Sveriges medeltid av Dick Harrison Svärdet och spiran av Ken Follet Sagan om Despereaux med Kronprinsen
Oscar Wilde, förstås
Spelar
Tales from the Red Dragon Inn med Seldon, Dean och ibland Cornelis Kinfire chronicles: Night's fall med Seldon, Dean och ibland Mina Ticket to ride, legends of the west med Seldon, Sherlock och Irene King of Tokyo och Gammelgäddan ibland med Lillprinsen
Tittar på
Star Trek: Eneterprise med Seldon This is not a murder mystery med Seldon House (andra genomtittningen) när jag är sjuk Ugglehuset med småprinsarna Miraculous med Lillprinsen, oftast när han är sjuk
Första delen av mitt Oscar Wilde-djupdyk var ganska snabbt avklarad. Det är relativt korta berättelser, och jag har till och med hunnit med att läsa ett par av dem både på engelska och svenska.
Spöket på Canterville (The Canterville Ghost)
Det är andra gången jag läser den här boken, och det var också med den i minnet som jag kom på idén att jag skulle testa att läsa några av böckerna i det här djupdyket högt för barnen. Jag fick Dorian Grays porträtt samt denna i handen av Muminpappan när jag var i övre tonåren, gjorde ”misstaget” att läsa Dorian först och spöket därefter, och då upplevde jag denna som ”barnslig” och lite för lättläst (jag tyckte väl att så kallade klassiker borde erbjuda lite mer intellektuellt motstånd). Inför denna läsning hittade jag till min glädje en upplaga från 2009 där en av mina absoluta favoriter bland nutida barnboksillustratörer, nämligen Maria Nilsson Thore, fått bidra med bildtolkning.1 Henne har jag skrivit om i mina barnboksgenomgångar, både i treårsinlägget och fyraårsinlägget.
Det är lite synd att boken har ganska sparsmakat med illustrationer totalt sett, för när Nilsson Thore får utrymme att ”sätta en scen” så gör hon det verkligen med besked, som här ovan. Tilltalet i illustrationerna befäster dock det där barnsliga ännu mer, det känns verkligen som att det är en barnbok jag läser.
Boken är kort (92 sidor i denna upplaga), berättelsen är relativt enkel och vid första anblick ganska banal. En amerikansk familj köper ett slott av en engelsk godsherre men blir varnade för att där huserar ett gruvligt spöke. Spöket har framgångsrikt skrämt slag på diverse olika släktingar i ätten Canterville i flera hundra år, men på den här inflyttade familjen tycks ingenting bita. De är närmast roade av spökets försök att skrämma bort dem, och vägrar spela enligt hans regler.
Wilde gör väldigt mycket humor av kulturkrocken mellan det moderna men oborstade USA och det traditionstyngda och stela England. Spökets besvikelse när den inflyttade familjen inte alls visar den ”tillbörliga respekt” han förväntar sig går nästan att ta på. Wilde föddes i Dublin, men flyttade efter universitetsexamen till England och reste på en över ett år lång resa i USA, så han hade nog material att ta av när det gällde att driva med båda grupperna.
Det här var faktiskt en bok som jag riktigt älskade att högläsa. Det är kul att lägga på fejkamerikansk brytning på familjen som flyttar in i det hemsökta huset och snobbig överklassintonation på Lord Canterville. Skämtets nyanser går naturligtvis över huvudet på Kronprinsen (och vissa delar i innehållet går säkert över huvudet på mig också som nutida läsare), men han verkade tycka att boken var helt okej.
Sagorna
Sagorna ville jag gärna testa att läsa först på engelska, och sedan när jag bedömt ålderslämpligheten testa dem på något av barnen, på svenska. Det visade sig lättare sagt än gjort. De böcker jag lyckades hitta på biblioteket var följande:
Samlingsvolymen The Happy Prince and Other Stories (två novellsamlingar i en, det slutade med att jag säste båda, fast jag bara hade planerat att läsa den första av dem)
Sagan ”Den lycklige prinsen”som bilderbok, illustrerad av Ota Janeček
En novellixutgåva av sagan ”Näktergalen och rosen” samt novellen ”Lady Alroy” (i original ”The sphinx without a secret”, en novell som ingår i novellsamlingen jag hade tänkt spara till nästa del av djupdyket)
Vad kan man säga om sagorna? Det är utpräglade konstsagor, alltså berättelser skrivna i samma genre som muntligt traderade folksagor, men litterära på ett helt annat sätt, mycket mer detaljerade och genomarbetade. Wilde föddes nästan precis 50 år efter H C Andersen, och det märks verkligen var han har tagit sin inspiration.2 Flera av sagorna känns som ”svar” på några av Andersens mest berömda sagor. Det finns en ”little mermaid”, en näktergal och till och med en ankfamilj (som dock endast innehar biroller). Både djur och föremål är besjälade och kan vara såväl protagonister som ”kommentatorer” som fäller yttranden om det som sker omkring dem. Det jag tycker skiljer är humorn som bubblar fram lite här och där (kan inte minnas att Andersen någonsin är särskilt lustig), samt att många av sagorna har en tydligare geografisk förankring. Visst, det finns generiska ”prinsar” i kungedömen utan namn, men också spanska prinsessor och fåglar som flyger till Egypten över vintern. Vissa av sagorna tycker jag känns överarbetade och på tok för långa, men flera tar jag med mig som riktigt fina läsupplevelser. Något som också framträder när man läst några av sagorna är en ganska svartsynt cynism hos Wilde. Egoistiska individer utnyttjar givmilda och godhjärtade sådana. Ibland får de dåligt samvete efteråt (som i ”The happy prince” och ”The Star-Child”), ibland skiter de i vilket (som i ”The devoted friend” och ”The nightinggale and the rose”.
Två av ovannämnda läste jag för Lillprinsen och då alltså på svenska. ”Den lycklige prinsen” funkade ganska bra, fast den slutar i tragik (ja, okej, ett par änglar kommer och hämtar dem till Paradiset med stort P, men för mig som ateist har jag svårt att se att det är något annat än ond bråd död). ”Näktergalen och rosen” var en av mina personliga favoriter (jag läste den två gånger på engelska och en på svenska), men den hade Lillprinsen mycket sämre tålamod med. Den är en av de kortare sagorna, men innehåller så många lager. På några få sidor lyckas den ta upp teman som uppoffring, fåfänga kontra ”sann” skönhet som i sin tur kontrasteras mot förstockad ”bookishness”. Näktergalen står för de stora känslorna medan studenten och hans kärleksintresse blir karikatyrer att skratta åt och förakta. men det är klart att den sexåring inte uppfattar alla de här nyanserna (dessutom var det ju inga bilder).
Slutsats
Det här gick som sagt ganska snabbt. Är jag en fjärdedel in i djupdyket innan en månad har gått? Nja, jag kommer knappast hålla det här tempot när det blir längre och mer svårlästa texter att ta sig an. Det har varit en trevlig mjukstart kan man väl säga. Och nu ser jag fram emot att läsa hans prosatexter för vuxna.
Okej, inte bara från Andersen förstås. Jag tycker mig absolut ana att han läst Charles Dickens och Victor Hugo också, som precis som Andersen båda tillhör generationen före Wilde ↩︎
Nytt år, nya projekt. Jag tänkte försöka mig på ett läsprojekt också iår. Fick ett pussel i julklapp med Oscar Wilde-tema av min Muminpappa och började genast känna en inre press att fylla på kunskapsluckorna om Wildes författarskap. Jag har tidigare läst och gillat Spöket på Canterville och framför allt Dorian Grays porträtt1men förutom dem känner jag bara till ett par titlar sedan innan, samt har sett en biopic om honom med fantastiske Stephen Fry i titelrollen.2 Det kanske helt enkelt är dags för ett Djupdyk.3
När jag tittade igenom bibliografin insåg jag ganska snart att det finns olika faser i Wildes författarskap. Poesin finns visserligen där hela tiden, men i början är det annars mycket sagor och berättelser för en yngre målgrupp. Sedan provar han på novellformatet, expanderar det till den enda ”riktiga” romanen innan han överger prosan helt för pjäsförfattandet under flera år. Han skriver också en del essärer som kretsar kring kultur och till viss del samtida politik.
Jag tänkte därför att jag skulle dela upp min läsning i fyra grupper. Jag lämnar det mesta av poesin och essäerna därhän (helt enkelt eftersom de inte intresserar mig såvärst). Sedan tänkte jag ta mig an texterna i någorlunda kronologisk ordning, vilket på ett naturligt sätt skapar följande kategorier:
Prosa för barn/unga
The Canterville Ghost/Spöket på Canterville (1887)
The Happy Prince and Other Tales (1988)
Jag tänkte utsätta mina barn för de av dessa berättelser som går att få tag på på svenska. Jag har dock redan upptäckt att det inte riktigt är möjligt för alla berättelser i The Happy prince. Själva samlingen finns inte översatt, däremot ett par av novellerna för sig.
Prosa för vuxna
The Picture of Dorian Gray (1890)
Lord Arthur Savile’s Crime and Other Stories (1891)
Kronologin är lite stökig här då novellsamlingen delvis består av tidigare publicerade texter, däribland The Canterville Ghost (som jag ju då inte tänker läsa en gång till). Även innehållet tycks skilja sig lite beroende på upplaga. Jag har inte kollat upp tillgängligheten än men tänkte försöka se till att åtminstone hitta och läsa The sphinx witout a secret (publicerad första gången 1889), The portrait of mr W H (också 1889) samt titelnovellen Lord Arthur Saviles Crime.
Det absolut bästa skulle såklart ha varit att hitta en teateruppsättning av något av dessa verk, men jag lärde mig ändå när jag läste litteraturvetenskap att läsa dramer rakt upp och ner. Man får använda sin fantasi.
Från fängelsetiden
The ballad of Reading gaol (1898)
De Profundis (postum utgivning)
Nu går vi ifrån genreuppdelningen och summerar författarskapet med vad jag antar är hans mest personliga dikt, och samtidigt det mest kända brevet.
Det här känns ju inte så betungande. Faktum är att jag och barnen redan har påbörjat läsningen, så första inlägget bör komma inom en överskådlig framtid.
Vem som stoppade dem i händerna på gymnasie-Ghosie? Samma Muminpappa förstås. ↩︎
Nu är det dags. Ögonblicket jag har sett fram emot ända sen… ja, sen innan jag ens skaffade barn tror jag. Häromkvällen läste jag första kapitlet av Harry Potter och de vises sten för Kronprinsen. Det är en av de absolut starkaste läsupplevelserna från min egen barndom. Och eftersom jag var i nästan perfekt ålder följde också bokutgivningen min egen uppväxt på ett naturligt sätt. Harry mognade ungefär samtidigt som mig (med undantag för sista boken som kanske kom lite väl sent). Jag har tänkt att jag skulle vilja återskapa det där för mina egna barn, men halvt om halvt insett att barnpopulärkulturen naturligtvis är alldeles för indränkt i HP-merchandise för att det ska gå att genomföra precis så som jag önskar.
Jag HAR i det närmaste förbjudit filmerna här hemma. ”Vi ska läsa böckerna först, sen kan vi titta på filmerna”. ”Men när ska vi läsa böckerna då?” ”När ni blir tillräckligt stora… snart”. Jag har velat att de ska vara så nära elvaårsåldern som möjligt när jag tar fram första boken. Jag tänker att de inte kommer att förstå handlingen förrän vid minst 9, och om de förstår den så kommer de vilja läsa nästa, och nästa, och nästa… och sen sitter de där och läser femman och vet inte vad ordet hångla betyder, eller kan alls relatera till det som händer i boken. Och nej, självklart tar de inte skada av det, men jag har nån orealistisk tanke om att göra just denna läsupplevelse mer eller mindre perfekt.
Under sommaren var det himla mycket snack om Harry Potter, och Lillprinsen har till och med lärt sig olika trollformler som förekommer i böckerna på fritids (och naturligtvis tjatat på mig och Seldon att lära honom fler). Så nu har jag slutligen ”gett upp” om att försöka senarelägga HP-debuten så länge som möjligt och lånat den illustrerade utgåvan av första boken på biblioteket att läsa för Kronprinsen (Lillprinsen får ge sig till tåls lite till).
Innan vi öppnade boken frågade jag honom vad han egentligen vet sedan innan. Det var förvånansvärt lite faktiskt. ”Det är en trollkarl som går i en trollkarlsskola” var allt han kunde komma på spontant. Jag trodde faktiskt att han åtminstone skulle kunna namnet på några personer förutom Harry (men det visade sig till och med att han trott att Harry och Potter var två separata personer). Lika förvånad blev jag över att han redan nu i första boken hade svårt att hänga med i handlingen. Kanske är det för att första kapitlet är skrivet så medvetet kryptiskt. Det är väldigt mycket information som planteras på ett medvetet lösrykt sätt. Jag minns att det gjorde att jag när jag läste den för första gången direkt sögs in i handlingen och ville läsa mer för att reda ut mysteriet. Men Kronprinsen blev faktiskt ganska frustrerad när saker och ting inte förklarades. ”Men vem är ”ni-vet-vem? Hur kunde en bebis döda honom om ingen annan kunde det? Och VAD ÄR EN MUGGLARE, jag förstår inte ordet!”
Vi läste första kapitlet, och efteråt gjorde jag som jag gör på jobbet när vi jobbar med läsförståelse: en tankekarta över alla (hittills i handlingen) inblandade personer och deras relation till varandra:
Det hjälpte nästan, men inte riktigt. Kronprinsen blev fortfarande irriterad och frustrerad när jag försökte reda ut att bebisen som sitter i en barnstol och blir matad inte är Harry, att McGonagall är katten men också en häxa och att Voldemort är en skurk och att alla är glada över att han ”är borta” (fast det är han kanske inte trots allt).
Jag frågade faktiskt om han kanske skulle vilja vänta lite till. Men han ville fortsätta, och kanske ger det sig efterhand. Vi får hoppas det, och att jag inte har pushat upp förväntningarna alldeles för högt upp, både för honom och mig.
Nu när båda prinsarna har passerat femårsåldern är det dags att summera mina bästa lästips även för femåringar. Jag märker att ju högre upp i åldrarna jag kommer, desto mer får barnen egna viljor och intressen när det gäller böcker. Det blir svårare och svårare att skriva allmänna tipslistor som passar alla. Med Kronprinsen började jag läsa ”kapitelböcker” nästan så fort han fyllde fem, medan Lillprinsen dröjt sig kvar i bilderböckerna (eller om det är jag som dröjt mig kvar, i vetskap om att det är sista chansen på länge som jag kan vältra mig i dessa böcker) betydligt längre. Lillprinsen är också betydligt mer känslig för saker som är ”läskigt” eller känslomässigt påfrestande, så böcker som funkat utmärkt för hans storebror har jag fått spara lite på med honom.
Eva Eriksson: Boken om Bella och Gustav
Eva Eriksson är flitigt återkommande bland mina bilderbokstips (se ettårisinlägget, tvåårsinlägget samt treårsinlägget), men oftast endast som illustratör. Nu dyker hon upp igen, och den här gången med egenskrivna texter till sina egna bilder. Och de är så roliga! Jag skulle kunna låta det här stycket bestå av enbart citat: ”herregud, vad jag mår tråkigt”, ”kom om en liten vecka” samt ”gå och lägga sej? Ikväll igen?!! – jag la mej ju för kattsingen igår också!”. Bella är en mycket försigkommen flicka som betalar bussbiljetter med nytappade mjöktänder och lindar snälla pensionärer runt sitt lillfinger. Denna samlingsvolym av fyra (mycket korta) böcker har ett gammalt ex libris från Barnens bokklubb med mitt namn på som jag utläser från handstilen att min mamma satt dit nån gång när det begav sig.
Jonna Björnstierna: Sagan om den underbara familjen kanin
Böckerna om den underbara familjen kanin är rysare för lite äldre bilderboksbarn. Lillprinsen (som har lätt för att leva sig in i berättelsevärldar) kunde liksom inte bestämma sig för om han tyckte att det var fantastiskt kittlande eller för ruskigt när Lillebror Kanin gick vilse i ”den fruktansvärda delen av skogen”. Det finns ett helt gäng böcker i serien, det ska sägas att vi bara hunnit med att läsa de tre-fyra första kanske.
Torben Kuhlmann
Torben Kuhlmann är en författare och illustratör som vi upptäckte relativt sent, och jag har bara läst hans böcker med Lillprinsen, och inte alla böckerna. Författare och illustratör skrev jag, men det är egentligen bilderna som skiljer sig från mängden. Oerhört vackra miljöer, gulliga smågnagare och gamla flygmaskiner vars detaljrikedom för tankarna till Hayao Miyazaki. Tyvärr är det nog ett misstag att skriva även texterna själv istället för att låta en specialist sköta det jobbet, för berättelserna är litet intetsägande, och språket (åtminstone i den svenska översättningen) är inte jättebehagligt att läsa högt.
Astrid Lindgren: böckerna om Emil
Det finns såklart massor av Astrid Lindgren att välja på, och man kan absolut börja läsa (och titta på filmatiseringar av) flera av hennes böcker redan innan ungarna fyller fem år. Och det gör väl de flesta också, man måste nästan anstränga sig för att undvika henne helt. Men ska jag välja nånting som passar bra att läsa för en femåring så får det bli böckerna om Emil. Man får förklara ganska många ”svåra” ord och främmande företeelser (vad är egentligen en piga?), men texterna är ändå anpassade för yngre barn och man kan riktigt höra Lindgrens ”sagotantsröst” i texten som förklarar vad företeelser som palt och fattigstugor. Ett ”anti-tips” (om man så vill) är böckerna om Barnen i Bullerbyn. Det är absolut inget fel på dem, men det finns heller inget där som filmatiseringen inte lyckats skildra minst lika bra.
Isabelle Halvarsson: böckerna om Puzzel och Fräs
Det finns två separata serier (som dock gör ”besök” hos varandra), en om hittekatten Fräs och en om smuggelhunden Puzzel. De här böckerna har fungerat väldigt olika för mina båda barn. Kronprinsen har älskat dem som högläsningsböcker (särskilt serien om Puzzel, tyvärr, eftersom jag personligen gillar Fräs bättre), medan Lillprinsen inte kom förbi den första boken pga alldeles för hemsk och läskig. Det är egentligen rätt märkliga bokserier, för de fokuserar på ganska oskyldiga vardagsdraman där djuren beter sig så mycket som möjligt som riktiga hundar och katter. Trots det börjar respektive serie med att djurungarna brutalt slits från sina mammor, och kommer hungriga, rädda och ensamma till de hem och barn vi sedan får följa deras liv hos. Som sagt, Lillprinsen bad mig nästan i panik att stoppa läsningen av Fräs när jag testade den på honom, medan Kronprinsen tog sig förbi första bokens ”tröskel” utan större problem. Böckerna är skrivna på ganska okomplicerad svenska med något stolpig dialog när människorna pratar, men desto träffsäkrare onomatopoetiska beskrivnignar när djuren låter. Puzzel (som är en liten jack russel) skäller t.ex. ”veff!” och ”aff!” medan större hundar snarare låter ”råff, åff!”. Det gör det väldigt rolig att läsa böckerna högt. Dock, jag vet att många barn i lågstadieåldern som börjat läsa lite längre böcker på egen hand uppskattar dessa, så det här är verkligen inte bara högläsningsböcker. Kanske att Lillprinsen kommer att vara lite mer emotionellt mottaglig om några år när han kan läsa dem själv. Margareta Nordqvist bidrar med svartvita illustrationer.
Eva Bexell: Prostens barnbarn
Jag brukar inte ha ljudboksomslaget som bildsättning – det här är ju en tipslista på böcker att själva läsa högt. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att det inte är fysiskt möjligt att framföra dessa tre böcker på ett mer fulländat sätt än vad Margareta Krok gör det. Läs dem högt en gång, för sakens skull, men låt sedan barnen lyssna om och om igen på hennes uppläsning (finns både på Spotify och Youtube music och säkert på flera andra ställen) och lär ännu en generation barn att känna igen hennes röst varhelst de hör den. I textboken finns svartvita illustrationer av Karin Stjernholm Raeder.
Emi Gunér: böckerna om Nina
Det finns några bokserier som handlar om vardagsdraman och där huvudpersonen och innehållet i böckerna växer och förändras för varje bok, både vad gäller yttre och inre konflikter. Det skulle bli alldelses för tjatigt om jag upprepade samma bokserier i flera inlägg på raken, så här tipsar jag om att börja läsa böckerna om Nina för en femåring, och sedan (om man vill) fortsätta i ungefär följande takt:
Nina och Snöleoparden (5 år)
Ninas sommarlov (sommaren 5-6 år)
Nina börjar skolan (runt skolstart i förskoleklass)
Nina – hemlisar och kompisar (6 år)
Nina i ettan (7 år)
Ninas syskonbok (8 år)
Det ska kanske poängteras att vi absolut inte har följt detta slaviskt, men det har gett upphov till stark igenkänning de gånger vi träffat rätt. Den första boken är verkligen en riktigt träffsäker beskrivning av en femårings känslolov (jag vet inte hur många gånger jag och Lillprinsen utbrast ”precis som du/jag!” när jag läste första boken nyligen, och för några veckor sedan när jag och Kronprinsen läste bok 4 (ett år ”för sent”, men rätt tid på året) gav det upphov till mysiga samtal om midsommarfiranden och annat som hör början av sommaren till. Första tre böckerna tycker jag är bäst, efter det försvinner den absolut starkaste igenkänningen för mig och mina barn. Kanske för att fem-sexåringar är mer lika varandra än vad t.ex. åttaåringar är, kanske för att skillnaden mellan tjejer och killar gradvis ökar med åren, och jag bara har läst för de senare. Loka Kanarp har illustrerat.
Ännu mera Ulf Stark
Precis som Eva Eriksson har Ulf Stark fått vara mer i flera inlägg förut (treårslistan och fyraårslistan). Jag har dock tre favoritberättelser som är lite för långa för att en tre-fyraåring ska orka med dem riktigt. Ärligt talat går de nog ganska mycket över huvudet på en femåring också, men både mina prinsar har i alla fall accepterat när jag valt dem redan i den här åldern, sen kan man ju fortsätta hur länge man vill egentligen. Den första boken är Systern från havet, som skildrar ett finskt krigsbarns upplevelser från andra världskriget. Jag har gråtit både en och två gånger medan jag läst den här berättelsen. Stina Wirsén har illustrerat. Bok nummer två är den betydligt skojigare Lilla Asmodeus, om djävulens egen son som av sin far tvingas upp från underjorden och ut till människornas värld för att en gång för alla bevisa att han är en riktig djävul som kan locka oskyldiga själar ner i fördärvet. Det visar sig att han är ungefär lika usel på detta som pappan alltid misstänkt. Hanna Höglunds dramatiska illustrationer passar perfekt till en bok om djävular och demoner som äter orm till middag. Mitt sista tips är klassikern Kan du vissla Johanna? Mer gråtfest, naturligtvis, och har man sett den filmateriserade versionen som brukar gå på SVT på julafton efter Kalle Anka vet man vad det hela handlar om. Höglund har illustrerat även denna bok, men det var jag tvungen att kolla upp nu i efterhand för jag minns inte en enda bild (det är heller ingen bilderbok, texten står i centrum).
De senaste veckorna har jag och Kronprinsen haft en tjock faktabok för barn som högläsninsbok, Världens historia: från stenålder till nutid. Jag läser ju mycket hellre skönlitteratur, både för egen del och som högläsning, men Kronprinsen valde den här i biblioteket (det finns naturligtvis massvis med häftiga bilder) så jag fick göra honom till viljes den här gången. Det har varit en överraskande häftig upplevelse, får jag säga.
Själva boken har åtminstone till viss del de brister som man kan förvänta sig av sådana här böcker, skrivna på engelska som originalspråk, riktade till barn, fyllda med bilder och med relativt lite förklarande text. Översättningen är alldeles för ordagrann och fylld med anglicismer (jag har parafraserat ibland när jag högläst), och komplexa historiska skeden förenklas så mycket att de ibland blir nästan obegripliga. Men jag blev förvånad över hur pass välgjord den ändå är. Bilderna, genomgående foton på arkeologiska fynd och historiska dokument, är väl valda, snyggt presenterade och verkligen jättemånga. Boken är nästan 200 sidor lång (och har ordförklaring samt register i slutet!). När man sägert ”världens historia” som menar man verkligen också hela världens historia, inte bara västvärlden och lite Kina, som historieböckerna när jag var barn.
Det som har varit häftigast med att läsa den här boken med en åttaåring har dock varit alla samtal den gett upphov till. Vi har gått igenom mänsklighetens historia från förhistorisk tid till den digitala tidsåldern, jag och en unge som inte ens har börjat med historia i skolan än. Det är ju som sagt mycket bilder och relativt lite text, vilket gör att mycket behövt förklaras och kontextualiseras under läsningens gång. Vissa kvällar har vi bara hunnit med 1-2 uppslag för att en fråga gett upphov till en hel miniföreläsning, med boken som bildstöd. När vi läste om bronsåldern och järnåldern blev det nästan bråk för att han tyckte att brons borde komma efter järn, och dessutom varför kallades det inte guldåldern när de började bearbeta guld också? (detta blev ännu värre när boken senare gång på gång benämner vissa epoker i olika civilisationers historia som ”guldåldrar”, och då naturligtvis snarare menar perioder av fred, välstånd och utveckling).
Svårt var också att förklara det här med kolonialism. Detta är ett ämne som jag tycker att boken hanterar riktigt bra (det sker ingen glorifiering av de europeiska ”upptäckarna” och ursprungsbefolkningars perspektiv lyfts), det är mest åldern och förkunskaperna hos mottagaren som gör att det blir svårgreppbart. Något jag tagit stöd av är ungens stora intresse för flaggor, som gör att vi återkommande pratar om länder i olika delar av världen och hur de ibland hänger ihop historiskt, fast de kan befinna sig på andra sidan jordklotet. Tråkigast har absolut varit genomgångar av olika sorters vapen och krigföring. Som tur är verkar ungen heller inte vara nån möp i vardande så de delarna har jag läst igenom utan särskilt många avbrott för frågor.
När vi började komma in på lite mer modern historia lyfts marginaliserade folkgrupper och postkoloniala frågor alltmer, och här blir det ganska intressant. Det blir så uppenbart att Kronprinsen (nyss åtta år fyllda) inte vet nånting om rasism eller främlingsfientlighet. Han reagerar till exempel med direkt oförståelse när det i boken skrivs om ”svarta” människor och deras utsatthet genom historien. ”Vilka menar de? Det finns ju inga människor som är svarta? Han på bilden där, han är ju typ lite ljusbrun, och det finns några som är mörkbruna, men ingen är ju svart. Vilka är det egentligen som räknas in i de svarta och varför kallas de så?”.1 Det ordet för att beteckna en grupp människor är helt främmande för honom. Nu är ju ordet svart inte lika vanligt i Sverige (särskilt inte längre) som det är i USA, så även här har vi ju att göra med en översättning som kanske gjorts lite för ordagrann. Men det är inte bara ordet, det är också konceptet att rangordna människor efter hudfärg eller ursprung som han inte kan förstå, eller att vissa grupper kan ha det sämre ställt än andra. Visst han är inte så gammal än, men han är också (delvis tack vare väldigt härmkomstmässigt heterogena barngrupper både på förskolan och nu i skolan) så himla van vid att människor omkring honom kan komma från alla möjliga ställen och ibland kan man se det på dem, ibland inte alls. Han är ofta nyfiken och berättar hemma att han tagit reda på att den och dens föräldrar kommer från det och det landet och de pratar det och det språket och de kom till Sverige av den och den anledningen, men han lägger NOLL värdering i det.2 Det är kanske inte så överraskande egentligen, men jag tyckte nånstans att det var vackert.
Nu är dock boken genomläst och jag ganska trött på att inte få dyka in i ett fantasifullt äventyr. Nästa bok blir något skönlitterärt!
Absolut inte ordagranna citat här, men det fattar ni. ↩︎
Något att nämna dock, det är bäst att vara lite intersektionellt transparent här. När jag säger härmkomstmässigt heterogent betyder det att familjer kan komma från olika länder, men det är en övervägande del västländer, och en ännu större andel högutbildad medelklass (universitetsfolk). Det närmsta han varit att möta sociala orättvisor har nog varit genom att titta på Madicken. ↩︎
Det slumpade sig att jag och Kronprinsen läste två böcker om döden igårkväll. Det är ett förvånansvärt vanligt tema i (svenska) barnböcker. Och vanligast är det väl att det är en far- eller morförälder som som dör, så även här.
Resan till Ugri-la-brek av Thomas (text) och Anna-Clara (bild) Tidholm
Den här minns jag fanns hemma hos mormor. Morfar dog ganska tidigt i mitt och mina kusiners liv, och kanske inhandlades den i samband med det som ett slags pedagogiskt vektyg för att förklara det här med döden för barnbarnen. Kanske var det bara en slump. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var lite obehaglig och hade läskiga bilder. Den är helt klart ganska konstig och liksom mystisk. Två barn, som av nån anledning heter så konstiga namn som Hinken och Myran, beger sig med sin hund Strunt ut på en resa för att försöka leta reda på sin morfar som har ”kommit bort”. Vuxenvärlden har lämnat barnen ensamma med att försöka förstå vad som hänt. ”Mamma vill inget säja. Och Pappa vet ingenting” Resultatet blir en ganska surrealistisk road trip där verklighet och lek blandas på ett sätt som påminner oerhört mycket om Piija Lindenbaum (eller snarare, jag tror att Piija Lindebaum tagit inspiration från makarna Tidholm, med tanke på utgivningsdatum). ”Dom reser norrut över fotbollsplanen, för allting som är svårt och långt borta är norrut”. Trots att barnens resa går genom berg och skogar och städer och tar tusentals år står föräldrarna nånstans i bakgrunden på en balkong och ropar att det är läggdags.
Illustrationerna är verkligen dramatiska och kusliga på ett sätt som är svårt att riktigt ta på. Men det är stora himlar och barnen är på de flesta uppslagen väldigt små. Morfar hittas ju förstås ingenstans i hela världen, så barnen tvingas ta sig över en ”mörk stor flod” (såklart!) för att ta sig till andra sidan om världen. Den här delen av berättelsen minns jag väldigt tydligt. Det är så läskigt tomt och ödsligt! Byn Ugri-la-brek, där morfar sitter i en ensam stuga och inte längre behöver sina glasögon, ligger mitt ute i ett kallt tomrum som skrämde mig som barn och som idag påminner mig om John Ajvide Lindqvists Himmelstrand (och blir om möjligt ännu läskigare!).
Det är svårt att säga hur kronprinsen upplevde boken. Han erkänner sällan att han tycker böcker eller filmer är läskiga eller obehagliga nuförtiden. Han satt dock och lyssnade uppmärksamt och kröp självmant upp bredvid mig för att titta på bilderna (vilket inte händer så ofta längre, han brukar hellre vilja sitta och rita eller bygga med nåt medan jag läser).
Rymlingarna av Ulf Stark (illustrationer av Kitty Crowther)
”Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av” – reflekterar huvudpersonen Ulf när han tittar på höstlöven utanför fönstret, och på så sätt skapar författaren Ulf en metafor för hela berättelsens budskap.
Detta är en kapitelbok, så vi har förstås läst den under flera kvällar, men avslutade den igår. Farfadern ligger på sjukhus med ett ”för stort och klent” hjärta och ett lårben som brutits för andra gången. Det framgår mellan raderna att alla väntar sig att han kommer att ligga där tills han dör.
Pappan (Farfars son alltså) blir för ”trött och ledsen av att se sin starka tjocka pappa ligga där och blir svagare och smalare” så han undviker att besöka honom, och Ulf, huvudpersonen, åker istället dit i smyg. Morfar är arg och ”besvärlig” och svär hela tiden, men när Ulf föreslår att de ska rymma från sjukhuset lever han upp. Det blir något av en roadtrip i den här boken också. Men istället för en magisk resa är denna mycket mer konrekt och vardaglig. Farfar vill en sista gång återvända till huset där han bodde med sin fru (Ulfs farmor). Ulf ångrar sig flera gånger, för det är uppenbart att Farfar egentligen är för svag. Men resan är viktig för Farfar, eftersom den ger honom en ny mening med livet. När han inser hur mycket han saknar sin älskade fru (en burk hemkokt lingonsylt agerar som katalysator), och samtidigt kommer på att det finns en möjlighet att han snart ska få träffa henne igen, i himmelriket, och där få en ny chans att rätta till gamla misstag, börjar personlighetsförändringen (eller karaktärsutvecklingen). Farfar bestämmer sig för att sluta svära (för sjukhusbiträdet försäkrar honom att kvinnor uppskattar män som kan tala vackert), han försonas med sin son och han anstränger sig för att bli en bättre människa.
Berättelsen skildras genom ett barns ögon, men det känns kanske som en bok som uppskattas och förstås bättre av vuxna än barn. Vad vet ett barn om dödsångest, livskriser och försoning? Men jag tyckte att den var mycket vacker.
Illustrationerna är sådär. Jag vet att Kitty Crowther är en upphöjd och prisat illustratör, men hon är inte en av mina favoriter.
I den här listan har jag samlat tips på bilderböcker där de flesta har lite mera text. Det känns nästan som att det går en magisk gräns mellan treårsåldern där bilderna fortfarande behöver vara i centrum, och fyra år då texten kan tillåtas att broderas ut lite utan att barnet tappar tråden eller tålamodet. Några av dem har dock lite mindre text, men innehållet är ändå sådant att jag tänker att en fyråring nog kan ta det tills sig bättre än ett yngre barn.
Sven Nordqvist
Båda mina prinsar har börjat med Pettson när de fyllt fyra år. Det har varit något nästan magiskt med det, ”äntligen kan jag plocka fram den här skatten och föra den vidare till mina barn”. De sex första Pettson-böckerna är de jag själv minns från när jag var liten (jag var lite för stor för att fastna för Tuppens minut när mina föräldrar tog hem den och läste för Dean, och de sista två läste jag inte förrän i vuxen ålder), och jag vet inte om det är därför eller om Nordqvist faktkiskt blev lite slarvigare med åren, men jag tycker verkligen att de första är bäst. Rävjakten vinner, särskilt bildmässigt, men därefter kommer Pannkakstårtan, Stackars Pettson, och Kackel i grönsakslandet ganska tätt efter. Pettson får julbesök och Pettson tältar är lite svagare, men innehåller båda vissa scener som är helt oförglömliga. Dessa har jag alltså läst för Lillprinsen, och skippar de sista tre helt. Förutom just Pettson-böckerna förtjänar Var är min syster? ett alldeles särskilt omnämnande. Den är så vacker rent bildmässigt, och textmässigt finns det ett djup mellan raderna som man bara anar. Det är klart att han fick Augustpriset för den. Slutligen, visst ska man läsa Agaton Öman och alfabetet samt Minus och stora världen också, det ska man.
Nils Andersson
Jag blev så glad när jag upptäckte Nils Andersson! Vi fick hem en av pixiböckerna om ”Lillebror Berglund och jag”, jag gissar att det kanske var i en pixibokskalender, och sen dess är jag helt frälst. Andersson leker med det svenska språket på ett sätt som jag inte sett hos någon annan sen Lennart Hellsing, och jag vågar nog påstå att han är en värdig arvtagare till denne gigant. Böckerna om ”jag” och hans tvättbjörnslillebror är illustrerade av Fredrik Dimrå. De finns bara i pixiboksformat, vilket gjort att vi inte alls läst så många som jag hade önskat. Vi tar hissen är nog den roligaste av de vi faktiskt har här hemma. Den innehåller en fantastisk uppräkning av olika saker som Skåne har att erbjuda, bla: ”ål och potäter, och snaps och potäter och sill, och raps och Piraten och Perstorp, och Peps och falafel och dill”. Ja, ibland får man hålla tungan rätt i mun för att kunna läsa de här texterna högt. Tillsammans med Erik Svetoft har han också gjort den fantastiska Mina husdjur samt den ganska roliga men inte riktigt lika vassa Våra stadsdjur. Här får vi kliva in i en rad olika miljöer som kryllar av djur som gör heltokiga saker. I den förstnämnda älskar jag hallen (där ”jackorna hänger vid rockarna, och tackorna hänger med bockarna” och verkstan (där ”tordyvlar hyvlar, pilfinkar filar och fyra sparvar svarvar. Tikar spikar spikar, uvar skruvar skruvar och tre uttrar muttrar”). Svetofts gör Nordqvistinspirerade illustrationer där more is more. Tittar man noga kan man till och med i själva bilderna hitta ordlekar som inte fått plats i själva texten.
Baek Heena
Baek Heena vann ALMA-priset 2020 för sina bilderböcker. Istället för att teckna eller måla bygger hon upp små världar som hon sedan fotograferar. Det ser ut lite som stop motion, ja utan ”motion” då. Berättelserna utgår ofta från det vardagliga (även om det för svenska barn ändå blir en smula exotiskt när det är sydkoreanska barns vardag som skildras), men det magiska tänkandet är ständigt närvarande och skapar en känsla av att allt är möjligt.
Pija Lindenbaum
Jag och Seldon har ganska olika smak när det gäller barnböcker (okej, böcker över huvud taget). Men en författare vi hyllar unisont är Pija Lindenbaum. När jag nu går igenom hennes bibliografi ser jag att hon har några småbarnsböcker på meritlistan, och de borde ju i så fall redan ha dykt upp i tidigare inlägg, kan man tycka. Det är helt och hållet mitt fel som missade dem när barnen var i rätt ålder. Jag är övertygad om att de hade platsat om jag hade läst dem. Lindenbaum skriver utifrån ett väldigt tydligt barnperspektiv och det magiska tänkandet är alltid närvarande. Skiljelinjen mellan verklighet och fantasi är minst sagt suddig. Gittan och fårskallarna var den som charmade Seldon först (även om jag vet att Vitvivan och Gullsippan också ligger honom varmt om hjärtat). Lill-Zlatan och morbror raring har vi både läst och tittat på filmatiseringen av, med stor behållning. En av mina personliga favoriter är Vi måste till jobbet som jag visst redan har skrivit om (vilket jag även gjort om Frekes fot). Det finns hur många fler som helst, jag ska försöka hålla mig från att rabbla hela listan. Jag försökte till och med återvända till Elsie-Marie och småpapporna som jag själv minns från när jag var barn (och som vi till och med hade exempel ur när jag läste barn- och ungdomslitteratur på universitetet), men den kändes som att den inte riktigt höll längre, i alla fall inte i jämförelse med hennes senare böcker.
Per Gustavsson: böckerna om Prinsessan och Prinsen
Jag gillar illustratören Per Gustavsson väldigt mycket. Kan välja böcker enbart på grund av att han gjort illustrationerna, även om författaren inte är någon jag brukar fastna för eller ens känner till (till exempel Knotanböckerna). Han gör charmiga, lekfulla illustrationer som man känner igen direkt som hans. Men nu vill jag lyfta de böcker där han också lyckas skina som författare. I böckerna om Prinsessan (som bara heter Prinsessan) och Prinsen (som bara heter Prinsen) lyckas han på ett snyggt sätt bygga en värld som står på två till synes okombinerbara ben samtidigt, våra föreställningar om hur sagornas prinsar och prinsessor lever och beter sig, samt det totala krossandet av dessa fördomar. Prinsessan har rosa klänning och äter tårta till frukost. Men hon är också väldigt snabb på att kasta sig fram med svärdet i högsta hugg när någon behöver lära en drake eller ett rövarband att veta hut. Prinsen sitter hellre hemma i sitt slott och dricker varm choklad, men när han och hans prinsvänner hotas att förvandlas till grodor står han ändå pall för trycket. Det som gör att Gustavssons genusmedvetna sagorsticker ut (han är knappast den enda som kommit på tanken att skapa bilderböcker som belyser fördomar) är det stilistiska greppet att göra båda huvudpersonernas beteende allmängiltigt. Istället för att skriva ”när prinsessan vaknar äter hon alltid frukost i sängen” heter det ”när prinsessor vaknar äter dom alltid frukost i sängen”, som om böckerna vore en guidebok till prinsessors beteende, snarare än berättelser med en huvudperson. Istället för att göra Prinsessan till ett unikt exempel ”titta, en prinsessa som spelar hockey! vilken grej”, konstateras bara att ”så gör prinsessor”. Gustavsson går ifrån det där lite mer i senare böcker, särskilt i de om prinsen, vilket jag tycker är lite synd.
Mera Ulf Stark
Det finns ett par berättelser i Ulf Starks sagosamling som har lite för mycket mellan raderna för att funka för en treåring. Kanske är det för mycket mellan raderna även för en fyraåring, men det är ändå bilderböcker, och jag har några Stark-titlar på vänt till femårslistan också! En stjärna vid namn Ajax är illustrerad av Stina Wirsén, känd från tvåårslistan. Det är en vemodig och fin liten berättelse om en hund och ett barn som växer upp tillsammans, om om barnets sorg när hunden ofrånkomligt blir gammal och dör. Storbrorsan är en berättelse som jag läst i två versioner. I samlingen Liten och stark har den mycket mera text och skildrar ett längre händelseförlopp, men den version vi läste först var ett lite kortare bilderboksformat, illustrerat av en kändis från om inte min blogg, så definitivt från min barndom, nämligen Matti Lepp. I Storebrorsan skildras maktobalansen mellan ett äldre och ett yngre syskon oerhört skickligt. Lillebrorsan som är huvudperson avgudar sin äldre bror och är övertygad om att han är den bästa personen i världen. Storebrorsan solar sig i idoldyrkan, men förstår inte att ta ansvaret allvar, utan drivs av sitt egenintresse. Ja, okej, jag hör ju själv att detta är böcker som den vuxne läsaren kanske har mer ut av än den fyraårige lyssnaren. Men de kan titta på fina illustrationer i alla fall, och nånting får de säkert med sig.
Charlotte Lannebo och Ellen Ekman: böckerna om Olle och Bolle
Jag vet inte så mycket om Charlotta Lannebo, men Ellen Ekmans seriestippar var jag ju väl bekant med när jag först fick tag i Olle och Bolle är bröder. Faktum är att det kan ha varit via Ekmans instagramkonto jag fick nys om att hon också börjat illustrera böcker. Böckerna om Olle och Bolle är perfekta att läsa när man själv har två barn i lagom ålder (våra var nog fyra och två) eftersom igenkänningsfaktorn blir så enorm. Storebror vill leka med lego men det är farligt för lillebror, en lillebror som skriker lite för mycket och inte kan leka ordentligt. Deras mamma försöker konflikthantera med varierat resultat. Bilderna är träffsäkra och innehåller fantasitiskt mycket detaljer. Precis som i Lilla Berlin sker ibland egna små berättelser i bildernas periferi. Jag har läst de första tre böckerna. Alla innehåller detaljer som fått mig att skratta högt första gången jag läste det. Det har kommit ytterligare en tryckt bok samt ett gäng direkt-till-ljud-böcker (som jag inte förstår riktigt varför man skulle vilja nöja sig med när illustrationerna är så charmiga).
Emma Adbåge: Gropen
Jag har egentligen väldigt svårt för Emma Adbåges tecknarstil, med sina konstiga proportioner och skeva kroppar. Men augustprisvinnandeGropen är ändå en bok jag uppskattar. Den är en hyllning till den fria leken (alltså den där man leker med ”kottar i skogen”), och ett slags kritiskt debattinlägg mot en överbeskyddande vuxenvärld som tappat förståelsen för varför det är denna typ av lek barn vill ha och behöver.
Lisen Adbåge: Furan
Emmas syster Lisen har ju en liknande avig tecknarstil, men hon får med en av sina böcker på den här listan hon också. Furan är en riktigt obehaglig rysare, fast för fyraåringar! Premissen med den igenvuxna ödetomten som slår tillbaka när en intet ont anande barnfamilj försöker tämja den är genialiskt skräckstoff. Jag tycker nog dock att den är läskigare än något av mina barn tyckt. Det är ju inga monster eller andra sådana konrketa läskigheter i den, vilket verkar göra det lättare att hantera för just barn, fast den slutar i förskräckelse.
Maria Nilsson Thore: en egen flock
Jag skrev ju redan i treårsinlägget att man borde läsa alla böcker av Maria Nilsson Thore, men om man nu inte har lyckats plöja igenom alla så kan jag rekomendera En egen flock. Den finns i samlingsalbumet jag nämnt tidigare, men också förstås som fristående bok. Den handlar om en hund som har svårt att passa in och som känner sig annorlunda och utanför. Det handlar om längtan efter ett sammanhang, men också om att hitta det där man minst anar det.
Treåringar orkar lyssna på böcker med liiite mer text, och hänger med i liiite mer komplexa handlingar än yngre barn. Flera av författarskapen och böckerna i det här inlägget kan man fortsätta att läsa genom hela ”bilderboksåldern”, och några kanske jag i ärlighetens namn inte själv upptäckte förrän barnen var lite äldre än just tre, men jag tänker att de, med avseende på textmängd och innehåll, ändå funkar att introducera i den här åldern. Det är tyvärr inte alls säkert längre att barnen säger ”okej!” och kommer och sätter sig i ditt knä när du säger ”kom så läser vi en bok” (treåringars bästa trick är som bekant att säga ”jag vill inte!” och göra precis tvärtemot vad de blir tillsagda), men ganska ofta funkar knepet att helt enkelt bara sätta sig och börja läsa för att de efter en kort stund ändå ska släppa vad de har för händer och komma smygande för att få titta på bilderna. Riktigt bra böcker (och ditt sällskap!) har den kraften.
Maria Nilsson Thore
Maria Nilsson Thore är en av de där fantastiskt begåvade personerna som kan både skriva och teckna riktigt högkvalitativa barnböcker. Jag har väldigt svårt att hålla mig till att bara tipsa om en eller ett par, så egentligen är det här tipset: läs alla! Illustrationerna har härliga, liksom mjuka färger och alla stora ytor (inredning, kläder mm) är alltid täckta med mönster. Det är som att hon inte kan låta bli, inte kan lämna en yta ”tom”. Och ändå ser det inte alls rörigt ut, bara harmoniskt. Nilsson Thore har ett språk som är snubblande nära poetiskt i att det har en rytm även när det inte rimmar eller gör anspråk på att vara på vers (inte helt olikt Anna-Clara Tidholm faktiskt). Det gör det väldigt behagligt att läsa högt. Innehållet är också träffsäkert, underfundigt och i vissa böcker, nästan existentiellt. Jag skrev ”läs allt”, men i treårsåldern är det kanske ändå naturligt att börja med ”Alla tre”-böckerna, som handlar om tre förskolebarns vardag. Min personliga favorit är nog Alla tre klär på sig (just att klä på sig ytterkläderna kan ju vara nog så dramatiskt när man ha med treåringar att göra). Det har kommit ut ett helt gäng böcker, den senaste i januari i år, så vi har inte hunnit igenom alla här hemma tyvärr.
Nilssom Thore har också gett ut ett samlingsalbum som vi har här hemma. Där finns förutom ett axplock av hennes olika världar en intervju om skapandet och några sidor konceptskisser.
Tove Janssons bilderböcker
Apropå att både kunna teckna och skriva och komplettera fantasiska bildvärldar med ett språk som är en fröjd att högläsa och berättelser som snuddar vid de stora frågorna, även för små barn, så tycker jag att det är dags att introducera Tove Janssons författarskap, i lagom stora portioner. Det finns sex bilderböcker listade på Janssons wikipediasida (på tovejansson.com hittar jag märkligt nog bara en halvfärdig webbplats utan bibliografi), men vi har bara läst Vem ska trösta knyttet? (flest gånger), Hur gick det sen? (ganska många gånger) samt Den farliga resan (någon enstaka gång). Jag kan inte med bestämdhet rekomendera någon av dem framför någon annan, viktigast är väl att man undviker alla former av ”bearbetningar” och pixiboksversioner som inte är skrivna och tecknade av Jansson själv. De är helgerån allihopa.
Eva Bergström och Annika Samuelsson: serien om Snurran
Snurran är en katt (eller ett barn, lite beroende på hur man ser det) som sätter sig själv i centrum i alla sammanhang. Hon styr och ställer och accepterar aldrig ett nej. I en vuxens ögon är hon egentligen ganska odräglig (särskilt hennes vana att manipulera och hunsa de som är för snälla för att säga ifrån), men för en treåring finns det såklart något kittlande i tanken på att göra precis som man vill. Snurran har dessutom ett sätt att uttrycka sig som charmar även mig, som ”sanna mina ord. Jag fryser som en hund”. Det finns ett helt gäng böcker om Snurran. Vi har inte läst riktigt alla här hemma, men favoriterna var Snurran hjälper polisen, Snurran på dagis (senare utgiven med titeln Snurran på förskolan, underligt nog är det originalupplagans titel som är angiven på förlagets webbplats) samt Snurran på simskola (som jag tror bara finns i pixiboksformat).
Julia Donaldson och Alex Scheffler: Gruffalon och Lill-Gruffalon
Det är inte ofta översättaren får vara med på omslaget som här ovan, men är det en storstjärna som Hellsing så är det naturligtvis befogat. Julia Donaldson har skrivit en lång rad bilderböcker, och de är ofta (om inte alltid?) på rim, vilket såklart ställer lite krav på översättaren. Gruffalon är väl en av de kändaste, och det tycker jag är med rätta. Här hemma läste vi en samlingsutgåva med både Gruffalon och Lill-Gruffalon, och de funkar ganska bra som nån slags diptyk (om man får säga så om böcker). I den förstnämnda är en liten mus ute på promenad, och lyckas tack vare sitt vilda fabulerande lura alla farliga rovdjur (inklusive sitt eget fantasifoster Gruffalon själv). I uppföljaren är det istället, som titeln antyder, Gruffalons lilla unge som är ute på äventyr, och hon har förstås växt upp med förälderns förmaningar om att akta sig för den Stora Stygga Musen.
Dessa båda böcker, samt Herr Pinnemans äventyr finns filmatiserade och (åtminstone i skrivande stund) tillgängliga på SVT play. De är riktigt välgjorda och tillåts vara ganska långsamma (30 sidor bilderbok med sparsam textmassa har översatts till 30 minuter lång film), vilket jag uppskattar, särskilt för yngre barn. De upplevdes dock av mina barn som betydligt läskigare än böckerna (vilket dock inte hindrade dem från att vilja kolla om och om igen).
David Sundin: de där böckerna som inte vill bli lästa
Nu blir det interaktivt igen. Och tokigt på ungefär samma sätt som Hervé Tullets böcker som jag nämnde i tvåårsinlägget. Den vuxne läsaren kommer att tycka att det är fantastiskt nyskapande första genomläsningen, och barnet kommer ”tyvärr” att vilja läsa den varje kväll i flera veckors tid. Och det är böcker som till och med vet om det här själv, och adresserar ”problematiken” med självdistans på sista sidan. Det finns tre böcker: Boken som inte ville bli läst, Boken som verkligen inte ville bli läst samt Boken som absolut inte ville bli läst (har man läst en har man läst alla, men det kan ju vara skönt med liiite omväxling, och den gröna går garanterat sönder i ryggen efter ett tag efter allt flaxande). Det finns en ljudbok också, Ljudboken som aldrig ville ta slut, men den innehåller ett avsnitt om monster under sängen som gjorde den olyssningsbar för Kronprinsen.
Ulf Nilsson och Eva Eriksson
Illustratören Eva Eriksson återkommer än en gång, hon har tagit plats på alla tre listorna hittills (tidigare tillsammans med Barbro Lindgren samt Lisa Moroni), den här gången tillsammans med Ulf Nilsson som hon haft ett långvarit samarbete med. Böckerna om Lillasyster kanin är supercharmiga (och lite småläskiga!) berättelser om en storebror som har blivit tilldelad det enorma ansvaret att passa sin lillasyster. Det är ett tufft jobb att hålla reda på den busiga kaninungen, och egentligen vill han ju hellre ut och leka med sina kompisar, men när det väl gäller tar han ändå storebrorsrollen på största allvar. Perfekt att läsa för en kanske nybliven storebror eller -syster. Andra böcker av denna författar- illustratörskombination som vi läst och uppskattat är En dag med mössens brandkår (gulligt äventyr med sensmoralen att man bör hjälpa alla som behöver det, inte bara de man tycker om), Farmors alla pengar (supersorlig och vacker bok om ett barnbarn som gör allt för sin dementa och oroliga farmor) och När vi var ensamma i världen (miniäventyr som också tar upp temat om syskonkärlek).
Barbro Lindgren och Eva Eriksson
Faktum är att tidigare nämnda Eva Eriksson OCH Barbro Lindgren i kombination också återkommer igen. Böckerna om den vilda bebin (tre till antalet) är i det närmaste obligatoriska, åtminstone den första, men de har också skapat den smått surrealistiska Stora syster, lille bror samt den vackra vänskapsskildringen Sagan om den lilla farbrorn samt flera andra.
Jon Klassen
Jon Klassen är en kanadensisk barnboksförfattare och -illustratör. Det är ganska lite text på varje sida, men Klassen lyckas med små medel skapa spännande berättelser som ibland blir ganska surrealistiska, ibland rätt brutala. Vi har läst två av ”hatt-”böckerna Jag vill ha min hatt och Vihittade en hatt samt Stenen från himlen och de kan jag gå i god för alla tre. Den senaste boken som kom förra året verkar däremot vara för lite äldre barn.
Annika Leone och Bettina Johansson: Bara rumpor-serien
Det här är kroppspositivism serverad i tokroligt bilderboksformat. De handlar om Mira och hennes föräldrar som åker på olika utflykter där de alltid tycks hamna i situationer där någon av föräldrarnas byxor åker ner. Det här är kanske inte de böcker som den vuxne har allra störst behållning av (jag tycker nog inte att berättelserna är jätteintressanta och tecknarstilen är inte heller min kopp te riktigt), men för en unge i kissochbajsåldern (eller kanske rump-åldern om det går att urskilja en särskild sådan?) är det perfekt, och jag tar med böckerna inte bara för vad som sker på boksidorna utan lika mycket för vilka tankar de kan väcka i ett barn som håller på att komma underfund med sin egen kropp och vilka samtal de kan sätta igång. Det finns ett helt gäng böcker om Mira och de bara rumporna, den senaste kommer så sent som i höst.
Lotta Geffenblad
Lotta Geffenblad är ännu en mycket produktiv författare. Vi har aboslut inte läst allt hon gjort, men serien om Prick och Fläck har gått varm, likaså Astons stenar. Den förstnämnda har mycket humor, med språklekar i texten och ganska tokroliga bilder med mycket finurliga detaljer. Kaninerna Prick och Fläck hittar på en massa upptåg som allt som oftast slutar med att de blir både prickiga och fläckiga. Astons stenar är mer melankolisk, men fin. Det finns en till bok, Astons presenter som vi av någon anledning aldrig läste men som säkert håller samma höga kvalitet.
Mera Chris Haughton
Om man gillade Chris Haughtons böcker som jag rekomenderade för tvååringar finns det fler att läsa nu när barnet blivit nåt år äldre. Jag gillar Var inte rädd, Lilla Krabban mest (den behandlar temat rädslor på ett fint sätt) men Bra jobbat, mamma pingvin och Schh! vi har en plan är också läsvärda (den förstnämnda är mer åt det gulliga hållet och liknar boken om Krabban, den sistnämnda tokrolig på samma sätt som Kanske… och nästan lika bra). Samtliga är mycket trevliga att högläsa. Jag måste nästan ge en liten shouout till översättaren Gunilla Hallkjaer Olofsson för det kan inte vara helt enkelt att översätta böcker men såpass lite text till svenska och ändå bibehålla ett sånt behagligt flyt.
Ola och Evalotta Belin: Tända lampan – en jättemörk historia
Till skillnad från många andra författare i de här inläggen är Ola och Evalotta Belin inga författare som jag har nån vidare koll på. Jag vet inte ens om den ena skriver texten och den andra illustrerar eller om de gör båda tillsammans. Jag har heller inte läst något annat av dem, och denna minns jag inte riktigt hur jag kom över. Men hursom, det är en charmig och interaktiv bok där varje uppslag skildrar ett mörklagt rum med fantasiväckande och lite kusliga skuggor. Men när barnet hjälpt dig som högläsare att ”tända lampan” visar det sig vara helt vardagliga rum men helt vanliga saker. Trygg igenkänning och fantasieggande spänning i en och samma berättelse.
Ulf Stark
Ännu en favoritförfattare! Det mesta av Ulf Stark går högt över huvudet på en treåring, men i sagosamlingen som kom för ett par år sedan återfinns några figurer som man kan mjukstarta med. De gulliga figurerna Kanel och Kanin har han skapat tillsammans med illustratören Charlotte Ramel. I Kanel och Kanin letar efter sommaren ger dig dig ut på en lång vandring genom alla årstider tidig höst till sommarens återkomst. Det är på rim och det är himla trivsam text och bild. Det ska finnas ett gäng böcker om dessa figurer. Böckerna om Elmer däremot är illustrerade av tidigare nämnda Lotta Gefflenblad. I samlingen finns Elmer djurdoktorn, men Elmer får i andra böcker prova på en rad andra yrken. De hittills nämnda är figurer som funkar fint att läsa för en treåring, men som de kanske växer ut efter ett tag. Mitt sista tips, som man gärna kan introducera såhär tidigt, men som räcker många år, och som genuint även för mig som vuxen är en riktigt bra berättelse, är Jaguaren, med dramatiska illustrationer av Anna Höglund. Det den har gemensamt med de två tidigare nämnda är att den är på rim (fyraradingar), men både text och bild är mycket mindre gulligt och tillrättalagt än hos dem. Det är mycket som känns både skevt och lite hotfullt i den här berättelsen. Huvudpersonen (som underligt nog också heter Elmer) blir plötsligt en kväll förvandlad till en jaguar, och känner sig därför tvingad att hoppa ut genom fönstret och ge sig ut i stockholmsnatten istället för att gå och lägga sig, för ”djungeln är helt nära, strax bortom Odenplan!” På sina äventyr möter han såväl läskiga hundar som söta katter, innan han återvänder hem igen och sakta förvandlas till en sovande, drömmande pojke i jaguarprickig pyjamas.
Sarah Sheppard
Djuren i skogen introducerades ju redan i ettårsinlägget, men det var ju bebisversionen. Nu börjar det bli läge att plocka fram Sarah Sheppards böcker med lite mera text. Här finns en massa fakta skrivet på ett lättfattligt sätt, och illustrerat med en busig och tokroligt charm. Är man (eller har en unge som är) dinosauriefrälst så finns det ett par böcker som avhandlar det ämnet också. De är också filmatiserade som TV-serien Dino deluxe (jag, som inte är så värst dinosauriefrälst, tycker att de små råttdjuren som ska försöka undkomma de stora läskiga dinosaurierna är mycket roligare än själva dinosarna).
Äntligen kan man ha lite text i böckerna! Äntligen kan man följa nåt slags narrativ. Men mest busa och leka förstås, vilket man kan göra både med språket och med boken och själva läsningen som koncept.
Chris Haugton: Mamma borta och Kanske…
Chris Haughtons böcker är ofta finurliga, med en humoristisk poäng som först stegvis byggs upp med hjälp av upprepning (vilket barn älskar), och sen släpps lös på allra sista sidan, genom det som inte sägs rakt ut utan endast antyds (vilket jag älskar). Illustrationerna är väldigt enkla och liksom pixliga, som om de är gjorda av någon som är halvbra på paint. Tydligen är Haughton designer i första hand, så jag antar att det är ett medvetet stilval snarare än begränsad förmåga, men själv har jag nog andra favoriter om man bara ska se till det grafiska. Böckernas styrka tycker jag istället är att det är så roligt att läsa dem högt. Haughton har verkligen tänkt på både högläsande vuxen och lyssnande barn som aktiva parter som båda har en roll att spela. Högläsaren ska läsa, och gärna dramatisera, lyssnaren ska lyssna men också aktivt delta genom att reagea och göra inspel.
Jag har valt två böcker av Haughton redan på tvåårslistan, mycket tack vare att de lockar fram det här engagemanget hos även såhär pass små barn.
Mamma borta är perfekt att börja med. Den handlar om en liten uggleunge som tappat bort sin mamma och får hjälp av skogens olika djur för att hitta henne igen. Det är förstås ett drama riktigt små barn kan engageras av. Boken bjuder också in barnet att aktivt delta i letandet efter mamman.
Kanske… funkar även lite högre upp i åldrarna (på biblioteket kunde man få denna i fyraårspresent), men jag minns så väl hur mycket Lillprinsen levde sig in i handlingen när jag läste denna för honom när han var två. Här är det tre apsyskon som inte kan låta bli att göra precis det de är tillsagda att inte göra. Och när aporna (och jag som läser texten) hävdar att det absolut inte finns några farliga tigrar i närheten är barnet naturligtvis mycket mer skarpsynt och försöker för allt vad hen är värd att varna aporna för farorna som lurar i bakgrunden på varenda sida. När tigrarna sedan anfaller gäller det naturligtvis att höja både tonläge och tempo i läsningen för att dramatisera den fartfyllda jakten.
Stina Wirsén: serierna om Brokiga och Vem
Stina Wirséns namn har växt sig stort inom illustrationssverige, och det med rätta. Jag älskar hennes karaktäristiska tecknarstil med en tunna strecken som ger så exakta former men ändå smiter iväg och blir lite yviga emellanåt. När Wirsén tecknar för yngre barn skapar hon figurer som är fulla av liv och personlighet. De är liksom fulsöta, inte tillrättalagt perfekta utan just ganska brokiga.
Man kan med fördel börja med de böcker i serien om de Brokiga som är i kartong och heter saker som ”Rita!”, ”Bygga!” och ”Nej!”. Rent krasst kan man kanske tjuvstarta redan i ettårsåldern med dessa, men för enkelthetens skull får alla Wirséns böcker hamna här.
Vem-böckerna hann vi tyvärr inte med så många innan småprinsarna blev lite för stora prinsar, men den absoluta favoriten är Vem finns? som skildrar något så sorgligt som ett syskon som dött innan det hann födas, och som trovärdigt skildrar både föräldrars och barns hantering av sorgen och samtidigt lyfter den stora existentiella frågan om vad det egentligen innebär att ”finnas”. Flera av Vem-böckerna är filmatiserade och finns på SVT.
Hervé Tullet
Hervé Tullets böcker är interaktiva och innovativa på ett sätt som känns spännande för en vuxen första gången man läser den, men ”tyvärr” fortsätter att vara lika spännande för barnet som lyssnar i sisådär hundra genomläsningar till. De är absolut värda att prova, men ett tips är att kanske låna just dessa på biblioteket snarare än att köpa dem, så man ”blir tvungen” att lämna tillbaka dem efter ett tag. Vi läste En bok och Säg oh! när prinsarna var små, men det verkar finnas ett par till översatta till svenska (och tonvis på franska och engelska).
Eva Eriksson och Lisa Moroni: serien om Julia
Eva Eriksson är ju redan ett bekant namn sedan ettårsinlägget, men här har hon samarbetat med sin dotter Lisa Moroni, också författare och illustratör. Jag visste inte om detta innan, men tydligen har de både skrivit och ritat tillsammans, och inspirationen till Julia och hennes familj är hämtad från verkligheten och Moronis egen dotter med samma namn (vilket får mig att direkt fundera ut att javisst, där finns en mamma och en pappa, men också en mormor, som ju då måste vara Eva i egen hög person).
Julia är en typisk tvååring som älskar att leka kurragömma och när saker och ting blir ”lite tokigt”. Det är charmig vardagsigenkänning när man läst sönder de där Max-böckerna man haft hemma sedan ettårsåldern.
Per Bengtsson och Per Gustavsson: serien om Knotan
Samma vardagstema med hög igenkänningsfaktor återfinns i serien om Knotan. Knotan upptäcker världen omkring sig, helt utan hänsyn till sin pappa som förgäves försöker hänga med att städa, skydda och barnsäkra omgivningen efter hand som hon drar fram. Att Per Bengtsson skrev böckerna under en föräldraledighet är inte precis nån överraskning, den där återhållssamma frustrationen hos Knotans pappa är ytterst lätt för en förälder till en tvååring att känna igen sig i. Jag vet inte hur mågna gånger jag och lillprinsen läste Knotan klättrar när han var i sin värsta klättrarperiod och knappt gick att ha i möblerade rum. Här introdoceras också en av mina favorutillustratörer, Per Gustavsson. Vi kommer att få anledning av återkomma till honom.
Det finns fem böcker om Knotan. Förutom Knotan klättrar kan Knotan knappar få ett hederomnämnade bara för den fantastiska språkleken i titeln.
Anna-Clara Tidholm: Lekaläsa-serien
Anna-Clara Tidholm dyker upp igen, och vid två år vill jag tipsa om serien som av någon anledning kallas ”lekaläsa” och som handlar om en nalle som bryter fjärde väggen och talar direkt till läsaren och bjuder in denne på olika upptåg. Precis som i Knacka på är varje ord (nåja, nästan) vägda på guldvåg både för att erfterhärma hur ett barn använder språket och för att göra böckerna till en fröjd att läsa högt. Som i Okej! där nallen ska packa med sig massäck: ”… och kokoskaka och picknickdricka! Och godisgrodor! Okej!”. Vi läste också boken Grattis! precis i samband med att Kronprinsen fyllde två och första gången liksom skulle lära sig vad en födelsedag egentligen är för något (nyblivna ettåtingar har ju normalt sett ingen aning). ”Var är födelsedagen?” frågar sig nallen fundersamt en bit in i boken, men blir såklart ordentligt firad innan boken är slut ”och flera gånger mera grattis”.
Lennart Hellsing
Jag älskar när man leker med språket, och Hellsing är en av mina absoluta favoriter (jo, jag har har ganska många absoluta favoriter). Man kan egentligen ta hem i stort sett vilken som helst av hans böcker och hitta fantasiska ramsor att rabbla, vissa så att tungan nästan slår knut på sig själv. Och lära sig utantill, så att man kan citera dem lite då och då som det faller sig. Men jag slår ändå ett slag för att börja med nyutgåvorna illustrerade av Lena Sjöberg, Ellen Ekman respektive Charlotte Ramel (de verkar ha gjort två var), där man får så att säga ett litet smakprov.
Emma Virke: serien om frukterna
Rim och interaktivitet, det är två ingredienser som vi har lärt oss är framgångsrecept när man skriver och läser böcker för tvååringar. Ema Virke behärskar båda och är verkligen en stjärna på det senare (vilket gav henne och Emelie Östergren en nominering till augustpriset förra året). Läsaren (eller det lyssnande barnet) får låna ut sina fingrar mun och allt möjligt till frukternas upptåg. De här böckerna är ganska nya, så jag hann bara läsa de två första (den om citronen och den om kiwin) med Lillprinsen innan han växte ur dem, men nu finns det fem stycken, den senaste utkommen i april i år (så chansen är nog stor att det kommer fler).
Jag har en ambition att sammanställa bra boktips för högläsning i olika åldrar. Det kommer inte att bli jättelånga listor, men det kommer att bli riktigt skickliga författare (och illustratörer!) och riktigt bra böcker på listorna. Jag sätter böckerna i den ålderskategori jag tycker att det är lagom att introducera en bok eller ett författarskap, men ofta kan man ju fortsätta flera år upp i åldrarna. Vissa upphovspersoner kommer nog att återkomma, fast med olika titlar, i flera inlägg.
Så, först ut, böcker som passar en ettåring (man kan, och ska naturligtvis börja läsa för barnen när de är ännu mindre än så, men det är väl först nu som bokvalet faktiskt börjar ha lite betydelse).
Björn Bergenholtz: serien Titta 10…
Stilrena pekböcker där illustrationerna av olika djur, växter och andra naturfenomen står i centrum. Dessa böcker utgör enorm kontrast till de där dussinböckerna med random utslängda stock-foton och maskinöversatt text som marknaden verkar tro duger för de minsta barnen. Det här är tvärtom pekböcker som tar innehållet (och sina läsare) på allvar. En koltrast ser ut som en riktig koltrast, och den kallas också koltrast, och inte ”pippi”. Det finns inga förenklingar eller ”förbarnslingar” i vare sig illustrationerna eller texten, trots att det alltså är pekböcker det handlar om.
Varje uppslag består av en sak på ena sidan och en kärnfull mening på den andra. I Titta 10 djur får man till exempel veta att rådjur tycker om tulpaner (något prinsarnas morföräldrar kan intyga!).
I serien finns Titta 10 djur, Titta 10 fåglar, Titta 10 blommor, samt Titta 10 småkryp. Bergenholtz har både skrivit och illustrerat. Han har bland annat också en serie ”för äldre barn” som heter Känn igen 25… som jag tyvärr inte själv provat men som jag är säker på håller samma höga kvalitet. Alla hans böcker verkar av titlarna att döma ha med naturen omkring oss att göra och uppmuntra till att upptäcka och lära sig mer om den.
Barbro Lindgren och Eva Eriksson: serien om Max…
Barbro Lindgren och Eva Eriksson är två giganter inom svensk barnbokslitteratur. Båda har vunnit flera priset och utmärkelser (Lindgren det mest prestigefyllda av alla, ALMA-priset). De kommer båda garanterat att återkomma fler gånger i mina boktipssammanställningar. Ett utmärkt tillfälle att introducera dem för sitt barn är genom de fantastiska böckerna om Max.
Böckerna är så kända att de kanske inte direkt behöver någon vidare introduktion. Det finns 10 ”vanliga” Max-böcker och en specialare som väl mest är en rolig blinkning till nostalgiska vuxna än en bok tänkt att läsas för barnen (Titta, Max grav!).
Sofia Rådstam: serien om Sickan
De här böckerna upptäckte jag av en slump, och egentligen lite för sent, så jag har bara läst ett par stycken av dem för Lillprinsen när han var lite äldre. Eftersom de har så lite text på varje sida, och dessutom på rim så tror jag att man kan börja med dem redan i ettårsåldern, men gärna fortsätta ett par år eftersom igenkänningsfaktorn (hos både barn och deras vuxna) nog blir högre längre fram (det gäller ju egentligen Max-böckerna här ovan också).
Sarah Sheppard: Djuren i skogen – ylar, piper och hoar
Det finns böcker med ljudeffekter och så finns det bra böcker med ljudeffekter. Den här är ett exemepl på det senare, och ett utmärkt sätt att introducera Sarah Sheppards underfundiga faktaböcker. Stilen är mer cartoonig och flamsig än Bergenholtz naturtrogna men annars har författarskapen likheter, det här är båda författare som vill förmedla en fascination för djur och natur, och samtidigt tar det här med faktakorrekthet på allvar.
Sheppard har också ett par andra pekböcker. Jag har inte läst dem, men passar ändå på att tipsa om Räkna med hajar och Färger med Dino. För ska man läsa pekböcker kan man lika gärna läsa fina pekböcker.
Tillägg
Man kan omöjligen tänka på allt, särskilt inte på en gång. Under strecket kommer därför tips som tillkommit efter att inlägget publicerades första gången.
Anna-Clara Tidholm: Knacka på!Tillagd 2024-07-09
Jag hade egentligen tänkt ha med den här i nästa inlägg, men efter att Nina påpekat att den saknades här började jag revidera det beslutet. Vid närmare eftertanke så var ju detta en av Kronprinsens absolut första böcker (vi fick den i present på biblioteket när han var nyfödd) och nog hade han roligt åt den tidigt. Tidholms illustrationer är charmiga, och i denna tycker jag att även texten har en rytm och kärnfullhet som indikerar att hon har lagt mycket tid och tankemöda, trots (eller kanske tack vare) de korta, enkla texterna. Just denna bok är interaktiv såtillvida att det är meningen att barnet ska ”knacka” på dörren till nästa uppslag och på så sätt få den vuxne att vända blad och se vad som finns i nästa ”rum”. Det är naturligtvis klockren underhållning för en ettåring!
