Jag har äntligen klarat ett spel! Det var himla länge sedan, så länge sedan att det var före den här bloggens tillblivelse. Således blir det här mitt första inlägg om ett datorspel (nej, jag lovar inte att jag kommer att skriva om varenda spel jag spelar framöver).
Det kräves faktiskt två försök att bemästra Baba is you. Jag spelade det för flera år sedan, kanske när det var hyffsat nytt till och med. Men pusslen i det här spelet blir ju rejält svåra rätt omgående, och jag gav upp i frustration.
Men sedan någon gång i våras när jag kände att jag ville ha ett pendlarspel att döda tid med och bläddrade igenom den befintliga katalogen av spel på switchen tänkte jag att jag skulle ge det en ny chans. Jag hade en helt annan approach den här gången. När man har klarat en bana i Baba is you öppnar sig ett vägnät av banor upp framför en på kartan. Många gånger får man två alternativ att välja på. Det här är ju ett smidigt sätt att se till att spelaren inte tokfastnar på ett specifikt pussel utan att kunna ta sig vidare alls i spelet (det är som sagt riktigt svårt på sina ställen), och det krävs faktiskt inte mer än kanske 60 % ”klaratgrad” innan en sk subvärld med banor anses färdig och nästa låses upp. Problemet är att när det är okej att ”ge upp” på en bana och prova med en annan så blir det lätt att man hattar fram och tillbaka för att försöka hitta det pussel som ser ”minst jobbigt” ut att klara, och kanske inte lägger den tiden som krävs för att verkligen knäcka de lite svårare banorna. Och förr eller senare kommer man till en punkt när alla banor som är kvar verkar jättesvåra, och då har man inte tränat upp sin envishet och sitt pusseltänkande tillräckligt mycket för att ta sig förbi.
Så var det för mig förra gången. Jag klarade en handfull banor och sen gav jag upp för det kändes för ”tråkigt” (den tillfredsställande bekräftelsen kom inte rillräckligt ofta) och svårt. Den nya approachen vid nästa genomspelning innebar att jag gav mig själv en handfull regler:
- jag måste ta banorna i (nummer – respektive bokstavs-) -ordning
- jag måste ge varje bana en hel tågresa (à 40 min)
- klarade jag den innan tiden löpte ut fick jag stänga av switchen och pyssla med nåt annat,
- gjorde jag det inte fick jag påbörja en ny bana nästa resa
- om jag skulle komma till en ”återvändsgränd”, alltså att det inte fanns några fler banor jag testat, skulle jag känna efter om jag verkligen ville fortsätta med spelet
- vid en eventuell fortsättning skulle jag börja från början och ta första oklarade banan osv tills jag kom till återvändsgränden på nytt
På detta sätt körde jag två varv. När jag väl kommit igång denna gång var jag så uppe i det (och hade kommit så långt på kartvärlden) att det aldrig fanns någon tvekan om jag skulle fortsätta eller inte. Nu ville jag nå slutet! Många av de första banorna jag gett upp på tidigare gick nu på ett litet kick, och jag klarade jag tror de två första subvärldarna helt och hållet. Efter det fick jag dock lov att lämna några här och där. men jag nådde eftertexterna och efter det var det liksom inte lika spännande att försöka klara resten, hitta hemligheter och så vidare. Så fort jag var inne och nosade på en guide bara för att se vad jag missat dog spelet en smula. När själva pusslet är huvudinnehållet är det ingen poäng om man inte listar ut det själv.
Statistik:
- 139 maskrosbollar
- 10 hela blommor