Sveriges medeltid av Dick Harrison
parallellt med Svenskans historia av Tore Jansson En oansenlig detalj av Adania Shibli S. V. J. av Roald Dahl för Kronprinsen Tyra och Storgrubblaren av Ulf Stark för Lillprinsen
Och så lite Oscar Wilde emellanåt
Spelar
på datorn Best fiends på mobilen Pathfinder: adventure card game med Seldon, Dean, Mina och King of Tokyo och Gammelgäddan ibland med Lillprinsen
Tittar på
1930-talsfilm House (andra genomtittningen) när jag är sjuk Ugglehuset med småprinsarna Miraculous och Piff och Puff - Luftens hjältar med Lillprinsen, oftast när han är sjuk
Dags för ännu ett blogginlägg med högläsningstips för en specifik ålder. Nu har båda mina prinsar passerat sexårsåldern och jag har samlat ihop några guldkorn. Det har dock varit en utmaning att samla ihop en lista denna gång, för med bara två barn har det varit helt olika villkor för vad som funkat och inte. Särskilt Lillprinsen sätter sig snabbt på tvären om man försöker bestämma över huvudet på honom vad vi ska läsa. Han vill helst läsa serier (jag vet inte hur mycket Bamse vi läst det senaste året) och annars gärna nåt med bilder i färg. Han vill heller inte läsa samma bok varje kväll, även om det är en kapitelbok och liksom meningen att man ska pausa och fortsätta senare, så väljer han hellre nåt annat nästa gång, totalt ointressad av vad som ska hända med huvudpersonen som vi lämnade hängade över en klippkant kvällen innan. Här följer dock några tips som funkat antingen för Kronprinsen eller Lillprinsen-
Astrid Lindgren: Ronja rövardotter
När småbarnsåren är över kan man börja läsa de lite längre och mer äventyrliga Astrid Lindgren-böckerna. En av de mest välskrivna tycker jag är Ronja Rövardotter – och den är också lite ”snällare” än de senare sagorna/fantasyberättelserna (som klassas som 9-12 år på svenska bibliotek), och inte alltför läskig. Det är en så underbar värld hon har skapat, en värld man vill dröja sig kvar i och aldrig lämna. Ilon Wikland har gjort illustrationerna i boken (men i senare upplagor är det ibland andra omslagsbilder).
Elin Ruth: böckerna om Familjen Amarant
Böckerna om familjen Amarant (hittills tre till antalet) är härligt märkliga. En helt vanlig, men mycket ensam, pojke träffar en på alla sätt mycket ovanlig familj som flyttar in i grannhuset. Det faktum att de har både horn och djuröron i Johanna Magorias illustrationer nämns inte över huvud taget i texten. Den är fullt upptagen med att berätta om alla andra märkliga omständigheter kring denna uråldriga adelsfamilj med tjänstefolk, kapplöpsningshästar och tama krokodiler. Böckerna är relativt korta för att vara kapitelböcker, första boken ligger på bara 56 inte särskilt tätt skrivna sidor, så man slukar den på ett par högläsningskvällar.
Anders Sparring och Per Gustavsson
Det här är en riktig drömduo! Per Gustavsson har jag nännt inte mindre än tre gånger nu i dessa barnboksinlägg, men nu när det gäller lite äldre barn så är det hans illsutrationer till texterna av Anders Sparring som jag tycker passar bäst. Böckerna om familjens Knyckertz är förstås mest kända då de blivit såväl julkalender som långfilm (vilka jag också tycker är riktigt sevärda). Alla har knasiga namn (som polisen Paul Isman och godisaffärsinnehavaren Holly Tender) och beter sig för det mesta också rätt knasigt på ett sätt som en sexåring (och ibland dess förälder) kan skratta gott åt. Värd att nämna är dock också den fristående Vår tupp är död som är minst lika charmig men lite mer existentiell (och betydligt mer våldsamt brutal).
Rose Lagercrantz: Liten svart hund i natten
Rose Lagercranz skrev böcker redan när jag var barn, men jag har inte riktigt lyckats locka mina prinsar att läsa så mycket av henne när jag provat hittills. Ett undantag är den lilla munsbiten till kapitelbok Liten svart hund i natten som följer just en sådan när den kommer bort från sin matte och försöker klara sig på egen hand i en mörk och läskig stad. Boken är illustrerad av Rebecka Lagercrantz (jag googlade, ja, det är Roses dotter).
Barbro Lindgren: VLMF-böckerna
Jag kan eventuellt ha missat Nalle Puh-tåget. Seldon läste den för småprinsarna när de var mindre, och Lillprinsen har vägrat när jag försökt föreslå den i säkert ett halvår nu, så risken är att det är kört. Något som just nämnda Lillprins däremot verkligen fastnat för är vår svenska motsvarighet – nämligen Barbo Lindgrens böcker om Barnhans och hans leksaksvänner. Det är exakt samma premiss som i Nalle Puh; ett barn är ute och leker och skapar en egen liten värld för sina gosedjur och andra leksaker. Ganska ofta får man följa deras vardag i den här världen även när barnet inte är närvarande. Den stora skillnaden mellan denna berättelse och Nalle Puh är dock att Lindgren stoppat in ett skav i berättelsen som gör den mer eller mindre obehaglig. Leksakerna är slitna och trasiga. Några av dem är bara kottar med tändsticksben eller allmänt skräp som någon förbipasserande slängt i skogsgläntan (t.ex. en champagnekork eller en pinjekotte med sidenband som lossnat från en begravningskrans). Men framför allt är de inte särskilt snälla mot varandra. Främst mobbar de en stenkula som alla stör sig på för att hon skrattar så högt. Vid ett tillfälle begraver de henne levande, vid ett annat slänger de henne i sjön. Jag blir illa till mods när jag läser det, för det sker ingen som helst moralisering över detta beteende, det bara beskrivs rakt upp och ner och alla är ungefär lika goda kålsupare. Lillprinsen som sagt, han tycker den galna champagnekorken är fantastisk och hans tycks inte alls uppfatta den för mig rätt obehagliga gruppdynamik som utspelas mellan figurerna. Eva Eriksson har även en gång gjort illustrationerna (och det här är inte mindre än tredje gången jag nämner Lindgrens och Erikssons samarbete i ett sånt här blogginlägg).
Nu när båda prinsarna har passerat femårsåldern är det dags att summera mina bästa lästips även för femåringar. Jag märker att ju högre upp i åldrarna jag kommer, desto mer får barnen egna viljor och intressen när det gäller böcker. Det blir svårare och svårare att skriva allmänna tipslistor som passar alla. Med Kronprinsen började jag läsa ”kapitelböcker” nästan så fort han fyllde fem, medan Lillprinsen dröjt sig kvar i bilderböckerna (eller om det är jag som dröjt mig kvar, i vetskap om att det är sista chansen på länge som jag kan vältra mig i dessa böcker) betydligt längre. Lillprinsen är också betydligt mer känslig för saker som är ”läskigt” eller känslomässigt påfrestande, så böcker som funkat utmärkt för hans storebror har jag fått spara lite på med honom.
Eva Eriksson: Boken om Bella och Gustav
Eva Eriksson är flitigt återkommande bland mina bilderbokstips (se ettårisinlägget, tvåårsinlägget samt treårsinlägget), men oftast endast som illustratör. Nu dyker hon upp igen, och den här gången med egenskrivna texter till sina egna bilder. Och de är så roliga! Jag skulle kunna låta det här stycket bestå av enbart citat: ”herregud, vad jag mår tråkigt”, ”kom om en liten vecka” samt ”gå och lägga sej? Ikväll igen?!! – jag la mej ju för kattsingen igår också!”. Bella är en mycket försigkommen flicka som betalar bussbiljetter med nytappade mjöktänder och lindar snälla pensionärer runt sitt lillfinger. Denna samlingsvolym av fyra (mycket korta) böcker har ett gammalt ex libris från Barnens bokklubb med mitt namn på som jag utläser från handstilen att min mamma satt dit nån gång när det begav sig.
Jonna Björnstierna: Sagan om den underbara familjen kanin
Böckerna om den underbara familjen kanin är rysare för lite äldre bilderboksbarn. Lillprinsen (som har lätt för att leva sig in i berättelsevärldar) kunde liksom inte bestämma sig för om han tyckte att det var fantastiskt kittlande eller för ruskigt när Lillebror Kanin gick vilse i ”den fruktansvärda delen av skogen”. Det finns ett helt gäng böcker i serien, det ska sägas att vi bara hunnit med att läsa de tre-fyra första kanske.
Torben Kuhlmann
Torben Kuhlmann är en författare och illustratör som vi upptäckte relativt sent, och jag har bara läst hans böcker med Lillprinsen, och inte alla böckerna. Författare och illustratör skrev jag, men det är egentligen bilderna som skiljer sig från mängden. Oerhört vackra miljöer, gulliga smågnagare och gamla flygmaskiner vars detaljrikedom för tankarna till Hayao Miyazaki. Tyvärr är det nog ett misstag att skriva även texterna själv istället för att låta en specialist sköta det jobbet, för berättelserna är litet intetsägande, och språket (åtminstone i den svenska översättningen) är inte jättebehagligt att läsa högt.
Astrid Lindgren: böckerna om Emil
Det finns såklart massor av Astrid Lindgren att välja på, och man kan absolut börja läsa (och titta på filmatiseringar av) flera av hennes böcker redan innan ungarna fyller fem år. Och det gör väl de flesta också, man måste nästan anstränga sig för att undvika henne helt. Men ska jag välja nånting som passar bra att läsa för en femåring så får det bli böckerna om Emil. Man får förklara ganska många ”svåra” ord och främmande företeelser (vad är egentligen en piga?), men texterna är ändå anpassade för yngre barn och man kan riktigt höra Lindgrens ”sagotantsröst” i texten som förklarar vad företeelser som palt och fattigstugor. Ett ”anti-tips” (om man så vill) är böckerna om Barnen i Bullerbyn. Det är absolut inget fel på dem, men det finns heller inget där som filmatiseringen inte lyckats skildra minst lika bra.
Isabelle Halvarsson: böckerna om Puzzel och Fräs
Det finns två separata serier (som dock gör ”besök” hos varandra), en om hittekatten Fräs och en om smuggelhunden Puzzel. De här böckerna har fungerat väldigt olika för mina båda barn. Kronprinsen har älskat dem som högläsningsböcker (särskilt serien om Puzzel, tyvärr, eftersom jag personligen gillar Fräs bättre), medan Lillprinsen inte kom förbi den första boken pga alldeles för hemsk och läskig. Det är egentligen rätt märkliga bokserier, för de fokuserar på ganska oskyldiga vardagsdraman där djuren beter sig så mycket som möjligt som riktiga hundar och katter. Trots det börjar respektive serie med att djurungarna brutalt slits från sina mammor, och kommer hungriga, rädda och ensamma till de hem och barn vi sedan får följa deras liv hos. Som sagt, Lillprinsen bad mig nästan i panik att stoppa läsningen av Fräs när jag testade den på honom, medan Kronprinsen tog sig förbi första bokens ”tröskel” utan större problem. Böckerna är skrivna på ganska okomplicerad svenska med något stolpig dialog när människorna pratar, men desto träffsäkrare onomatopoetiska beskrivnignar när djuren låter. Puzzel (som är en liten jack russel) skäller t.ex. ”veff!” och ”aff!” medan större hundar snarare låter ”råff, åff!”. Det gör det väldigt rolig att läsa böckerna högt. Dock, jag vet att många barn i lågstadieåldern som börjat läsa lite längre böcker på egen hand uppskattar dessa, så det här är verkligen inte bara högläsningsböcker. Kanske att Lillprinsen kommer att vara lite mer emotionellt mottaglig om några år när han kan läsa dem själv. Margareta Nordqvist bidrar med svartvita illustrationer.
Eva Bexell: Prostens barnbarn
Jag brukar inte ha ljudboksomslaget som bildsättning – det här är ju en tipslista på böcker att själva läsa högt. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att det inte är fysiskt möjligt att framföra dessa tre böcker på ett mer fulländat sätt än vad Margareta Krok gör det. Läs dem högt en gång, för sakens skull, men låt sedan barnen lyssna om och om igen på hennes uppläsning (finns både på Spotify och Youtube music och säkert på flera andra ställen) och lär ännu en generation barn att känna igen hennes röst varhelst de hör den. I textboken finns svartvita illustrationer av Karin Stjernholm Raeder.
Emi Gunér: böckerna om Nina
Det finns några bokserier som handlar om vardagsdraman och där huvudpersonen och innehållet i böckerna växer och förändras för varje bok, både vad gäller yttre och inre konflikter. Det skulle bli alldelses för tjatigt om jag upprepade samma bokserier i flera inlägg på raken, så här tipsar jag om att börja läsa böckerna om Nina för en femåring, och sedan (om man vill) fortsätta i ungefär följande takt:
Nina och Snöleoparden (5 år)
Ninas sommarlov (sommaren 5-6 år)
Nina börjar skolan (runt skolstart i förskoleklass)
Nina – hemlisar och kompisar (6 år)
Nina i ettan (7 år)
Ninas syskonbok (8 år)
Det ska kanske poängteras att vi absolut inte har följt detta slaviskt, men det har gett upphov till stark igenkänning de gånger vi träffat rätt. Den första boken är verkligen en riktigt träffsäker beskrivning av en femårings känslolov (jag vet inte hur många gånger jag och Lillprinsen utbrast ”precis som du/jag!” när jag läste första boken nyligen, och för några veckor sedan när jag och Kronprinsen läste bok 4 (ett år ”för sent”, men rätt tid på året) gav det upphov till mysiga samtal om midsommarfiranden och annat som hör början av sommaren till. Första tre böckerna tycker jag är bäst, efter det försvinner den absolut starkaste igenkänningen för mig och mina barn. Kanske för att fem-sexåringar är mer lika varandra än vad t.ex. åttaåringar är, kanske för att skillnaden mellan tjejer och killar gradvis ökar med åren, och jag bara har läst för de senare. Loka Kanarp har illustrerat.
Ännu mera Ulf Stark
Precis som Eva Eriksson har Ulf Stark fått vara mer i flera inlägg förut (treårslistan och fyraårslistan). Jag har dock tre favoritberättelser som är lite för långa för att en tre-fyraåring ska orka med dem riktigt. Ärligt talat går de nog ganska mycket över huvudet på en femåring också, men både mina prinsar har i alla fall accepterat när jag valt dem redan i den här åldern, sen kan man ju fortsätta hur länge man vill egentligen. Den första boken är Systern från havet, som skildrar ett finskt krigsbarns upplevelser från andra världskriget. Jag har gråtit både en och två gånger medan jag läst den här berättelsen. Stina Wirsén har illustrerat. Bok nummer två är den betydligt skojigare Lilla Asmodeus, om djävulens egen son som av sin far tvingas upp från underjorden och ut till människornas värld för att en gång för alla bevisa att han är en riktig djävul som kan locka oskyldiga själar ner i fördärvet. Det visar sig att han är ungefär lika usel på detta som pappan alltid misstänkt. Hanna Höglunds dramatiska illustrationer passar perfekt till en bok om djävular och demoner som äter orm till middag. Mitt sista tips är klassikern Kan du vissla Johanna? Mer gråtfest, naturligtvis, och har man sett den filmateriserade versionen som brukar gå på SVT på julafton efter Kalle Anka vet man vad det hela handlar om. Höglund har illustrerat även denna bok, men det var jag tvungen att kolla upp nu i efterhand för jag minns inte en enda bild (det är heller ingen bilderbok, texten står i centrum).
Treåringar orkar lyssna på böcker med liiite mer text, och hänger med i liiite mer komplexa handlingar än yngre barn. Flera av författarskapen och böckerna i det här inlägget kan man fortsätta att läsa genom hela ”bilderboksåldern”, och några kanske jag i ärlighetens namn inte själv upptäckte förrän barnen var lite äldre än just tre, men jag tänker att de, med avseende på textmängd och innehåll, ändå funkar att introducera i den här åldern. Det är tyvärr inte alls säkert längre att barnen säger ”okej!” och kommer och sätter sig i ditt knä när du säger ”kom så läser vi en bok” (treåringars bästa trick är som bekant att säga ”jag vill inte!” och göra precis tvärtemot vad de blir tillsagda), men ganska ofta funkar knepet att helt enkelt bara sätta sig och börja läsa för att de efter en kort stund ändå ska släppa vad de har för händer och komma smygande för att få titta på bilderna. Riktigt bra böcker (och ditt sällskap!) har den kraften.
Maria Nilsson Thore
Maria Nilsson Thore är en av de där fantastiskt begåvade personerna som kan både skriva och teckna riktigt högkvalitativa barnböcker. Jag har väldigt svårt att hålla mig till att bara tipsa om en eller ett par, så egentligen är det här tipset: läs alla! Illustrationerna har härliga, liksom mjuka färger och alla stora ytor (inredning, kläder mm) är alltid täckta med mönster. Det är som att hon inte kan låta bli, inte kan lämna en yta ”tom”. Och ändå ser det inte alls rörigt ut, bara harmoniskt. Nilsson Thore har ett språk som är snubblande nära poetiskt i att det har en rytm även när det inte rimmar eller gör anspråk på att vara på vers (inte helt olikt Anna-Clara Tidholm faktiskt). Det gör det väldigt behagligt att läsa högt. Innehållet är också träffsäkert, underfundigt och i vissa böcker, nästan existentiellt. Jag skrev ”läs allt”, men i treårsåldern är det kanske ändå naturligt att börja med ”Alla tre”-böckerna, som handlar om tre förskolebarns vardag. Min personliga favorit är nog Alla tre klär på sig (just att klä på sig ytterkläderna kan ju vara nog så dramatiskt när man ha med treåringar att göra). Det har kommit ut ett helt gäng böcker, den senaste i januari i år, så vi har inte hunnit igenom alla här hemma tyvärr.
Nilssom Thore har också gett ut ett samlingsalbum som vi har här hemma. Där finns förutom ett axplock av hennes olika världar en intervju om skapandet och några sidor konceptskisser.
Tove Janssons bilderböcker
Apropå att både kunna teckna och skriva och komplettera fantasiska bildvärldar med ett språk som är en fröjd att högläsa och berättelser som snuddar vid de stora frågorna, även för små barn, så tycker jag att det är dags att introducera Tove Janssons författarskap, i lagom stora portioner. Det finns sex bilderböcker listade på Janssons wikipediasida (på tovejansson.com hittar jag märkligt nog bara en halvfärdig webbplats utan bibliografi), men vi har bara läst Vem ska trösta knyttet? (flest gånger), Hur gick det sen? (ganska många gånger) samt Den farliga resan (någon enstaka gång). Jag kan inte med bestämdhet rekomendera någon av dem framför någon annan, viktigast är väl att man undviker alla former av ”bearbetningar” och pixiboksversioner som inte är skrivna och tecknade av Jansson själv. De är helgerån allihopa.
Eva Bergström och Annika Samuelsson: serien om Snurran
Snurran är en katt (eller ett barn, lite beroende på hur man ser det) som sätter sig själv i centrum i alla sammanhang. Hon styr och ställer och accepterar aldrig ett nej. I en vuxens ögon är hon egentligen ganska odräglig (särskilt hennes vana att manipulera och hunsa de som är för snälla för att säga ifrån), men för en treåring finns det såklart något kittlande i tanken på att göra precis som man vill. Snurran har dessutom ett sätt att uttrycka sig som charmar även mig, som ”sanna mina ord. Jag fryser som en hund”. Det finns ett helt gäng böcker om Snurran. Vi har inte läst riktigt alla här hemma, men favoriterna var Snurran hjälper polisen, Snurran på dagis (senare utgiven med titeln Snurran på förskolan, underligt nog är det originalupplagans titel som är angiven på förlagets webbplats) samt Snurran på simskola (som jag tror bara finns i pixiboksformat).
Julia Donaldson och Alex Scheffler: Gruffalon och Lill-Gruffalon
Det är inte ofta översättaren får vara med på omslaget som här ovan, men är det en storstjärna som Hellsing så är det naturligtvis befogat. Julia Donaldson har skrivit en lång rad bilderböcker, och de är ofta (om inte alltid?) på rim, vilket såklart ställer lite krav på översättaren. Gruffalon är väl en av de kändaste, och det tycker jag är med rätta. Här hemma läste vi en samlingsutgåva med både Gruffalon och Lill-Gruffalon, och de funkar ganska bra som nån slags diptyk (om man får säga så om böcker). I den förstnämnda är en liten mus ute på promenad, och lyckas tack vare sitt vilda fabulerande lura alla farliga rovdjur (inklusive sitt eget fantasifoster Gruffalon själv). I uppföljaren är det istället, som titeln antyder, Gruffalons lilla unge som är ute på äventyr, och hon har förstås växt upp med förälderns förmaningar om att akta sig för den Stora Stygga Musen.
Dessa båda böcker, samt Herr Pinnemans äventyr finns filmatiserade och (åtminstone i skrivande stund) tillgängliga på SVT play. De är riktigt välgjorda och tillåts vara ganska långsamma (30 sidor bilderbok med sparsam textmassa har översatts till 30 minuter lång film), vilket jag uppskattar, särskilt för yngre barn. De upplevdes dock av mina barn som betydligt läskigare än böckerna (vilket dock inte hindrade dem från att vilja kolla om och om igen).
David Sundin: de där böckerna som inte vill bli lästa
Nu blir det interaktivt igen. Och tokigt på ungefär samma sätt som Hervé Tullets böcker som jag nämnde i tvåårsinlägget. Den vuxne läsaren kommer att tycka att det är fantastiskt nyskapande första genomläsningen, och barnet kommer ”tyvärr” att vilja läsa den varje kväll i flera veckors tid. Och det är böcker som till och med vet om det här själv, och adresserar ”problematiken” med självdistans på sista sidan. Det finns tre böcker: Boken som inte ville bli läst, Boken som verkligen inte ville bli läst samt Boken som absolut inte ville bli läst (har man läst en har man läst alla, men det kan ju vara skönt med liiite omväxling, och den gröna går garanterat sönder i ryggen efter ett tag efter allt flaxande). Det finns en ljudbok också, Ljudboken som aldrig ville ta slut, men den innehåller ett avsnitt om monster under sängen som gjorde den olyssningsbar för Kronprinsen.
Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Illustratören Eva Eriksson återkommer än en gång, hon har tagit plats på alla tre listorna hittills (tidigare tillsammans med Barbro Lindgren samt Lisa Moroni), den här gången tillsammans med Ulf Nilsson som hon haft ett långvarit samarbete med. Böckerna om Lillasyster kanin är supercharmiga (och lite småläskiga!) berättelser om en storebror som har blivit tilldelad det enorma ansvaret att passa sin lillasyster. Det är ett tufft jobb att hålla reda på den busiga kaninungen, och egentligen vill han ju hellre ut och leka med sina kompisar, men när det väl gäller tar han ändå storebrorsrollen på största allvar. Perfekt att läsa för en kanske nybliven storebror eller -syster. Andra böcker av denna författar- illustratörskombination som vi läst och uppskattat är En dag med mössens brandkår (gulligt äventyr med sensmoralen att man bör hjälpa alla som behöver det, inte bara de man tycker om), Farmors alla pengar (supersorlig och vacker bok om ett barnbarn som gör allt för sin dementa och oroliga farmor) och När vi var ensamma i världen (miniäventyr som också tar upp temat om syskonkärlek).
Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Faktum är att tidigare nämnda Eva Eriksson OCH Barbro Lindgren i kombination också återkommer igen. Böckerna om den vilda bebin (tre till antalet) är i det närmaste obligatoriska, åtminstone den första, men de har också skapat den smått surrealistiska Stora syster, lille bror samt den vackra vänskapsskildringen Sagan om den lilla farbrorn samt flera andra.
Jon Klassen
Jon Klassen är en kanadensisk barnboksförfattare och -illustratör. Det är ganska lite text på varje sida, men Klassen lyckas med små medel skapa spännande berättelser som ibland blir ganska surrealistiska, ibland rätt brutala. Vi har läst två av ”hatt-”böckerna Jag vill ha min hatt och Vihittade en hatt samt Stenen från himlen och de kan jag gå i god för alla tre. Den senaste boken som kom förra året verkar däremot vara för lite äldre barn.
Annika Leone och Bettina Johansson: Bara rumpor-serien
Det här är kroppspositivism serverad i tokroligt bilderboksformat. De handlar om Mira och hennes föräldrar som åker på olika utflykter där de alltid tycks hamna i situationer där någon av föräldrarnas byxor åker ner. Det här är kanske inte de böcker som den vuxne har allra störst behållning av (jag tycker nog inte att berättelserna är jätteintressanta och tecknarstilen är inte heller min kopp te riktigt), men för en unge i kissochbajsåldern (eller kanske rump-åldern om det går att urskilja en särskild sådan?) är det perfekt, och jag tar med böckerna inte bara för vad som sker på boksidorna utan lika mycket för vilka tankar de kan väcka i ett barn som håller på att komma underfund med sin egen kropp och vilka samtal de kan sätta igång. Det finns ett helt gäng böcker om Mira och de bara rumporna, den senaste kommer så sent som i höst.
Lotta Geffenblad
Lotta Geffenblad är ännu en mycket produktiv författare. Vi har aboslut inte läst allt hon gjort, men serien om Prick och Fläck har gått varm, likaså Astons stenar. Den förstnämnda har mycket humor, med språklekar i texten och ganska tokroliga bilder med mycket finurliga detaljer. Kaninerna Prick och Fläck hittar på en massa upptåg som allt som oftast slutar med att de blir både prickiga och fläckiga. Astons stenar är mer melankolisk, men fin. Det finns en till bok, Astons presenter som vi av någon anledning aldrig läste men som säkert håller samma höga kvalitet.
Mera Chris Haughton
Om man gillade Chris Haughtons böcker som jag rekomenderade för tvååringar finns det fler att läsa nu när barnet blivit nåt år äldre. Jag gillar Var inte rädd, Lilla Krabban mest (den behandlar temat rädslor på ett fint sätt) men Bra jobbat, mamma pingvin och Schh! vi har en plan är också läsvärda (den förstnämnda är mer åt det gulliga hållet och liknar boken om Krabban, den sistnämnda tokrolig på samma sätt som Kanske… och nästan lika bra). Samtliga är mycket trevliga att högläsa. Jag måste nästan ge en liten shouout till översättaren Gunilla Hallkjaer Olofsson för det kan inte vara helt enkelt att översätta böcker men såpass lite text till svenska och ändå bibehålla ett sånt behagligt flyt.
Ola och Evalotta Belin: Tända lampan – en jättemörk historia
Till skillnad från många andra författare i de här inläggen är Ola och Evalotta Belin inga författare som jag har nån vidare koll på. Jag vet inte ens om den ena skriver texten och den andra illustrerar eller om de gör båda tillsammans. Jag har heller inte läst något annat av dem, och denna minns jag inte riktigt hur jag kom över. Men hursom, det är en charmig och interaktiv bok där varje uppslag skildrar ett mörklagt rum med fantasiväckande och lite kusliga skuggor. Men när barnet hjälpt dig som högläsare att ”tända lampan” visar det sig vara helt vardagliga rum men helt vanliga saker. Trygg igenkänning och fantasieggande spänning i en och samma berättelse.
Ulf Stark
Ännu en favoritförfattare! Det mesta av Ulf Stark går högt över huvudet på en treåring, men i sagosamlingen som kom för ett par år sedan återfinns några figurer som man kan mjukstarta med. De gulliga figurerna Kanel och Kanin har han skapat tillsammans med illustratören Charlotte Ramel. I Kanel och Kanin letar efter sommaren ger dig dig ut på en lång vandring genom alla årstider tidig höst till sommarens återkomst. Det är på rim och det är himla trivsam text och bild. Det ska finnas ett gäng böcker om dessa figurer. Böckerna om Elmer däremot är illustrerade av tidigare nämnda Lotta Gefflenblad. I samlingen finns Elmer djurdoktorn, men Elmer får i andra böcker prova på en rad andra yrken. De hittills nämnda är figurer som funkar fint att läsa för en treåring, men som de kanske växer ut efter ett tag. Mitt sista tips, som man gärna kan introducera såhär tidigt, men som räcker många år, och som genuint även för mig som vuxen är en riktigt bra berättelse, är Jaguaren, med dramatiska illustrationer av Anna Höglund. Det den har gemensamt med de två tidigare nämnda är att den är på rim (fyraradingar), men både text och bild är mycket mindre gulligt och tillrättalagt än hos dem. Det är mycket som känns både skevt och lite hotfullt i den här berättelsen. Huvudpersonen (som underligt nog också heter Elmer) blir plötsligt en kväll förvandlad till en jaguar, och känner sig därför tvingad att hoppa ut genom fönstret och ge sig ut i stockholmsnatten istället för att gå och lägga sig, för ”djungeln är helt nära, strax bortom Odenplan!” På sina äventyr möter han såväl läskiga hundar som söta katter, innan han återvänder hem igen och sakta förvandlas till en sovande, drömmande pojke i jaguarprickig pyjamas.
Sarah Sheppard
Djuren i skogen introducerades ju redan i ettårsinlägget, men det var ju bebisversionen. Nu börjar det bli läge att plocka fram Sarah Sheppards böcker med lite mera text. Här finns en massa fakta skrivet på ett lättfattligt sätt, och illustrerat med en busig och tokroligt charm. Är man (eller har en unge som är) dinosauriefrälst så finns det ett par böcker som avhandlar det ämnet också. De är också filmatiserade som TV-serien Dino deluxe (jag, som inte är så värst dinosauriefrälst, tycker att de små råttdjuren som ska försöka undkomma de stora läskiga dinosaurierna är mycket roligare än själva dinosarna).
Äntligen kan man ha lite text i böckerna! Äntligen kan man följa nåt slags narrativ. Men mest busa och leka förstås, vilket man kan göra både med språket och med boken och själva läsningen som koncept.
Chris Haugton: Mamma borta och Kanske…
Chris Haughtons böcker är ofta finurliga, med en humoristisk poäng som först stegvis byggs upp med hjälp av upprepning (vilket barn älskar), och sen släpps lös på allra sista sidan, genom det som inte sägs rakt ut utan endast antyds (vilket jag älskar). Illustrationerna är väldigt enkla och liksom pixliga, som om de är gjorda av någon som är halvbra på paint. Tydligen är Haughton designer i första hand, så jag antar att det är ett medvetet stilval snarare än begränsad förmåga, men själv har jag nog andra favoriter om man bara ska se till det grafiska. Böckernas styrka tycker jag istället är att det är så roligt att läsa dem högt. Haughton har verkligen tänkt på både högläsande vuxen och lyssnande barn som aktiva parter som båda har en roll att spela. Högläsaren ska läsa, och gärna dramatisera, lyssnaren ska lyssna men också aktivt delta genom att reagea och göra inspel.
Jag har valt två böcker av Haughton redan på tvåårslistan, mycket tack vare att de lockar fram det här engagemanget hos även såhär pass små barn.
Mamma borta är perfekt att börja med. Den handlar om en liten uggleunge som tappat bort sin mamma och får hjälp av skogens olika djur för att hitta henne igen. Det är förstås ett drama riktigt små barn kan engageras av. Boken bjuder också in barnet att aktivt delta i letandet efter mamman.
Kanske… funkar även lite högre upp i åldrarna (på biblioteket kunde man få denna i fyraårspresent), men jag minns så väl hur mycket Lillprinsen levde sig in i handlingen när jag läste denna för honom när han var två. Här är det tre apsyskon som inte kan låta bli att göra precis det de är tillsagda att inte göra. Och när aporna (och jag som läser texten) hävdar att det absolut inte finns några farliga tigrar i närheten är barnet naturligtvis mycket mer skarpsynt och försöker för allt vad hen är värd att varna aporna för farorna som lurar i bakgrunden på varenda sida. När tigrarna sedan anfaller gäller det naturligtvis att höja både tonläge och tempo i läsningen för att dramatisera den fartfyllda jakten.
Stina Wirsén: serierna om Brokiga och Vem
Stina Wirséns namn har växt sig stort inom illustrationssverige, och det med rätta. Jag älskar hennes karaktäristiska tecknarstil med en tunna strecken som ger så exakta former men ändå smiter iväg och blir lite yviga emellanåt. När Wirsén tecknar för yngre barn skapar hon figurer som är fulla av liv och personlighet. De är liksom fulsöta, inte tillrättalagt perfekta utan just ganska brokiga.
Man kan med fördel börja med de böcker i serien om de Brokiga som är i kartong och heter saker som ”Rita!”, ”Bygga!” och ”Nej!”. Rent krasst kan man kanske tjuvstarta redan i ettårsåldern med dessa, men för enkelthetens skull får alla Wirséns böcker hamna här.
Vem-böckerna hann vi tyvärr inte med så många innan småprinsarna blev lite för stora prinsar, men den absoluta favoriten är Vem finns? som skildrar något så sorgligt som ett syskon som dött innan det hann födas, och som trovärdigt skildrar både föräldrars och barns hantering av sorgen och samtidigt lyfter den stora existentiella frågan om vad det egentligen innebär att ”finnas”. Flera av Vem-böckerna är filmatiserade och finns på SVT.
Hervé Tullet
Hervé Tullets böcker är interaktiva och innovativa på ett sätt som känns spännande för en vuxen första gången man läser den, men ”tyvärr” fortsätter att vara lika spännande för barnet som lyssnar i sisådär hundra genomläsningar till. De är absolut värda att prova, men ett tips är att kanske låna just dessa på biblioteket snarare än att köpa dem, så man ”blir tvungen” att lämna tillbaka dem efter ett tag. Vi läste En bok och Säg oh! när prinsarna var små, men det verkar finnas ett par till översatta till svenska (och tonvis på franska och engelska).
Eva Eriksson och Lisa Moroni: serien om Julia
Eva Eriksson är ju redan ett bekant namn sedan ettårsinlägget, men här har hon samarbetat med sin dotter Lisa Moroni, också författare och illustratör. Jag visste inte om detta innan, men tydligen har de både skrivit och ritat tillsammans, och inspirationen till Julia och hennes familj är hämtad från verkligheten och Moronis egen dotter med samma namn (vilket får mig att direkt fundera ut att javisst, där finns en mamma och en pappa, men också en mormor, som ju då måste vara Eva i egen hög person).
Julia är en typisk tvååring som älskar att leka kurragömma och när saker och ting blir ”lite tokigt”. Det är charmig vardagsigenkänning när man läst sönder de där Max-böckerna man haft hemma sedan ettårsåldern.
Per Bengtsson och Per Gustavsson: serien om Knotan
Samma vardagstema med hög igenkänningsfaktor återfinns i serien om Knotan. Knotan upptäcker världen omkring sig, helt utan hänsyn till sin pappa som förgäves försöker hänga med att städa, skydda och barnsäkra omgivningen efter hand som hon drar fram. Att Per Bengtsson skrev böckerna under en föräldraledighet är inte precis nån överraskning, den där återhållssamma frustrationen hos Knotans pappa är ytterst lätt för en förälder till en tvååring att känna igen sig i. Jag vet inte hur mågna gånger jag och lillprinsen läste Knotan klättrar när han var i sin värsta klättrarperiod och knappt gick att ha i möblerade rum. Här introdoceras också en av mina favorutillustratörer, Per Gustavsson. Vi kommer att få anledning av återkomma till honom.
Det finns fem böcker om Knotan. Förutom Knotan klättrar kan Knotan knappar få ett hederomnämnade bara för den fantastiska språkleken i titeln.
Anna-Clara Tidholm: Lekaläsa-serien
Anna-Clara Tidholm dyker upp igen, och vid två år vill jag tipsa om serien som av någon anledning kallas ”lekaläsa” och som handlar om en nalle som bryter fjärde väggen och talar direkt till läsaren och bjuder in denne på olika upptåg. Precis som i Knacka på är varje ord (nåja, nästan) vägda på guldvåg både för att erfterhärma hur ett barn använder språket och för att göra böckerna till en fröjd att läsa högt. Som i Okej! där nallen ska packa med sig massäck: ”… och kokoskaka och picknickdricka! Och godisgrodor! Okej!”. Vi läste också boken Grattis! precis i samband med att Kronprinsen fyllde två och första gången liksom skulle lära sig vad en födelsedag egentligen är för något (nyblivna ettåtingar har ju normalt sett ingen aning). ”Var är födelsedagen?” frågar sig nallen fundersamt en bit in i boken, men blir såklart ordentligt firad innan boken är slut ”och flera gånger mera grattis”.
Lennart Hellsing
Jag älskar när man leker med språket, och Hellsing är en av mina absoluta favoriter (jo, jag har har ganska många absoluta favoriter). Man kan egentligen ta hem i stort sett vilken som helst av hans böcker och hitta fantasiska ramsor att rabbla, vissa så att tungan nästan slår knut på sig själv. Och lära sig utantill, så att man kan citera dem lite då och då som det faller sig. Men jag slår ändå ett slag för att börja med nyutgåvorna illustrerade av Lena Sjöberg, Ellen Ekman respektive Charlotte Ramel (de verkar ha gjort två var), där man får så att säga ett litet smakprov.
Emma Virke: serien om frukterna
Rim och interaktivitet, det är två ingredienser som vi har lärt oss är framgångsrecept när man skriver och läser böcker för tvååringar. Ema Virke behärskar båda och är verkligen en stjärna på det senare (vilket gav henne och Emelie Östergren en nominering till augustpriset förra året). Läsaren (eller det lyssnande barnet) får låna ut sina fingrar mun och allt möjligt till frukternas upptåg. De här böckerna är ganska nya, så jag hann bara läsa de två första (den om citronen och den om kiwin) med Lillprinsen innan han växte ur dem, men nu finns det fem stycken, den senaste utkommen i april i år (så chansen är nog stor att det kommer fler).
Jag har en ambition att sammanställa bra boktips för högläsning i olika åldrar. Det kommer inte att bli jättelånga listor, men det kommer att bli riktigt skickliga författare (och illustratörer!) och riktigt bra böcker på listorna. Jag sätter böckerna i den ålderskategori jag tycker att det är lagom att introducera en bok eller ett författarskap, men ofta kan man ju fortsätta flera år upp i åldrarna. Vissa upphovspersoner kommer nog att återkomma, fast med olika titlar, i flera inlägg.
Så, först ut, böcker som passar en ettåring (man kan, och ska naturligtvis börja läsa för barnen när de är ännu mindre än så, men det är väl först nu som bokvalet faktiskt börjar ha lite betydelse).
Björn Bergenholtz: serien Titta 10…
Stilrena pekböcker där illustrationerna av olika djur, växter och andra naturfenomen står i centrum. Dessa böcker utgör enorm kontrast till de där dussinböckerna med random utslängda stock-foton och maskinöversatt text som marknaden verkar tro duger för de minsta barnen. Det här är tvärtom pekböcker som tar innehållet (och sina läsare) på allvar. En koltrast ser ut som en riktig koltrast, och den kallas också koltrast, och inte ”pippi”. Det finns inga förenklingar eller ”förbarnslingar” i vare sig illustrationerna eller texten, trots att det alltså är pekböcker det handlar om.
Varje uppslag består av en sak på ena sidan och en kärnfull mening på den andra. I Titta 10 djur får man till exempel veta att rådjur tycker om tulpaner (något prinsarnas morföräldrar kan intyga!).
I serien finns Titta 10 djur, Titta 10 fåglar, Titta 10 blommor, samt Titta 10 småkryp. Bergenholtz har både skrivit och illustrerat. Han har bland annat också en serie ”för äldre barn” som heter Känn igen 25… som jag tyvärr inte själv provat men som jag är säker på håller samma höga kvalitet. Alla hans böcker verkar av titlarna att döma ha med naturen omkring oss att göra och uppmuntra till att upptäcka och lära sig mer om den.
Barbro Lindgren och Eva Eriksson: serien om Max…
Barbro Lindgren och Eva Eriksson är två giganter inom svensk barnbokslitteratur. Båda har vunnit flera priset och utmärkelser (Lindgren det mest prestigefyllda av alla, ALMA-priset). De kommer båda garanterat att återkomma fler gånger i mina boktipssammanställningar. Ett utmärkt tillfälle att introducera dem för sitt barn är genom de fantastiska böckerna om Max.
Böckerna är så kända att de kanske inte direkt behöver någon vidare introduktion. Det finns 10 ”vanliga” Max-böcker och en specialare som väl mest är en rolig blinkning till nostalgiska vuxna än en bok tänkt att läsas för barnen (Titta, Max grav!).
Sofia Rådstam: serien om Sickan
De här böckerna upptäckte jag av en slump, och egentligen lite för sent, så jag har bara läst ett par stycken av dem för Lillprinsen när han var lite äldre. Eftersom de har så lite text på varje sida, och dessutom på rim så tror jag att man kan börja med dem redan i ettårsåldern, men gärna fortsätta ett par år eftersom igenkänningsfaktorn (hos både barn och deras vuxna) nog blir högre längre fram (det gäller ju egentligen Max-böckerna här ovan också).
Sarah Sheppard: Djuren i skogen – ylar, piper och hoar
Det finns böcker med ljudeffekter och så finns det bra böcker med ljudeffekter. Den här är ett exemepl på det senare, och ett utmärkt sätt att introducera Sarah Sheppards underfundiga faktaböcker. Stilen är mer cartoonig och flamsig än Bergenholtz naturtrogna men annars har författarskapen likheter, det här är båda författare som vill förmedla en fascination för djur och natur, och samtidigt tar det här med faktakorrekthet på allvar.
Sheppard har också ett par andra pekböcker. Jag har inte läst dem, men passar ändå på att tipsa om Räkna med hajar och Färger med Dino. För ska man läsa pekböcker kan man lika gärna läsa fina pekböcker.
Tillägg
Man kan omöjligen tänka på allt, särskilt inte på en gång. Under strecket kommer därför tips som tillkommit efter att inlägget publicerades första gången.
Anna-Clara Tidholm: Knacka på!Tillagd 2024-07-09
Jag hade egentligen tänkt ha med den här i nästa inlägg, men efter att Nina påpekat att den saknades här började jag revidera det beslutet. Vid närmare eftertanke så var ju detta en av Kronprinsens absolut första böcker (vi fick den i present på biblioteket när han var nyfödd) och nog hade han roligt åt den tidigt. Tidholms illustrationer är charmiga, och i denna tycker jag att även texten har en rytm och kärnfullhet som indikerar att hon har lagt mycket tid och tankemöda, trots (eller kanske tack vare) de korta, enkla texterna. Just denna bok är interaktiv såtillvida att det är meningen att barnet ska ”knacka” på dörren till nästa uppslag och på så sätt få den vuxne att vända blad och se vad som finns i nästa ”rum”. Det är naturligtvis klockren underhållning för en ettåring!