Första delen av mitt Oscar Wilde-djupdyk var ganska snabbt avklarad. Det är relativt korta berättelser, och jag har till och med hunnit med att läsa ett par av dem både på engelska och svenska.
Spöket på Canterville (The Canterville Ghost)
Det är andra gången jag läser den här boken, och det var också med den i minnet som jag kom på idén att jag skulle testa att läsa några av böckerna i det här djupdyket högt för barnen. Jag fick Dorian Grays porträtt samt denna i handen av Muminpappan när jag var i övre tonåren, gjorde ”misstaget” att läsa Dorian först och spöket därefter, och då upplevde jag denna som ”barnslig” och lite för lättläst (jag tyckte väl att så kallade klassiker borde erbjuda lite mer intellektuellt motstånd). Inför denna läsning hittade jag till min glädje en upplaga från 2009 där en av mina absoluta favoriter bland nutida barnboksillustratörer, nämligen Maria Nilsson Thore, fått bidra med bildtolkning.1 Henne har jag skrivit om i mina barnboksgenomgångar, både i treårsinlägget och fyraårsinlägget.
Det är lite synd att boken har ganska sparsmakat med illustrationer totalt sett, för när Nilsson Thore får utrymme att ”sätta en scen” så gör hon det verkligen med besked, som här ovan. Tilltalet i illustrationerna befäster dock det där barnsliga ännu mer, det känns verkligen som att det är en barnbok jag läser.
Boken är kort (92 sidor i denna upplaga), berättelsen är relativt enkel och vid första anblick ganska banal. En amerikansk familj köper ett slott av en engelsk godsherre men blir varnade för att där huserar ett gruvligt spöke. Spöket har framgångsrikt skrämt slag på diverse olika släktingar i ätten Canterville i flera hundra år, men på den här inflyttade familjen tycks ingenting bita. De är närmast roade av spökets försök att skrämma bort dem, och vägrar spela enligt hans regler.
Wilde gör väldigt mycket humor av kulturkrocken mellan det moderna men oborstade USA och det traditionstyngda och stela England. Spökets besvikelse när den inflyttade familjen inte alls visar den ”tillbörliga respekt” han förväntar sig går nästan att ta på. Wilde föddes i Dublin, men flyttade efter universitetsexamen till England och reste på en över ett år lång resa i USA, så han hade nog material att ta av när det gällde att driva med båda grupperna.
Det här var faktiskt en bok som jag riktigt älskade att högläsa. Det är kul att lägga på fejkamerikansk brytning på familjen som flyttar in i det hemsökta huset och snobbig överklassintonation på Lord Canterville. Skämtets nyanser går naturligtvis över huvudet på Kronprinsen (och vissa delar i innehållet går säkert över huvudet på mig också som nutida läsare), men han verkade tycka att boken var helt okej.
Sagorna
Sagorna ville jag gärna testa att läsa först på engelska, och sedan när jag bedömt ålderslämpligheten testa dem på något av barnen, på svenska. Det visade sig lättare sagt än gjort. De böcker jag lyckades hitta på biblioteket var följande:
- Samlingsvolymen The Happy Prince and Other Stories (två novellsamlingar i en, det slutade med att jag säste båda, fast jag bara hade planerat att läsa den första av dem)
- Sagan ”Den lycklige prinsen” som bilderbok, illustrerad av Ota Janeček
- En novellixutgåva av sagan ”Näktergalen och rosen” samt novellen ”Lady Alroy” (i original ”The sphinx without a secret”, en novell som ingår i novellsamlingen jag hade tänkt spara till nästa del av djupdyket)
Vad kan man säga om sagorna? Det är utpräglade konstsagor, alltså berättelser skrivna i samma genre som muntligt traderade folksagor, men litterära på ett helt annat sätt, mycket mer detaljerade och genomarbetade. Wilde föddes nästan precis 50 år efter H C Andersen, och det märks verkligen var han har tagit sin inspiration.2 Flera av sagorna känns som ”svar” på några av Andersens mest berömda sagor. Det finns en ”little mermaid”, en näktergal och till och med en ankfamilj (som dock endast innehar biroller). Både djur och föremål är besjälade och kan vara såväl protagonister som ”kommentatorer” som fäller yttranden om det som sker omkring dem. Det jag tycker skiljer är humorn som bubblar fram lite här och där (kan inte minnas att Andersen någonsin är särskilt lustig), samt att många av sagorna har en tydligare geografisk förankring. Visst, det finns generiska ”prinsar” i kungedömen utan namn, men också spanska prinsessor och fåglar som flyger till Egypten över vintern. Vissa av sagorna tycker jag känns överarbetade och på tok för långa, men flera tar jag med mig som riktigt fina läsupplevelser. Något som också framträder när man läst några av sagorna är en ganska svartsynt cynism hos Wilde. Egoistiska individer utnyttjar givmilda och godhjärtade sådana. Ibland får de dåligt samvete efteråt (som i ”The happy prince” och ”The Star-Child”), ibland skiter de i vilket (som i ”The devoted friend” och ”The nightinggale and the rose”.
Två av ovannämnda läste jag för Lillprinsen och då alltså på svenska. ”Den lycklige prinsen” funkade ganska bra, fast den slutar i tragik (ja, okej, ett par änglar kommer och hämtar dem till Paradiset med stort P, men för mig som ateist har jag svårt att se att det är något annat än ond bråd död). ”Näktergalen och rosen” var en av mina personliga favoriter (jag läste den två gånger på engelska och en på svenska), men den hade Lillprinsen mycket sämre tålamod med. Den är en av de kortare sagorna, men innehåller så många lager. På några få sidor lyckas den ta upp teman som uppoffring, fåfänga kontra ”sann” skönhet som i sin tur kontrasteras mot förstockad ”bookishness”. Näktergalen står för de stora känslorna medan studenten och hans kärleksintresse blir karikatyrer att skratta åt och förakta. men det är klart att den sexåring inte uppfattar alla de här nyanserna (dessutom var det ju inga bilder).
Slutsats
Det här gick som sagt ganska snabbt. Är jag en fjärdedel in i djupdyket innan en månad har gått? Nja, jag kommer knappast hålla det här tempot när det blir längre och mer svårlästa texter att ta sig an. Det har varit en trevlig mjukstart kan man väl säga. Och nu ser jag fram emot att läsa hans prosatexter för vuxna.
- Rabén och Sjögren, översatt av Rune Olausson https://libris.kb.se/bib/11377443 ↩︎
- Okej, inte bara från Andersen förstås. Jag tycker mig absolut ana att han läst Charles Dickens och Victor Hugo också, som precis som Andersen båda tillhör generationen före Wilde ↩︎
Mycket kul att ta del av! Läser jag in för mycket eller gillade du Spöket på Canterville bättre nu än första gången?
Jo, men det tycker jag att jag gjorde. Jag blev liksom lite besviken första gången för att den var så mycket enklare skriven än Dorian Grays porträtt. Nu hade jag en annan ingångsvinkel. Och som sagt, det var kul att läsa med ett barn, det ger en annan dimension till det hela att läsa tillsammans.