Sveriges medeltid av Dick Harrison
parallellt med Svenskans historia av Tore Jansson Brudkronan av Kristin Lavransdotter Danny bäst i världen av Roald Dahl för Kronprinsen Nalle Puh av A A Milne för Lillprinsen
Och så lite Oscar Wilde emellanåt
Spelar
Best fiends på mobilen Pathfinder: adventure card game med Seldon, Dean och ibland Mina King of Tokyo och Gammelgäddan ibland med Lillprinsen
Tittar på
Peaky blinders med Seldon
Interview with a vampire med Seldon House (andra genomtittningen) när jag är sjuk Ugglehuset med småprinsarna Miraculous och Piff och Puff - Luftens hjältar med Lillprinsen, oftast när han är sjuk
Det är lite märkligt att en så känd författare som Oscar Wilde endast skrev en fullängdsroman. Den får ett helt egen inlägg i mitt djupdyk. Och jag är knappast den förste att vrida och vända på innehåll och budskap. Den penguin classic-utgåva jag läst har 43 sidor introduktionstext innan själva romanen börjar och två appendix samt noter efter. Jag är faktiskt tacksam över introduktionstexten, för den pekade ut kontexter för mig som jag annars kanske inte hade haft lika stor förståelse för under läsningen. Och jag hade det definitivt inte när jag läste romanen förra gången (nån gång i sena tonåren).
Introduktion
Till att börja med är det den engelska aristokratiska miljön där boken utspelas. Wilde skildrar den från ett inifrånperspektiv, och han är inte nådig i sin cyniska kritik mot den. Människorna gör ingenting annat än går på bjudningar och konsumerar konst. De brinner inte för någonting, de bara roar sig och anstränger sig för att göra så lite nytta som möjligt. Alla lever dubbelliv, särskilt sedan de gift sig. Wilde har till och med en term för det: ”bunburying”, att ha en påhittad vän (som då kan heta ”Bunbury”) som man låtsas hälsa på med jämna mellanrum för att ha en respektabel officiell frånvaroorsak när man i själva verket är ute på nåt äktenskapsbrytande äventyr.1 Wilde hade flertalet manliga älskare under den tid han var gift, och det är inte svårt att föreställa sig att han själv begagnade sig av detta ”knep”.
Det andra som lyftes i introduktionen, och som gav mig en betydligt bättre förförståelse än när jag läste boken första gången, är 1800-talets intresse för så kallad fysiognomik. Det var en teori som byggde på att människors personlighet på något sätt skulle avspeglas i deras anletsdrag. Detta är förstås något som bidrog till påhitt som skallmätningar och rasbiologi några årtionden senare, men här är det alltså mer på individnivå.2 Det som händer med det infamösa porträttet i boken är att det inte bara åldras med åren, utan blir fulare och fulare ju hemskare Dorian beter sig mot andra människor. Det börjar som ett ”elakt drag kring munnen” när han dumpat sin första kärlek och även om det senare dyker upp övertydligt symboliskt ”blod” på porträttets händer är det främst små förändringar i anletsdragen som beskrivs, och noteras av Dorian själv. Konstnären som målat porträttet formulerar det såhär i boken: ”People sometimes talk about secret vices. There are no such thing. If a wretched man has a vice, it shows itself in the lines of his mouth, the droop of his eyelids, the moulding of his hands even.”
En tredje sak som behöver nämnas är Wildes relation till företeelser som synd och skuld och deras relation till ”själen”. Det sistnämna är något som Wilde verkar ha trott fullt och fast på som något centralt hos människor. Men han ser också att vad som räknas som ”synd” ofta definieras av kyrkan och samhället, snarare än en allsmäkig gud. Förklaringen till våra laster och begär hittar han i den vid tiden väldigt moderna vetenskapen psykologin. Som i detta citat, som nog kan sägas vara ett försvartal av hans egen sexuella läggning:
”There are moments, psychologists tell us, when the passion for sin, or for what the world calls sin, so dominates a nature, that every fibre of the body, as very cell of the brain, seems to be instinct with fearful impulses. Men and women at such moments lose the freedom of their will. They move to their terrible end as automatons move. Choice is taken from them, and conscience is either killed, or, of it lives at all, lives but to give rebellion its fascination, and disobedience its charm. For all sins, as theologians weary not of reminding us, are sins of disobedience. When that high spirit, that morning-star of evil, fell from heaven, it was as a rebel he fell.”
Boken
Jag har som sagt läst en annoterad utgåva. Det är den senare av två publicerade versioner, och enligt kommentarerna är denna betydligt längre, men också något självcensurerad. Det framgår rätt tydligt att det är anspelningar på homosexuella relationer som förvandlats till någon slags abstrakt och mer steril ”uppskattning av mänsklig skönhet”.
Boken börjar med ett fantastiskt preface som jag faktiskt rekomenderar att man läser i sin helhet, även om man inte tänkt läsa själva romanen.3 Där argumenterar Wilde för Konsten med stort K i sin egen rätt. Enligt Wilde bör man med konst inte försöka skapa något ”sant” eller uppbyggligt eller nyttigt. Tankar och språk, argumenterar han, är ingenting mer än verktyg för att skapa något vackert. Konsten speglar inte livet, utan snarare betraktaren.4
Huvudpersoner
Tre personer i den här berättelsen är värda att nämna. Först ut är det konstnären som målar det magiska porträttet. Han heter Basil Hallward och är en idealist som älskar den där Konsten med stort K, och som, i berättelsens början, är störtförälskad i Dorian Gray.5 Basil håller på med att måla Dorians porträtt, vilket blir hans mest fulländade verk, något han attibuerar till motivet i sig, samt hans egen djupa kärlek till honom.
Basils motpol, och det mest intressanta och därtill roliga figuren i boken, är Lord Henry Wotton, en man som lever på sin charm och ”wittyness”, och på många sätt känns modellerad på Wilde själv. Man känner liksom igen Lord Henrys ”röst” från berättarrösten i andra berättelser. Lord Henry (eller Harry som han kallas av sina närmsta) är cynismen personifierad, och samtidigt en sann epikuré som lever för njutningarna i tillvaron enligt devisen ”the only way to get rid of a temptation is to yield to it”. Den här typen av aforismer/epigram skulle kunna fylla hela det här inlägget, så ofta häver lord Henry ur sig dem i daligt tal med andra. Ofta säger han emot sig själv i nästa andetag, så till den grad att andra börjar kalla honom ”prince Paradox”. Men trots denna kaxiga framtoning är hans roll i berättelsen, och kanske också som person, mer av en betraktare än någon som står i händelsernas centrum. Han är genuint intressarad av andra människor, och verkar mer intresserad av att se vad som händer när de ger sig hän än att faktiskt göra det själv. Som han säger ”I never approve, or disaprove of anthing now. It is an absurd attitude towards life. We are not sent into the world to air our moral prejudices. I never take any notice of what common people say, and I never interfere with what charming people do. If a personality fascinates me, whateveer mode of expression that personality selects is absolutely dilightful to me.”
Slutligen har vi då alltså Dorian själv. Dorian Gray är i bokens början bara yta. Han hyllas för sin skönhet och sin oskuldsfulla ungdom, men tycks vara ett carte blanche när det gäller personlighet. Basil är som sagt hopplöst förälskad i honom och vill skydda honom från det skadliga inflytande han är rädd att lord Henry ska ha över honom. Lord Henry å sin sida gör precis det som Basil är befarar – introducerar Dorian till frestelserna värld, och Dorian störtar huvudstupa efter.
Porträttet
Basil målar, som sagt, ett porträtt av Dorian. Både han och lord Henry beundrar Dorians ungdomliga skönhet, men Lord Henry kan inte låta bli att orera om dess förgänglighet, varpå Dorian genast blir avundsjuk på sitt eget porträtt för att dess skönhet är oföränderlig. Han uttalar en önskan, och den blir på ett oförklarligt sätt sann. Med åren får porträttet, och inte Dorian, fler och djupare rynkor, men också de ovan nämnda fysiognomiska dragen som ”avslöjar” hans allt mer moraliskt förkastliga personlighet.
Slutligen
Jag har redan skrivit alldeles för mycket, så jag ska inte bli mer långrandig genom att redogöra för hela intrigen, eller efterapa fler citat. Men jag ska ända ägna några rader åt att berätta hur jag upplevlse boken och läsningen. Det har tagit lång tid att läsa eftersom det har varit en bok som jag velat suga på som en karamell. Ett kapitel i taget, inte mer. Särskilt första och sista tredjedelen, där Lord Henry figurerar mycket, ville jag dra ut på så mycket som möjligt (i mitten är det faktiskt tvärtom lite segt). Jag tycker om språket och även om jag absolut inte står bakom Lord Henrys förhållningssätt gentemot sina medmänniskor och antagligen skulle avsky honom om jag mötte honom i verkligheten njuter jag av att läsa om honom. Dorian, som ju egentligen är bokens huvudperson, blir aldrig lika levande eller intressant. Han är mest bara ung och dum i början, och sen äldre och paranoid framåt slutet.
Detta nämns alltså i introduktionen till min utgåva, men Wilde själv använder inte begreppet uttryckligen förrän senare, i pjäsen The importance of being Earnest. ↩︎
Inuti boken får en av huvudpersonerna chansen att utveckla detta i följande citat ””As for being poisoned by a book, there is no such thing as that. Art has no influence upon action. It annihilates the desire to act. It is superbly sterile. The books that the world calls immoral are books that show the world its own shame. That is all” ↩︎
Att det handlar om en romantisk förälskelse är mer maskerat i den senare upplagan än Wilde skrev det från början. I andra upplagan har Wilde förvandlat det till en konstnärssjäls beundran för vackra ting. ↩︎
Jag hade tänkt baka ihop all prosa i samma inlägg, men jäklar vad en av novellerna var både lång och trasslig att reda ut så det slutade med att jag håller mig till tre texter i detta inlägg och sparar Dorian Gray till ett eget inlägg senare.
Novellen Lady Alroy är en kort och ganska intetsägande berättelse om en man som förälskar sig i en mystisk kvinna, just därför att hon är så mystisk. Lady Alroy är dock bara ett tomt skal, mysteriet är en fasad och novellens slut ett antiklimax. Jag kan inte komma på så mycket att säga om den här novellen. Precis som Lady Alroy själv är hela novellen något av en besvikelse, vilket mer eller mindre verkar vara Wildes poäng? Mystik lockar, men ibland är det bara en fasad utan innehåll, så kom inte här och tro att du ska få utdelning av investerad lästid och engagemang.
Jag lyckades inte få tag i denna novell i tryckt form på engelska, så jag har läst den i Rune Olaussons översättning (samma som översatt Spöket på Canterwille, noterar jag såhär i efterhand). Den funkar, förutom en passage där han väljer att översätta ”loosened hair” med ”löst hängande hår”, vilket fick mig att föreställa mig en peruk som halkat på sned.
The portrait of Mr W. H.
Den här var något att bita i! Jag trodde på förhand att det skulle vara en novell av samma längd som de andra texterna jag läst hittills, men det är snarare en ”novella”/kortroman. Min upplaga är på 90 sidor. Den har också broderats ut efter hand och är betydligt längre nu än när den publicerades första gången. Och det här med att kalla det skönlitteratur över huvud taget… Emellanåt kändes det mer som att läsa en kandidatuppsats i litteraturvetenskap. En uppsats som dessutom är skriven av en student med konspirationsteorier.
Jag ska försöka reda ut det här garnsytanet av metanivåer. Först och främst, tillkomsten: Oscar Wilde snappar upp en teori om att den anonyme ”Mr W. H.” till vilka Shakespeares sonetter är dedikerade i själva verket var en ung skådespelare vid namn Willie Hughes. Wilde spann vidare på teorin och kom till slutsatsen att Shakespeare var förälskad i Hughes, och därför skrev de smäktande kärleksdikterna till honom. Wilde tjatar om sina ”upptäckter” för sina vänner och bekanta, och beslutar sig slutligen för att publicera en text om dem. Problemet är bara att han har inga bevis. Det finns inga källor som med säkerhet kan säga ens att Willie Hughes har existerat, än mindre om det är till honom sonetterna är skrivna.2 Det Wilde gör här i detta läge är att istället för att lista sina argument rakt upp och ner helt enkelt väver in dem i en berättelse. En berättelse om andra män som gjort ungefär det Wilde gjort och (får man förmoda) känt ungefär det Wilde känt under tiden.
Berättarjaget (som aldrig får ett namn) träffar en vän vid namn Erskine. Erskine i sin tur berättar om en av sina vänner, Cyril Graham, som blivit så besatt av den här teorin att han först fabricerar bevis i form av ett målat porträtt och sedan, när fusket avslöjas, tar sitt liv, inte av skam eller frustration över sitt misslyckande, utan mest för att ”prove a point”.3 Berättarjaget i sin tur blir så fascinerad av Cyril Grahams ideer att han själv börjar gräva i själva sakfrågan (alltså, var ”Mr. W. H. Shakespeares kärleksintresse Willie Hughes”). Det står inte på förrän han också har ramlat ner ordentligt i kaninhålet. Större delen av boken består sedan av olika ledtrådar som berättarjaget säger sig finna i olika textrader i sonetterna, och utbroderingar av Shakespeares förmodade kärlekshistoria med denne Hughes. Det är inte svårt att dra slutsatsen att ”I” faktiskt är Wilde själv och att detta är hans egna teorier som han lägger fram på största allvar. Berättarjaget vill så gärna att detta ska vara sant, att den kärlek som Shakespeare beskriver så starkt i sin lyrik ska vara en kärlek en man känner för en annan man.4 Besattheten liknar en förälskelse, och precis som när man är förälskad i en riktig person man ännu inte lärt känna fyller fantasin i alla luckorna tills man har skapat ett eget litet luftslott ur nästan ingenting.
Upplösningen adderar fler lager i denna lök till berättelse. Berättarjaget skickar ett brev med alla sina ihopsamlade ”bevis” till sin vän Erskine och skäller ut honom för att han inte tagit den avlidne Cyrils hypotes på allvar. Kort därefter är det som om den där besattheten/förälskelsen plötsligt tagit slut. Berättarjaget tappar helt intresset för det hela, och han kan inte ens för sig själv förklara varför. Han besöker Erskine för att be om ursäkt, men finner istället honom i upplösningstillstånd – han har nu drabbats av besattheten och ägnar dag och natt åt att hitta det där slutgiltiga beviset som ska avgöra saken en gång för alla. En tid därefter skickar Erskine ett brev där han hotar att göra en ”Cyril” och begå självmord som sitt slutgiltiga ”bevis”. Berättarjaget nås av brevet först efter en vecka, och trots att han skyndar sig är Erskine redan död och begraven när han kommer fram. Det visar sig dock inte alls vara något självmord. En läkare avslöjar att Erskine led av tuberkulos, och visste att hans tid var räknad. Precis som porträttet var detta ett ”förfalskat” bevis, skapat av desperation då inga andra stått att finna.
Wilde trodde alltså själv, åtminstone till en början, på den här teorin. Han ägnade många år åt att samla bevis, men hittade uppenbarligen inga entydiga sådana. Novellen publicerades första gången 1889, men Wilde byggde på den under flera år vartefter han hittade fler indicier i Shakespares texter. Att det blev en novell och inte en litteraturvetenskaplig text tänker jag har att göra med att Wilde mycket väl förstod att han inte hade tillräckligt att stå på för att övertyga andra genom endast saklig framställning. Han tvingades, precis som personerna i berättelsen, att ”förfalska” bevis och i en sista gest vädja till känslorna istället för förnuftet.
Vill ni ha ett lager till? Min upplaga av boken, en magasindoftande utgåva tryckt 1922, kryllar av anteckningar som olika personer gjort genom åren. Vissa är rena översättningar av enstaka ord, men någon har även hållit på och numrerat sonnettutdragen, kanske i ett försök att gå till källorna och själv utröna trovärdigheten av tesen Wilde och berättarjaget driver. Hoppas att det inte slutade i olycka…
Lord Arthur Saviles brott (Lord Arthur Savile’s crime)
Den här novellen fick jag endast tag på på svenska.5 Den börjar med en rätt stilren skräckromantikpremiss. Lord Arthur träffar under en bjudning hos överklassen en spåman som roar sällskapet genom att spå i händer. Spåmannen vill först inte berätta vad han ser om Lord Arthurs framtid, men i enrum och efter övertalning avslöjar han att Lord Arthur någon gång i framtiden kommer att mörda en annan människa. Detta är dock inget grekiskt drama där Lord Arthur genom att försöka undgå sitt öde själv uppfyller det. Tvärtom, han inser att han inte kommer att få någon ro förrän det hela är överstökat, ja han börjar rentav efter hand att se det som sin plikt att genomföra dådet. Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort att mörda någon för mördandets skull (rent praktiskt alltså, några större moraliska betänkligheter verkar han inte hysa). Wildes cyniska humor lyser igenom en del i denna berättelse, vilket gjorde den till en av de trevligaste att läsa.
Slutsats
Det finns många fler noveller, men jag känner ändå att det kan få räcka såhär. Den första novellen var som sagt ganska tråkig, men de sista två har jag läst med stor behållning, för de har bjudit mig på överraskningar båda två, om än på helt olika vis.
Också publicerad som ”the Sphinx Without a Secret” på engelska. ↩︎
Att teoretisera kring vem denne ”Mr. W. H.” var verkar ha varit en populär sysselsättning under 1800-talet. Mer finns att läsa på Wikipedia. ↩︎
Till exempel i detta citat ”How curiously it had all been revealed to me! A book of Sonnets, published nearly three hundred years ago, written by a dead hand and in honor of a dead youth, had suddenly explained to me the whole story of my soul’s romance.” ↩︎
Första delen av mitt Oscar Wilde-djupdyk var ganska snabbt avklarad. Det är relativt korta berättelser, och jag har till och med hunnit med att läsa ett par av dem både på engelska och svenska.
Spöket på Canterville (The Canterville Ghost)
Det är andra gången jag läser den här boken, och det var också med den i minnet som jag kom på idén att jag skulle testa att läsa några av böckerna i det här djupdyket högt för barnen. Jag fick Dorian Grays porträtt samt denna i handen av Muminpappan när jag var i övre tonåren, gjorde ”misstaget” att läsa Dorian först och spöket därefter, och då upplevde jag denna som ”barnslig” och lite för lättläst (jag tyckte väl att så kallade klassiker borde erbjuda lite mer intellektuellt motstånd). Inför denna läsning hittade jag till min glädje en upplaga från 2009 där en av mina absoluta favoriter bland nutida barnboksillustratörer, nämligen Maria Nilsson Thore, fått bidra med bildtolkning.1 Henne har jag skrivit om i mina barnboksgenomgångar, både i treårsinlägget och fyraårsinlägget.
Det är lite synd att boken har ganska sparsmakat med illustrationer totalt sett, för när Nilsson Thore får utrymme att ”sätta en scen” så gör hon det verkligen med besked, som här ovan. Tilltalet i illustrationerna befäster dock det där barnsliga ännu mer, det känns verkligen som att det är en barnbok jag läser.
Boken är kort (92 sidor i denna upplaga), berättelsen är relativt enkel och vid första anblick ganska banal. En amerikansk familj köper ett slott av en engelsk godsherre men blir varnade för att där huserar ett gruvligt spöke. Spöket har framgångsrikt skrämt slag på diverse olika släktingar i ätten Canterville i flera hundra år, men på den här inflyttade familjen tycks ingenting bita. De är närmast roade av spökets försök att skrämma bort dem, och vägrar spela enligt hans regler.
Wilde gör väldigt mycket humor av kulturkrocken mellan det moderna men oborstade USA och det traditionstyngda och stela England. Spökets besvikelse när den inflyttade familjen inte alls visar den ”tillbörliga respekt” han förväntar sig går nästan att ta på. Wilde föddes i Dublin, men flyttade efter universitetsexamen till England och reste på en över ett år lång resa i USA, så han hade nog material att ta av när det gällde att driva med båda grupperna.
Det här var faktiskt en bok som jag riktigt älskade att högläsa. Det är kul att lägga på fejkamerikansk brytning på familjen som flyttar in i det hemsökta huset och snobbig överklassintonation på Lord Canterville. Skämtets nyanser går naturligtvis över huvudet på Kronprinsen (och vissa delar i innehållet går säkert över huvudet på mig också som nutida läsare), men han verkade tycka att boken var helt okej.
Sagorna
Sagorna ville jag gärna testa att läsa först på engelska, och sedan när jag bedömt ålderslämpligheten testa dem på något av barnen, på svenska. Det visade sig lättare sagt än gjort. De böcker jag lyckades hitta på biblioteket var följande:
Samlingsvolymen The Happy Prince and Other Stories (två novellsamlingar i en, det slutade med att jag säste båda, fast jag bara hade planerat att läsa den första av dem)
Sagan ”Den lycklige prinsen”som bilderbok, illustrerad av Ota Janeček
En novellixutgåva av sagan ”Näktergalen och rosen” samt novellen ”Lady Alroy” (i original ”The sphinx without a secret”, en novell som ingår i novellsamlingen jag hade tänkt spara till nästa del av djupdyket)
Vad kan man säga om sagorna? Det är utpräglade konstsagor, alltså berättelser skrivna i samma genre som muntligt traderade folksagor, men litterära på ett helt annat sätt, mycket mer detaljerade och genomarbetade. Wilde föddes nästan precis 50 år efter H C Andersen, och det märks verkligen var han har tagit sin inspiration.2 Flera av sagorna känns som ”svar” på några av Andersens mest berömda sagor. Det finns en ”little mermaid”, en näktergal och till och med en ankfamilj (som dock endast innehar biroller). Både djur och föremål är besjälade och kan vara såväl protagonister som ”kommentatorer” som fäller yttranden om det som sker omkring dem. Det jag tycker skiljer är humorn som bubblar fram lite här och där (kan inte minnas att Andersen någonsin är särskilt lustig), samt att många av sagorna har en tydligare geografisk förankring. Visst, det finns generiska ”prinsar” i kungedömen utan namn, men också spanska prinsessor och fåglar som flyger till Egypten över vintern. Vissa av sagorna tycker jag känns överarbetade och på tok för långa, men flera tar jag med mig som riktigt fina läsupplevelser. Något som också framträder när man läst några av sagorna är en ganska svartsynt cynism hos Wilde. Egoistiska individer utnyttjar givmilda och godhjärtade sådana. Ibland får de dåligt samvete efteråt (som i ”The happy prince” och ”The Star-Child”), ibland skiter de i vilket (som i ”The devoted friend” och ”The nightinggale and the rose”).
Två av ovannämnda läste jag för Lillprinsen och då alltså på svenska. ”Den lycklige prinsen” funkade ganska bra, fast den slutar i tragik (ja, okej, ett par änglar kommer och hämtar dem till Paradiset med stort P, men för mig som ateist har jag svårt att se att det är något annat än ond bråd död). ”Näktergalen och rosen” var en av mina personliga favoriter (jag läste den två gånger på engelska och en på svenska), men den hade Lillprinsen mycket sämre tålamod med. Den är en av de kortare sagorna, men innehåller så många lager. På några få sidor lyckas den ta upp teman som uppoffring, fåfänga kontra ”sann” skönhet som i sin tur kontrasteras mot förstockad ”bookishness”. Näktergalen står för de stora känslorna medan studenten och hans kärleksintresse blir karikatyrer att skratta åt och förakta. Men det är klart att den sexåring inte uppfattar alla de här nyanserna (dessutom var det ju inga bilder).
Slutsats
Det här gick som sagt ganska snabbt. Är jag en fjärdedel in i djupdyket innan en månad har gått? Nja, jag kommer knappast hålla det här tempot när det blir längre och mer svårlästa texter att ta sig an. Det har varit en trevlig mjukstart kan man väl säga. Och nu ser jag fram emot att läsa hans prosatexter för vuxna.
Okej, inte bara från Andersen förstås. Jag tycker mig absolut ana att han läst Charles Dickens och Victor Hugo också, som precis som Andersen båda tillhör generationen före Wilde ↩︎
Nytt år, nya projekt. Jag tänkte försöka mig på ett läsprojekt också iår. Fick ett pussel i julklapp med Oscar Wilde-tema av min Muminpappa och började genast känna en inre press att fylla på kunskapsluckorna om Wildes författarskap. Jag har tidigare läst och gillat Spöket på Canterville och framför allt Dorian Grays porträtt1men förutom dem känner jag bara till ett par titlar sedan innan, samt har sett en biopic om honom med fantastiske Stephen Fry i titelrollen.2 Det kanske helt enkelt är dags för ett Djupdyk.3
När jag tittade igenom bibliografin insåg jag ganska snart att det finns olika faser i Wildes författarskap. Poesin finns visserligen där hela tiden, men i början är det annars mycket sagor och berättelser för en yngre målgrupp. Sedan provar han på novellformatet, expanderar det till den enda ”riktiga” romanen innan han överger prosan helt för pjäsförfattandet under flera år. Han skriver också en del essärer som kretsar kring kultur och till viss del samtida politik.
Jag tänkte därför att jag skulle dela upp min läsning i fyra grupper. Jag lämnar det mesta av poesin och essäerna därhän (helt enkelt eftersom de inte intresserar mig såvärst). Sedan tänkte jag ta mig an texterna i någorlunda kronologisk ordning, vilket på ett naturligt sätt skapar följande kategorier:
Prosa för barn/unga
The Canterville Ghost/Spöket på Canterville (1887)
The Happy Prince and Other Tales (1988)
Jag tänkte utsätta mina barn för de av dessa berättelser som går att få tag på på svenska. Jag har dock redan upptäckt att det inte riktigt är möjligt för alla berättelser i The Happy prince. Själva samlingen finns inte översatt, däremot ett par av novellerna för sig.
Prosa för vuxna
The Picture of Dorian Gray (1890)
Lord Arthur Savile’s Crime and Other Stories (1891)
Kronologin är lite stökig här då novellsamlingen delvis består av tidigare publicerade texter, däribland The Canterville Ghost (som jag ju då inte tänker läsa en gång till). Även innehållet tycks skilja sig lite beroende på upplaga. Jag har inte kollat upp tillgängligheten än men tänkte försöka se till att åtminstone hitta och läsa The sphinx witout a secret (publicerad första gången 1889), The portrait of mr W H (också 1889) samt titelnovellen Lord Arthur Saviles Crime.
Det absolut bästa skulle såklart ha varit att hitta en teateruppsättning av något av dessa verk, men jag lärde mig ändå när jag läste litteraturvetenskap att läsa dramer rakt upp och ner. Man får använda sin fantasi.
Från fängelsetiden
The ballad of Reading gaol (1898)
De Profundis (postum utgivning)
Nu går vi ifrån genreuppdelningen och summerar författarskapet med vad jag antar är hans mest personliga dikt, och samtidigt det mest kända brevet.
Det här känns ju inte så betungande. Faktum är att jag och barnen redan har påbörjat läsningen, så första inlägget bör komma inom en överskådlig framtid.
Vem som stoppade dem i händerna på gymnasie-Ghosie? Samma Muminpappa förstås. ↩︎
