Nu är det dags. Ögonblicket jag har sett fram emot ända sen… ja, sen innan jag ens skaffade barn tror jag. Häromkvällen läste jag första kapitlet av Harry Potter och de vises sten för Kronprinsen. Det är en av de absolut starkaste läsupplevelserna från min egen barndom. Och eftersom jag var i nästan perfekt ålder följde också bokutgivningen min egen uppväxt på ett naturligt sätt. Harry mognade ungefär samtidigt som mig (med undantag för sista boken som kanske kom lite väl sent). Jag har tänkt att jag skulle vilja återskapa det där för mina egna barn, men halvt om halvt insett att barnpopulärkulturen naturligtvis är alldeles för indränkt i HP-merchandise för att det ska gå att genomföra precis så som jag önskar.
Jag HAR i det närmaste förbjudit filmerna här hemma. ”Vi ska läsa böckerna först, sen kan vi titta på filmerna”. ”Men när ska vi läsa böckerna då?” ”När ni blir tillräckligt stora… snart”.
Jag har velat att de ska vara så nära elvaårsåldern som möjligt när jag tar fram första boken. Jag tänker att de inte kommer att förstå handlingen förrän vid minst 9, och om de förstår den så kommer de vilja läsa nästa, och nästa, och nästa… och sen sitter de där och läser femman och vet inte vad ordet hångla betyder, eller kan alls relatera till det som händer i boken. Och nej, självklart tar de inte skada av det, men jag har nån orealistisk tanke om att göra just denna läsupplevelse mer eller mindre perfekt.
Under sommaren var det himla mycket snack om Harry Potter, och Lillprinsen har till och med lärt sig olika trollformler som förekommer i böckerna på fritids (och naturligtvis tjatat på mig och Seldon att lära honom fler). Så nu har jag slutligen ”gett upp” om att försöka senarelägga HP-debuten så länge som möjligt och lånat den illustrerade utgåvan av första boken på biblioteket att läsa för Kronprinsen (Lillprinsen får ge sig till tåls lite till).
Innan vi öppnade boken frågade jag honom vad han egentligen vet sedan innan. Det var förvånansvärt lite faktiskt. ”Det är en trollkarl som går i en trollkarlsskola” var allt han kunde komma på spontant. Jag trodde faktiskt att han åtminstone skulle kunna namnet på några personer förutom Harry (men det visade sig till och med att han trott att Harry och Potter var två separata personer).
Lika förvånad blev jag över att han redan nu i första boken hade svårt att hänga med i handlingen. Kanske är det för att första kapitlet är skrivet så medvetet kryptiskt. Det är väldigt mycket information som planteras på ett medvetet lösrykt sätt. Jag minns att det gjorde att jag när jag läste den för första gången direkt sögs in i handlingen och ville läsa mer för att reda ut mysteriet. Men Kronprinsen blev faktiskt ganska frustrerad när saker och ting inte förklarades. ”Men vem är ”ni-vet-vem? Hur kunde en bebis döda honom om ingen annan kunde det? Och VAD ÄR EN MUGGLARE, jag förstår inte ordet!”
Vi läste första kapitlet, och efteråt gjorde jag som jag gör på jobbet när vi jobbar med läsförståelse: en tankekarta över alla (hittills i handlingen) inblandade personer och deras relation till varandra:
Det hjälpte nästan, men inte riktigt. Kronprinsen blev fortfarande irriterad och frustrerad när jag försökte reda ut att bebisen som sitter i en barnstol och blir matad inte är Harry, att McGonagall är katten men också en häxa och att Voldemort är en skurk och att alla är glada över att han ”är borta” (fast det är han kanske inte trots allt).
Jag frågade faktiskt om han kanske skulle vilja vänta lite till. Men han ville fortsätta, och kanske ger det sig efterhand. Vi får hoppas det, och att jag inte har pushat upp förväntningarna alldeles för högt upp, både för honom och mig.