Barnlek

Jag läser Vi måste till jobbet av Pija Lindenbaum för Lillprinsen, som är fyra år nu. Precis lagom för att introducera de flesta Lindenbaumböckerna. När Kronprinsen var i samma ålder och jag lånade hem den här boken första gången var det pandemi, och min favoritdetalj var den här:

Boken kom ut 2019, nästan kusligt träffsäker spaning att myndighetssverige skulle lägga sig i folks nysvanor bara månader senare.

Den näst bästa detaljen är denna, som jag genuint hoppas är en blinkning till The Shining och inte bara en slump:

Skylten till ”blodrummet” sett spegelvänt blir nästan ”murd..”

Men det som egentligen är mest fantastiskt i den här boken är inte enstaka detaljer, utan det totalt hejdlösa flödet av ”lek” som genomsyrar hela berättelsen. Precis såhär kan det verkligen låta när barnen leker. Boken börjar i ett barnrum fullt av leksaker, fortsätter ut i trappuppgången och ner på gatan, men på vägen förvandlas verkligheten till en fantasivärld där barnen bestämmer villkoren. När boken (och leken) närmar sig slutet börjar de vardagliga föremålen skymta fram mellan träden igen:

Pija Lindenbaum är också en av de barnboksförfattare som både jag och Seldon uppskattar. Han uppskattar det absurdistiska, och jag språket och lekfullheten och detaljerna. Jag får nog anledning att återkomma till hennes författarskap. Lillprinsen ville dock inte gå med på att ge den här boken omdömet ”rolig”. ”Den är inte rolig mamma, den är bra”.