Jag hade tänkt baka ihop all prosa i samma inlägg, men jäklar vad en av novellerna var både lång och trasslig att reda ut så det slutade med att jag håller mig till tre texter i detta inlägg och sparar Dorian Gray till ett eget inlägg senare.
Lady Alroy1
Novellen Lady Alroy är en kort och ganska intetsägande berättelse om en man som förälskar sig i en mystisk kvinna, just därför att hon är så mystisk. Lady Alroy är dock bara ett tomt skal, mysteriet är en fasad och novellens slut ett antiklimax. Jag kan inte komma på så mycket att säga om den här novellen. Precis som Lady Alroy själv är hela novellen något av en besvikelse, vilket mer eller mindre verkar vara Wildes poäng? Mystik lockar, men ibland är det bara en fasad utan innehåll, så kom inte här och tro att du ska få utdelning av investerad lästid och engagemang.
Jag lyckades inte få tag i denna novell i tryckt form på engelska, så jag har läst den i Rune Olaussons översättning (samma som översatt Spöket på Canterwille, noterar jag såhär i efterhand). Den funkar, förutom en passage där han väljer att översätta ”loosened hair” med ”löst hängande hår”, vilket fick mig att föreställa mig en peruk som halkat på sned.
The portrait of Mr W. H.
Den här var något att bita i! Jag trodde på förhand att det skulle vara en novell av samma längd som de andra texterna jag läst hittills, men det är snarare en ”novella”/kortroman. Min upplaga är på 90 sidor. Den har också broderats ut efter hand och är betydligt längre nu än när den publicerades första gången. Och det här med att kalla det skönlitteratur över huvud taget… Emellanåt kändes det mer som att läsa en kandidatuppsats i litteraturvetenskap. En uppsats som dessutom är skriven av en student med konspirationsteorier.
Jag ska försöka reda ut det här garnsytanet av metanivåer. Först och främst, tillkomsten: Oscar Wilde snappar upp en teori om att den anonyme ”Mr W. H.” till vilka Shakespeares sonetter är dedikerade i själva verket var en ung skådespelare vid namn Willie Hughes. Wilde spann vidare på teorin och kom till slutsatsen att Shakespeare var förälskad i Hughes, och därför skrev de smäktande kärleksdikterna till honom. Wilde tjatar om sina ”upptäckter” för sina vänner och bekanta, och beslutar sig slutligen för att publicera en text om dem. Problemet är bara att han har inga bevis. Det finns inga källor som med säkerhet kan säga ens att Willie Hughes har existerat, än mindre om det är till honom sonetterna är skrivna.2 Det Wilde gör här i detta läge är att istället för att lista sina argument rakt upp och ner helt enkelt väver in dem i en berättelse. En berättelse om andra män som gjort ungefär det Wilde gjort och (får man förmoda) känt ungefär det Wilde känt under tiden.
Berättarjaget (som aldrig får ett namn) träffar en vän vid namn Erskine. Erskine i sin tur berättar om en av sina vänner, Cyril Graham, som blivit så besatt av den här teorin att han först fabricerar bevis i form av ett målat porträtt och sedan, när fusket avslöjas, tar sitt liv, inte av skam eller frustration över sitt misslyckande, utan mest för att ”prove a point”.3 Berättarjaget i sin tur blir så fascinerad av Cyril Grahams ideer att han själv börjar gräva i själva sakfrågan (alltså, var ”Mr. W. H. Shakespeares kärleksintresse Willie Hughes”). Det står inte på förrän han också har ramlat ner ordentligt i kaninhålet. Större delen av boken består sedan av olika ledtrådar som berättarjaget säger sig finna i olika textrader i sonetterna, och utbroderingar av Shakespeares förmodade kärlekshistoria med denne Hughes. Det är inte svårt att dra slutsatsen att ”I” faktiskt är Wilde själv och att detta är hans egna teorier som han lägger fram på största allvar. Berättarjaget vill så gärna att detta ska vara sant, att den kärlek som Shakespeare beskriver så starkt i sin lyrik ska vara en kärlek en man känner för en annan man.4 Besattheten liknar en förälskelse, och precis som när man är förälskad i en riktig person man ännu inte lärt känna fyller fantasin i alla luckorna tills man har skapat ett eget litet luftslott ur nästan ingenting.
Upplösningen adderar fler lager i denna lök till berättelse. Berättarjaget skickar ett brev med alla sina ihopsamlade ”bevis” till sin vän Erskine och skäller ut honom för att han inte tagit den avlidne Cyrils hypotes på allvar. Kort därefter är det som om den där besattheten/förälskelsen plötsligt tagit slut. Berättarjaget tappar helt intresset för det hela, och han kan inte ens för sig själv förklara varför. Han besöker Erskine för att be om ursäkt, men finner istället honom i upplösningstillstånd – han har nu drabbats av besattheten och ägnar dag och natt åt att hitta det där slutgiltiga beviset som ska avgöra saken en gång för alla. En tid därefter skickar Erskine ett brev där han hotar att göra en ”Cyril” och begå självmord som sitt slutgiltiga ”bevis”. Berättarjaget nås av brevet först efter en vecka, och trots att han skyndar sig är Erskine redan död och begraven när han kommer fram. Det visar sig dock inte alls vara något självmord. En läkare avslöjar att Erskine led av tuberkulos, och visste att hans tid var räknad. Precis som porträttet var detta ett ”förfalskat” bevis, skapat av desperation då inga andra stått att finna.
Wilde trodde alltså själv, åtminstone till en början, på den här teorin. Han ägnade många år åt att samla bevis, men hittade uppenbarligen inga entydiga sådana. Novellen publicerades första gången 1889, men Wilde byggde på den under flera år vartefter han hittade fler indicier i Shakespares texter. Att det blev en novell och inte en litteraturvetenskaplig text tänker jag har att göra med att Wilde mycket väl förstod att han inte hade tillräckligt att stå på för att övertyga andra genom endast saklig framställning. Han tvingades, precis som personerna i berättelsen, att ”förfalska” bevis och i en sista gest vädja till känslorna istället för förnuftet.
Vill ni ha ett lager till? Min upplaga av boken, en magasindoftande utgåva tryckt 1922, kryllar av anteckningar som olika personer gjort genom åren. Vissa är rena översättningar av enstaka ord, men någon har även hållit på och numrerat sonnettutdragen, kanske i ett försök att gå till källorna och själv utröna trovärdigheten av tesen Wilde och berättarjaget driver. Hoppas att det inte slutade i olycka…
Lord Arthur Saviles brott (Lord Arthur Savile’s crime)
Den här novellen fick jag endast tag på på svenska.5 Den börjar med en rätt stilren skräckromantikpremiss. Lord Arthur träffar under en bjudning hos överklassen en spåman som roar sällskapet genom att spå i händer. Spåmannen vill först inte berätta vad han ser om Lord Arthurs framtid, men i enrum och efter övertalning avslöjar han att Lord Arthur någon gång i framtiden kommer att mörda en annan människa. Detta är dock inget grekiskt drama där Lord Arthur genom att försöka undgå sitt öde själv uppfyller det. Tvärtom, han inser att han inte kommer att få någon ro förrän det hela är överstökat, ja han börjar rentav efter hand att se det som sin plikt att genomföra dådet. Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort att mörda någon för mördandets skull (rent praktiskt alltså, några större moraliska betänkligheter verkar han inte hysa). Wildes cyniska humor lyser igenom en del i denna berättelse, vilket gjorde den till en av de trevligaste att läsa.
Slutsats
Det finns många fler noveller, men jag känner ändå att det kan få räcka såhär. Den första novellen var som sagt ganska tråkig, men de sista två har jag läst med stor behållning, för de har bjudit mig på överraskningar båda två, om än på helt olika vis.
- Också publicerad som ”the Sphinx Without a Secret” på engelska. ↩︎
- Att teoretisera kring vem denne ”Mr. W. H.” var verkar ha varit en populär sysselsättning under 1800-talet. Mer finns att läsa på Wikipedia. ↩︎
- Peak viktoriansk melodramatisk gest. ↩︎
- Till exempel i detta citat ”How curiously it had all been revealed to me! A book of Sonnets, published nearly three hundred years ago, written by a dead hand and in honor of a dead youth, had suddenly explained to me the whole story of my soul’s romance.” ↩︎
- Översättning av Håkan Bergstedt. ↩︎