Ghosie och filmhistorien del 2 (1910-talet)

Nu börjar det bli riktiga filmer, med lite längd (ja, inte bara lite i ett av fallen) och berättelser med namngivna personer och relationer till varandra. Skyltar mellan scenerna sätter ord på det man ser. Ibland är det svartvita ”färglagt” med ett filter (alltså en färg i taget).

Trädgårdsmästaren (1912)

Det här är den första svenska filmen av de jag tar mig an som skildrar en hel berättelse. Den är dryga halvtimmen lång, och skyltarna som förklarar vad som sker mellan scenerna är på engelska, vilket har sin förklaring. Filmen blev ”totaltförbjuden” av filmcensuren och visades aldrig för allmänheten i Sverige. Den har återfunnits först långt senare, tack vare att amerikanska Library of Congress sparat undan den i nåt dammigt arkiv.

Två, nej tre, viktiga namn noterar vi lite extra. Det är dels Mauritz Stiller och Victor Sjöström som står för manus respektive regi (och skådespeleri), dels Gösta Ekman den äldre, som spelar det manliga kärleksintresset.

Handlingen är tragisk så det förslår. En arbetarflicka och en student förälskar sig i varandra, vilket får studentens föräldrar att skicka bort honom. Hans pappa våldtar därefter tjejen (detta sker såklart utanför bild men är ändå rätt uppenbart) och skickar sedan bort både henne och hennes gamla pappa. Klassamhället är brutalt och via diverse omvägar återvänder dottern så småningom för att i en väldigt melodramatisk scen går bärsärkargång i växthuset där våldtäkten skedde. Det slutar med att hon slutligen faller ihop och dör en klassisk teaterdöd, eventuellt av sinnesrörelse, eventuellt i ett faktiskt självmord.

Filmen finns att se här: https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3288

The birth of a nation (1915)

^{Bildkälla: The Guardian. Foto: Corbis}

”Varför vill du se fascistpropaganda i tre timmar?” frågade Seldon mig när jag berättade om nästa film på listan. Jadu, för att det onekligen är en väldigt omtalad film, och kanske för att försöka förstå dess kontext och dess plats i filmhistorien.

Jag delade upp eländet i flera sittningar. Den första halvan är faktiskt riktigt sevärd i sig själv och berättar en berättelse som känns åtminstone till vissa delar trovärdig. Nu tittar vi verkligen på en riktig långfilm! Visst är det en övertydlig melodram men den lyckas ändå fånga hur uppslitande det är med inbördeskrig, där människor som tidigare varit vänner tvingas ställa sig i varsin skyttegrav och skjuta på varandra. Samtidigt finns ju rasismen ständigt närvarande i både berättelse och produktion. Det är de vita människorna vi ska sympatisera med, och samtliga svarta roller (vilka alla är tjänstefolk eller slavar) spelas av vita skådespelare insmetade med smink medan bakgrunderna fylls med statister som är mörkhyade på riktigt. Det finns en scen som målar upp ett kaotiskt slag som är riktigt häftig att se, särskilt med pålagd bombatiskt musik.

Sen kommer man till andra akten och där börjar jag verkligen förstå varför filmen är så ökänd. Det är en riktigt vidrig vinkling på skapandet av Ku Klux Klan, där de framställs som veritabla riddare på vita hästar som rider runt och räddar stackars gråtande flickor från att våldtas av de ociviliserade före detta slavarna. De uppochnervända argumenten liknar alldeles för mycket det man alltför ofta hör från extremhögertroll nuförtiden. Påpekar man att det är rättsosäkert med lynchmobbar går de och döper någon av sina fiender till Lynch och hävdar att han pysslar med justitiemord medan deras egna tortyrsessioner mitt i natten kallas ”a fair trial”. Det är liksom för mycket.

Filmen finns att se här: https://archive.org/details/TheBirthOfANation19151080p. Efteråt bör man läsa på litegrann om det amerikanska inbördeskriget från en objektiv källa för lite reality check.

Herr Arnes pengar (1919)

_{^{Bildkälla Svensk filmdatabas}}

Det är, föga förvånande kanske, mycket Selma Lagerlöf som filmatiseras i Sverige under den här tiden. Det här är också den första riktigt starka berättelsen jag ser. Det är 1500-tal, en präst har gjort sig själv rik på kyrksilver, och möter sitt öde genom att rövare (tillika tidigare skotska legoknektar) kommer och stjäl skattkistan och tänder eld på hela prästgården. En enda oskyldig tonårsflicka överlever. En tid senare träffas Elsalill, som flickan heter, och sir Archie, som är den yngste av rövarna, och förälskar sig i varandra, precis som i ett antikt drama helt ovetande om att deras öde sedan tidigare är sammantvinnat. När hon (med hjälp av lite Lagerlöfskt, för att inte säga Shakespearianskt, spökeri) får reda på vem Archie verkligen är och vad han gjort uppstår ett omöjligt dilemma. Elsalill kan inte blunda för sanningen och det där kyrksilvret är naturligtvis behängt med en förbannelse vilket leder till att sir Archie och de andra rövarna blir gripna, medan Elsalill dör den tragiska död berättelsen kräver.

Fram till den här filmen har skyltarna mellan scenerna främst förklarat vad som utspelar sig på duken. Vilka är de inblandade personerna, vad fyller scenen för funktion i berättelsen, vad är innehållet i ett samtal snarare än repliker i en dialog. Först här skrivs fullständiga repliker ut, och eftersom de är ordagranna citat från Lagerlöfs text är många av dem stilistiska små mästerverk. Absolut inte särskilt lika naturligt tal, men oneliners värdiga ett teaterdrama. Mest ödesmättad är ”Varför slipar de så långa knivar på Branehög?” vilken yttras som ett omen i prästgården medan man ser rövarna stå vid en slipsten och förbereda sig för sitt onda dåd.

En sak som slår mig kring själva inspelningen är vilken ambitiös film detta är rent inspelningsmässigt. En inte oansenlig del av filmen spelas in på isbelagd sjö vilket måste ha krävt del. Bland annat har de byggt upp nästan ett helt tremastat jäkla 1500-talsskepp direkt på isen för att få det att se ut som att det är fastfruset.¹ Hur sjutton de får till hästen som går genom isen med mindre än att de faktiskt lurar ner en stackars häst i en riktig isvak (med pretty säker död som utgång) har jag inte hittat något svar på.

Skådespeleriet däremot är inte så imponerande. Mary Johnsson som spelar Elsalill står mest och lutar sig mot olika dörrposter och försöker se lidande ut. Mauritz Stiller har regisserat. Filmen finns att se här: https://archive.org/details/herr-arnes-penningar-sir-arnes-treasure-1919-mauritz-stiller_202103

Sammanfattning

Det kräver lite att titta på stumfilm. Man får inte tappa fokus, för då missar man textskyltarna som många gånger är direkt nödvändiga för att fatta vad som händer (ibland hjälper inte ens det). Endast The birth of a nation har jag sett med pålagd musik, de svenska filmerna helt under tystnad (även om det förstås inte var så de var tänkta att ses). Skådespeleriet är ofta väldigt överspelat för att kompensera för bristen på repliker. Man har väl heller inte lärt sig riktigt att filmmediet medger närbilder och andra tekniska detaljer som gör att man inte behöver ”teaterskådespela” för att känslorna ska gå fram. Sista filmen gjorde mig riktigt sugen på att fortsätta detta projekt!

1. Här finns info om att det var just så de gjorde. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=3473#holdings-archive-materials ↩︎