika sätt. Jag somnar för det är så ointressant. Jag har därför helt struntat i Herr Peabody och Sherman, Home, Trolls, Baby-bossen och Kapten kalsong-filmen. Ingen av dem lockade det minsta. Om nån anser att jag missar nåt storverk här är det bara att höra av sig.

Filmer värda att se om och om igen

Röjar-Ralf (2012)Disney

Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla den här filmen. Arkadspelsfigurer som lever sitt eget lilla liv i ett världsbygge som inte går ihop och en jätteirriterande unge som jag för mitt liv verkligen inte kan tycka är gullig!? Men den har nånting. Lite som när Toy Story-filmerna emellanåt lyckas vara riktigt existentiella – var hittar man sin mening med livet när man är en bugg i ett spel?

Modig (2012)Pixar

Den här berättelsen är ganska enkel och känns rätt kort. Men jag gillar klassiska sagor där sensmoralen är att man inte ska lita på excentriska gamla häxor som erbjuder en enkla lösningar på komplicerade problem. Eventuellt är detta den svagare av de filmer som platsat i översta kategorin, men någon ska ju vara det också.

Frost (2013)Disney

Den är verkligen så bra som framgångarna den fått. Jag tycker så mycket om den tydliga musikaluppbyggnaden, och syskonkärleken mellan Elsa och Anna är så stark och så tragisk att den nästan går att ta på. Snygg är den också!

Big Hero 6 (2014)Disney

Den här såg jag när den kom och gillade mycket, trots att jag inte är så mycket för superhjältegenren. Här finns en skurk, men det är inte riktigt den man först tror, och inte på det sätt man tror heller. Den finns lager, helt enkelt.

Zootropolis (2016)Disney

Även Zootropolis är ett exempel på en ganska komplex handling med många vändningar i handlingen och (nåja, relativt) runda figurer. I början avskyr jag verkligen räven Nick, precis som det är tänkt, och precis som det är uträknat börjar jag gradvis förstå honom och hans bevekelsegrunder mer och mer. Eftersom det händer så mycket hela tiden blir också filmen aldrig tråkig eller förutsägbar, vilket ju annars är lätt hänt när man plöjt igenom en stor portion av de mest tongivande animerade barnfilmerna genom historien inom loppet av 5-6 år.

Coco (2017)Pixar

Återigen bra musik! Och en miljö som känns lite nyskapande och annorlunda. Här är det många som i berättelsens början handlar kortsiktigt och egoistiskt, men som efter hand som de ställs inför riktiga prövningar får chansen att uppvisa mod och vilja att offra sig för andras väl. Slutet med den dementa äldre släktingen Coco vars minnen väcks till liv av musiken är svår att låta bli att fälla en tår till.

Filmer värda att se åtminstone en gång

Trassel (2010)Disney: Lite för flamsig för att hamna i den översta kategorien, och lite för lång, men ändå helt okej.

Draktränaren (2010)Dreamworks: Jag hade för mig att jag gillade den här bättre när den kom. Nu känns den lite för förutsägbar.

Nalle Puhs film (2011)Disney: Den är gullig, väldigt Nalle Puhig. Passar nog främst lite yngre barn för tempot är långsamt och det händer inte så mycket. Roligast är filmens sista tredjedel, som utspelar sig i en grop varur djuren har stora problem att ta sig upp.

De fem legenderna (2012)Dreamworks: Klyschig men ändå bättre än några av de menlösa filmerna i kategori tre.

Vaiana (2016)Disney: Plus för musiken och myten, minus för de tjatiga upprepningarna (hur många gånger ska de egentligen knuffa varandra i vattnet och pendla mellan ytterligheterna ”jag kan göra vadsomhelst” och ”jag ger upp”)?

Filmer att låta bli

Den gode dinosaurien (2015)Pixar: Den är så konstig. I sina sämsta stunder är det fantasilöst berättande och dåligt skriven dialog. I sina bästa stunder är det så nära plagiat av klassiker som Lejonkungen att det nästan blir pinsamt.

Insidan ut (2015)Pixar: Jag köper tyvärr inte grundkonceptet alls, vilket gör att jag aktivit letar plot holes (och de är ganska lätthittade).

Croodarna (2013)Dreamworks: Den säger inget nytt, och den är inte rolig. Jag somnade.

Turbo (2013)Dreamworks: En snigel vill bli snabbare än en racerbil, och den amerikanska drömmen stipulerar att oavsett förutsättningarna räcker det med att verkligen tro att det går så kommer en deus ex machina forma verkligheten efter fantasin.

Årskrönika 2024

Publicerad den av ghosiethrerl

Ända sedan jag var i tonåren har jag loggat mina kulturupplevelser på olika sätt, och sammanställt dem i slutet av året. Jag började med böcker (där har jag information från 2004) och lade efter ett par år även till film. Spel (brädspel såväl som digitala) samt tv-serier har lagts till på senare år. Jag brukar både lista alla titlar, samt utse de bästa i några kategorier.

Statistiken

Lästa böcker: 45
Lästa sidor: 12475 (lästa sidor/dag: ~34)
Böcker från 2024: 1
Produktionsländer: 7

Sedda filmer: 41
Filmer från 2024: 1
Produktionsländer: 7

Sedda tv-seriesäsonger: 17
Antal unika serier: 14
Antal nya serier: 9

Spelade brädspelstitlar: 221
Antal spelomgångar: 64
Mest spelade speltitel: Frosthaven

Genomspelade datorspel: 3

Ännu ett år kan jag konstatera att jag läser mycket mindre än min självbild egentligen vill medge. Antalet böcker som inte lästs på jobbet eller med Kronprinsen är försvinnande få. Filmer ligger ungefär på samma nivå som de senaste åren – där drar mina animerade barnfilms-projekt upp siffrorna. TV-serier däremot bara ökar och ökar och är uppe på näst högsta någonsin (endast toppat av det år Kronprinsen föddes). Det är ju också min och Seldons vanligaste umgängesform när det bara är han och jag (och det är kört att orka se en hel film en vardagskväll efter att ha nattat småprinsar). Datorspelandet har dominerats av Baldur’s gate 3, precis som halva förra året. Brädspelandet har dock ökat, och vi spelar inte bara Gloomhaven och Frosthaven nuförtiden – det har sett lite toftigt ut de senaste åren.

De bästa

De bästa böckerna:

  1. Juloratoriet
  2. Pappaklausulen
  3. I taket lyser stjärnorna

De bästa filmerna:

  1. Poor Things
  2. Synecdoche New York
  3. Prinsen av Egypten

De bästa barnfilmerna:

  1. Prinsen av Egypten
  2. Anastasia
  3. Pinocchio

De bästa tv-serierna:

  1. Good Omens (1)
  2. Baby reindeer (1)
  3. Arcane (2)

De bästa brädspelen:2

  1. Kingdomino
  2. Quest for El Dorado: golden tempel
  3. Castles of Mad king Ludwig

De bästa digitala spelen:

  1. Baldur’s gate 3
  2. Baba is you
  3. Papers, please

Jag tyckte verkligen om språket i både Juloratoriet och Pappaklausulen. Jag älskar när författare behärskar det svenska språket såpass bra att de kan leka med det och testa dess olika gränser. Poor things har egentligen ett för ”perfekt” slut, men annars var det en film som galen på precis det sätt jag gillar. Jag gjorde en egen kategori för barnfilmer eftersom jag sett så många sådana (utan att räkna skulle jag gissa på att det totalt sett är fler än de så kallade vuxenfilmerna). Det var oerhört svårt att välja en vinnare, både Prinsen av Egypten och Anastasia var riktiga fullträffar. För TV-serietopplistan fick feel good vinna över feelbad. Hade jag sett första säsongen av Arcane i år och inte förra året hade det dock varit betydligt svårare att inte lyfta den högre. De digitala spelen var nästan ingen tävling ens, det var så självklart att BG3 skulle vinna.

Nästa år vill jag läsa fler böcker. Jag kan dock inte lova att spela fler korta spel, jag har lite för många 100 +timmarsspel i backloggen för att inte välja nåt av dem direkt efter nyår.

  1. Uppdaterat 2025-01-01 ↩︎
  2. Uppdaterat 2025-01-01. ↩︎

Don Bluth 80-00-talen

Publicerad den av ghosiethrerl

Jag fick tips från Swinley1 att inte glömma Don Bluths filmer i det stora tecknade storfilmer för barn-projektet. Det har varit betydligt knepigare att få tag i dessa filmer jämfört med de stora studiorna, men efter lite surfande mellan olika streamingtjänster, några turer till Tradera för begagnade DvDer (och ner till källaren för en fungerande DVD-spelare) och ytterligare några till Internet Archive för uppladdade VHS-versioner2 har vi lyckats hitta de flesta.
Don Bluth var alltså en animatör på Disney som i början av åttiotalet startade eget för att få lite mer konstnärlig frihet i sitt filmskapande. Det här är filmer gjorda med integritet och respekt för både mediet och publiken. Mycket är väldigt likt Disney, men annat känns unikt. Animeringen känns ofta före sin tid om man jämför med samtida disneyfilmer. De vågar också vara mörkare och ”smutsigare”. Berättelserna är seriösare och har vuxnare undertoner (utan att gå i Dreamworks romcomfälla). Musiken är ofta den svagaste delen. Det är lite som att man tänkte att tecknad långfilm ”måste” vara musikal bara för att disneyfilmer är det, och därför klämde in sånger bara för att checka av en box, och inte med någon egen tanke eller ambition.

Jag och prinsarna har sett samtliga Don Bluth-långfilmer från 80-00-talen med två undantag; Änglahund var tyvärr helt omöjlig att få tag i, och Titan A.E. har rekomenderad 9-årsgräns och t. om. Seldon som sett den tidigare (och som oftast är ganska liberal när det gäller att exponera vår avkomma för ”läskigt” innehåll i film och böcker) rekomenderade mig att vänta några år. Här kommer en likadan sammanställning som de tidigare avhandlade amerikanska animeringsstudiorna.

Filmer värda att se om och om igen

Brisby och NIMHs hemlighet (1982)

Det är intressant att tänka att Don Bluths sista film som animatör för Disney var Micke och Molle, och det här den första långfilmen han gjorde på egen hand. Den är så brutal i jämförelse! Intressant tecknad, och fängslande berättelse filmen igenom. Jag kan dock tycka att det är något av ett plot hole i att introducera konceptet ”labbråttor som blivit intelligenta” när hela settingen bygger på en antropomorfisk värld där samtliga djur (utom möjligen stora stygga katten) har mänskliga beteenden.

Resan till Amerika (1986)

En allegori, och en ganska välfungerande sådan, åtminstone under filmens första halva. Inledningen med pappan som ”trollar” fram hanukka-presenter ur det han råkar ha på sig för att inte göra sina barn besvikna är briljant. Skildringen av fattigdom och förföljelse känns många gånger modig och ärlig. Längre fram i filmen haltar dock både liknelserna och själva berättelsen lite och lösningen ”skicka alla katter/nazister till Hong Kong med en båt” känns lite väl simpel. Dock kan jag inte låta bli att tänka att Ett småkryps liv måste ha lånat lite från upplösningen av denna film. Snyggt animerad!

Anastasia (1997)

En sådan fantastiskt komplett film! Berättelsen är episk och romantisk, och huvudpersonerna vinner genast min sympati. Den enda kritiken är väl att Rasputin görs till en väldigt platt skurk, och hela ryska revolutionen beskrivs som en av honom magiskt framkallad och snabbt övergående masspsykos. Jag förstår att man velat fokusera på att göra Anastasia-legenden till ett magiskt äventyr, men det känns ändå lite väl fegt att förenkla så mycket eftersom det fråntar allt ansvar från både tsarfamiljen och bolsjevikerna. Musiken brukar som tidgare nämnt vara Bluthfilmernas akilleshäl, men här är det riktigt, riktigt bra soundtrack, i klass med Disneys allra bästa.

Filmer värda att se åtminstone en gång

  • Landet för längesedan (1988): säkert ett fall av Seinfeld is Unfunny, för jag kan se många delar som Disney senare plockat upp i filmer som Lejonkungen mm och som nu därför känns ”gjorda”.
  • Tummelisa (1994): Vacker saga som jag minns som ett av mina första biominnen. Synd bara att : sångerna inte är så bra och att huvudpersonen är ett våp.

Filmer att låta bli

  • Rock-a-doodle (1991): Inte den mest engagerande berättelsen. Jag har dessutom väldigt svårt för det där ”blanda spelfilm med tecknat”-greppet. Det funkar sällan.
  • Trollet i parken (1994): Märklig och inte särskilt bra. Påminner om Disneys Oliver och gänget i estetiken.
  • Pingvinen och lyckostenen (1995): Totalt ointressant intrig. En ful pingvin vill gifta sig med en annan ful pingvin, men en pingvin som ser ut som en varg (väldigt fult) står emellan.
  1. Här stod fel namn när texten först publicerades eftersom mitt minne svek mig, förlåt! Rättat 2024-12-29 ↩︎
  2. Tack Dubbningshemsidan samt världens bästa digitala bibliotek! ↩︎

Skrotnissar

Publicerad den av ghosiethrerl

Det finns ju en radda barnprogram från 80- och 90-talen som de flesta i min generation är överense om att vi ”var rädda för” när vi var små. Sagan om Skrotnisse och hans vänner är en sådan serie. Från barndomen minns jag inte mycket av innehållet, bara bilder av ett gäng ganska styltiga dockor och en svag känsla av obehag.

Vi har dock läst en del bilderböcker av Jan Lööf med barnen, och estetiken är ju klart kittlande. Hela serien finns på SVT Play/Öppet arkiv (den verkar flytta sig lite fram och tillbaka så man kan behöva rota lite i det senare om man inte hittar den i den förra). Nu har jag och prinsarna tittat på alla avsnitt (13 totalt) och jag har äntligen kommit på vad det är som är så obehagligt. Jag hade inget ord för det då, men det är ju uncanny valley-fenomenet som ger sig tillkänna. Dockorna är absolut inte verklighetstrogna så att de lurar tittaren, men i många scener används riktiga mänskliga händer som liksom trevar sig fram för att plocka upp saker. Rösterna låter ju väldigt mänskliga (och pratar som riktiga vuxna, utan tillgjort röstläge eller flamstilltal), samtidigt som munnarna rör sig på ett stelt och konstigt sätt som inte alls passar ihop med det man hör. Dockorna rör sig i en miljö som blandar fysiska föremål med handtecknade ”2D”-kulisser vilket är väldigt snyggt för ett vuxet öga som kan uppskatta hantverket, men gör att man hela tiden funderar på vad som är ”verkligt” och inte. Det är klart att mycket av det kändes lite off när man tittade på detta som barn.

Vad tycker jag när jag tittar på serien nu då? Själva intrigen är inte jättespännande egentligen. Skurken Ture Björkman vill sno Bertil Enstörings bok med uppfinningar och jagar honom runt halva jordklotet medan Nisse och hans son puttrar runt på skrotgården. Det blir lite tjatigt efter ett tag, särskilt som de flesta scener är ganska långsamma. Det är däremot i det lilla serien skiner. När det märks att skaparna har haft väldigt roligt, och kanske till och med kommit på detaljer eller repliker efter hand. Som mannen som sitter i arresten och sjunger om att han trivs bäst i öppna landskap, trollkarlens fantasifulla trollformler (vad sägs om ”spasma, plasma, mandelmassa”) eller ubåtskaptenen som vägrar överge sitt fartyg trots att armén skickat det till skroten. Som allra bäst är serien under avsnitt 9-11, och det är inte för att handlingen når nåt klimax (det gör det typ inte) utan för att humorn gör det.

Och prinsarna? Kronprinsen har varit taggad varje gång jag förelsagit att vi ska se ett avsnitt. Lillprinsen lite mer tveksam, men han har ändå varit med och tittat.

Långfilmer från tecknatgiganterna: 00-tal

Publicerad den av ghosiethrerl

Under 00-talet kan vi börja jämföra de tre filmstudiorna ordentligt eftersom de alla kommit igång och har ungefär samma utgivningstakt. Under 90-talet hade Disney en ganska hög lägstanivå (det brukar ju också kallas för Disneys renässans-period), men tyvärr verkade den nyuppkomna konkurrensen ha gjort att de efter millenieskiftet ökade farten och tappade bort kvalitetskontrollen på vägen. I det här inlägget har de visserligen aningen fler filmer i den absoluta toppen än de andra, men det ser tyvärr likadant ut i botten där nära hälften av deras filmer hamnar. Dreamworks lyckas lite bättre och har lika många filmer som åtminstone ligger i mellansegmentet som längst ner, samt ett par fullträffar. Ett ganska tydligt mönster syns i Dreamworks filmer. De som vågar göra nåt nytt hamnar högt, de som safear hamnar i mitten och de som är nåt slags märkliga vuxenfilmer i barnfilmskläder i samma stil som Antz fallar pladask.
Pixar är dock den studio som går vinnande ur detta decennium med en mer sparsmakad utgivning men med absolut högst lägstanivå och i stort sett lika många pangfilmer som de andra två.
En iakttagelse i övrigt är att 2002 var det absolut bästa året, då inte mindre än alla tre filmer som kom ut det året lyckas kvala in på topplistan.

Filmer värda att se om och om igen

Lilo och Stitch (2002) Disney

Den är så charmig den här filmen och den lyckas så väl med att förmedla budskapet att man ska få vara den man är, att man inte måste ändra på sig om man råkar sticka ut lite (eller mycket) från mängden. Lilo är en fantastiskt söt protagonist som man sympatiserar med från första stund. Stitch är lite svårare att älska förbehållslöst men innan filmen är slut har han lyckats charmat över mig på sin sida. Också pluspoäng för att folk (och med det menar jag människor, inte rymdvarelser för de har jag inga måttstockar för) har ganska rimliga kroppsproportioner, vilket skiljer den här filmen från många andra i det här projektet.

Skattkammarplaneten (2002) Disney

Jag får väl lov att erkänna att jag har en viss förkärlek för klassiska verk som bearbetas i ny form. I alla fall när det görs med finess och förståelse för originalet. Och det tycker jag verkligen görs här. Settingen är nåt slags renässanssolarpunk i rymden, vilket är precis så fantasieggande det låter. Temat som avhandlas är lojalitet (och dess motpol svek), samtidigt som det stora äventyret får ta den plats det förtjänar.

Spirit – hästen från vildmarken (2002) Dreamworks

Som hästtjej måste jag ju nästan ha med Spirit på topplistan. Men jag inbillar mig att det inte bara är för att det är så magert med hästfilmer därute. Det är ett oerhört modigt och nyskapande grepp att försöka göra hästarna till riktiga djur istället för talande förmänskligade disneyfigurer. Visst, de träffar inte alltid rätt rent ”etologiskt”, men jag är villig att se genom fingrarna, det är ju ingen dokumentär och djur är nog lite för tråkiga och enkelspåriga för att kunna bära upp en episk berättelse om man inte kryddar till deras beteende en smula.

Hitta Nemo (2003) Pixar

Den här filmen förtjänar sin kultstatus! Det är garanterat den tecknade film från 00-talet jag sett flest gånger, och den blir verkligen aldrig uttjatad. De bästa filmerna är alltid svårast att skriva en motivering till, för det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att de sticker ut från mängden. Den här filmen är så otroligt komplett. Den har kärlek och saknad, den har humor som håller sig på en nivå som både barnen och jag som vuxen uppskattar. Den är riktigt bra, helt enkelt.

Madagaskar (2005) Dreamworks

Det här är en film jag inte hade väntat mig skulle hamna såhär högt upp. Den passade perfekt för mig och mitt flamsiga kompisgäng när den kom, men jag trodde faktiskt att jag skulle ha vuxit ifrån den när jag nu såg om den i vuxen ålder, och tycka att det var ganska fånig. Och visst är den superfånig, men jag hade ändå inte tråkigt många minuter när jag tittade på den. Om humorn håller behöver man faktiskt inte fylla en film med jättemycket mer.

Råttatouille (2007) Pixar

Premissen är egentligen ganska absurd, men genomförandet och detaljerna lyfter den här filmen. Det är datoranimerad mat, och de lyckas få det att se gott ut! Det är en film som visserligen har en slags antagonist (med det passande namnet Skinner), men som ändå lyckas handlar mer om att kämpa mot fördomar i största allmänhet snarare än mot en tydligt skurkig skurk.

Prinsessan och grodan (2009) Disney

Den här filmen blev ju väldigt omtalad när den kom, eftersom Disney valde att gå tillbaka till traditionellt ”tecknat” efter ett antal misslyckade år med 3D-animering. Av nån anledning blev det ändå inte av att jag såg den då (kanske hade jag vid detta laget blivit alltför insnärjd av Pixar-kulten), så när jag nu såg den med prinsarna var det även för mig första gången. Den är så fin! Disney har inte bara lyckats med animeringen, även musiken är riktigt bra, och jag är förvånad över att inga av låtarna verkar ha fastnat i det allmänna medvetandet så som många andra disneylåtar har gjort (kan hända att ”När vi är männskor” är lite väl mycket pastish på ”Jag vill ju va som du”, men jag gillar blinkningarna).

Filmer värda att se åtminstone en gång

  • Kejsarens nya stil (2000) Disney: Den är rolig, absolut, men inte lika rolig som Madagaskar
  • Vägen till El Dorado (2000) Dreamworks: Helt okej men inte superminnesvärd
  • Josef: Drömmarnas konung (2000) Dreamworks: Lite för lamt försök att återupprepa Prinsen av Egypten. Den tar sig efter nån timme, men det är alldeles för sent
  • Atlantis – en försvunnen värld (2001) Disney: Bra ansats, men känns inte helt komplett. Den är som ett första utkast som sedan blev den mer fulländade Skattkammarplaneten
  • Monsters Inc (2001) Pixar: Rolig grundpremiss, men jag blir lite trött på ungen ärligt talat
  • Shrek (2001) Dreamworks: Den största besvikelsen vid denna omtittning. Den var så fantastisk när den kom, och nu känns den inte alls lika banbrytande längre (kan ev lida av Seinfield is not funny-syndromet)
  • Sinbad – legenden om de sju haven (2003) Dreamworks: lite samma som Vägen till Eldorado, den duger men sticker inte ut. Dreamworks spelar med säkra kort
  • Kogänget (2004) Disney: Intrigen och berättelsen är ganska kass, men den räddas av att faktiskt vara ganska rolig emellanåt
  • På andra sidan häcken (2006) Dreamworks: tredje ”helt okej men inte mer”-filmen Dreamworks spottar ur sig. Trist animation
  • WALL-E (2008) Pixar: FANTASTISK första kvart eller så, men så fort de lämnar jorden tappar jag tyvärr allt intresse för vad som händer
  • Upp (2009) Pixar: Också här riktigt stark inledning, men det håller inte hela vägen

Filmer att låta bli

  • Dinosaurier 2000 Disney: Obegripligt dålig, och ful
  • Flykten från hönsgården 2000 Dreamworks: Bara tramsig
  • Björnbröder 2003 Disney: Det enda bra med filmen är låten, och den är egentligen inte så bra, med Disneymått mätt
  • Superhjältarna 2004 Pixar: En väldigt ”Dreamworksig” film för att vara Pixar. Totalt ointressanta amerikanska övre medelklasskärnfamiljsproblem med en superhjälteinramning.
  • Hajar som hajar 2004 Dreamworks: En oerhört fånig kavalkad av ”titta vi har gjort kändis X som fisk”. Det var roligt när den kom men är totalt ointressant nu
  • Lilla kycklingen 2005 Disney: Sorry, not sorry, Ossian
  • Bortspolad 2006 Dreamworks: Ungefär här börjar jag på allvar tröttna på Dreamworks trötta romcoms i tecknatformat
  • Familjen Robinson 2007 Disney: konstig
  • Bee movie 2007 Dreamworks: kanske Dreamworks sämsta film? Andra halvan är så full av plot holes att den faller ihop fullständigt
  • Bolt 2008 Disney: lite gullig, det får jag ge den, men tyvärr inte någon vidare intressant handling
  • Monster vs Aliens 2009 Dreamworks: Jag måste nog erkänna att jag tappade fokus efter en halvtimme och bara lät filmen spela färdigt i bakgrunden medan jag gjorde andra saker. Barnen fortsatte titta, men jag tror inte de heller minns särskilt mycket av handlingen