Redan nu när jag tar mig an 20-talet börjar antalet filmer svälla över och jag bestämde mig för att dela upp redovisningen i två separata inlägg för att det inte ska bli på tok för långt. Under åren 1920-1925 blir det lika delar tyskt, amerikanskt och svenskt, lite drygt en film per år. Den svenska filmens guldålder tuffar på, och jag har gett både Victor Sjöström och Selma Lagerlöf mer tid i rampljuset. Från Tyskland får vi skräck, och i USA börjar ett par av de stora Hollywoodnamnen ge sig tillkänna.
Doktor Caligaris kabinett/Das Cabinet des Dr. Caligari (1920)
Första tyska filmen, och första skräckfilmen. Det som slår mig direkt är scenografin. Trots att stora delar av filmen utspelar sig utomhus är allt inspelat i studio med helt fantastiska teaterkulisser. Det är som att man har tänkt ”vi kan inte få det att se särskilt verkligt ut, vi får det att se så groteskt och skevt ut som möjligt istället”. Inga vinklar är raka, inga dörrar rektangulära och husväggar lutar så att de ser ut som att de ska välta över en i vilken sekund som helst. Själva berättelsen går tyvärr väldigt långsamt fram. Första två tredjedelarna av filmen var det svårt att hålla ögonen öppna, men sista tjugo minuterna byggdes det ändå upp till ett rejält crescendo, och för första gången började jag tycka att jo, visst får det väl räknas som en skräckfilm ändå. Men intrigen håller inte för närmare skärskådan – det är mycket plot holes och även om man kan skylla det på det som avslöjas i slutet så tycker jag det är att låta filmen komma för billigt undan.
Jag tittade på den på Cineasterna, där den fanns med svenska undertexter till de tyska skyltarna. Internet archive har en version med endast tyska skyltar samt en där skyltarna är utbytta mot engelska.
Chaplins pojke/The Kid (1921)
Nu blir det Chaplin! Slapstickhumor gör sig riktigt bra i stumfilmsformatet, där man redan som det är måste spela med hela kroppen. Filmen börjar också rikigt bra, men håller tyvärr inte riktigt hela vägen. Detta är Chaplins första långfilm, det är kanske inte så konstigt om den inte är den bästa. Chaplin spelar sin arketyp ”The Tramp” och har en urgullig illbatting till följeslagare, ”the kid” som på olika omvägar hamnar i Chaplins vård.
Även denna finns på Cineasterna.
Körkarlen (1921)
Samma år som Chaplins film kom ut i USA visades det på svenska biodukar upp en ny Selma Lagerlöf-filmatisering. Den här gången spökberättelsen Körkarlen. Den brukar omtalas som skräck, men den är om möjligt ännu mindre läskig än Doktor Caligari med moderna ögon mätt. Jag förstår dock att det var väldigt häftigt för dåtidens publik att se ”spökgestalter” som var halvt genomskinliga och kunde gå genom väggar. Och jag visste inte att det såhär tidigt i filmhistorien förekom scener där en galen äkta make hugger sig genom en trädörr med yxa för att komma åt fru och barn. Berättelsen är ganska förnumstig och med en tydlig sensmoral. Sup inte ner dig för det drabbar inte bara dig själv utan även dina nära och kära. Inramningen är ganska lik Dickens En julsaga då det är ett spöke som tar huvudpersonen med på en resa i både det förflutna och nutiden för att få honom att förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Filmen har funnits att se på både SVT Play och Draken film men är bortplockad från båda, så jag har tittat på Internet Archives uppladdning, tyvärr då med engelska skyltar (och där Victor Sjöström benämns som Victor Seastrom i rollistan!). Jag tror tyvärr att en del går förlorat i översättningen, då de svenska skyltarna, precis som i Herr Arnes Pengar, ska vara direkt tagna från Lagerlöfs roman.
Vill man höra mer om boken och filmen kan jag rekomendera detta avsnitt av podden Verket.
Nosferatu (1922)
Mer skräck. Den här gången är det en upphovsrättsvidrig vampyrfilm som är så lik romanen Dracula att den blir sövande tråkig att titta på om man kan storyn, åtminstone de första två tredjedelarna. Det är tyska miljöer istället för engelska, några namn har bytts ut och det kvinnliga kärleksintresset har tyvärr våpifierats. Ja, och så blandar man in pestråttor i det hela. Snyggt foto är det dock, även om vampyren funkar som allra bäst som skuggteater. När man ser honom glida fram som en stel skyltdocka blir man mest bara full i skratt.
Norrtullsligan (1923)
Den här fick jag tips av Elisabeth om. Jag har inte läst boken, men blir ganska sugen på att göra det, då jag får känslan av att den är bättre än filmatiseringen. Textskyltarna är de mest omfattande jag sett. Det är som om stora stycken ur romanen plockats isär och bildsats, snarare än scenerna som kontextualiseras med hjälp av text. Jag tror överlag att Lagerlöf, som jobbar mycket med gestaltning i sina texter, funkar bättre att filmatisera än Wägner, åtminstone av detta resultat att döma. Första fyra av sex akterna är helt okej, och skildrar arbetsvillkoren för en grupp unga kvinnliga kontorsarbetare. De lever på låga löner och osäkra anställningsvillkor och måste utstå sliskliga chefers sexuella närmanden. Tyvärr får filmen sen ett Little Women-slut där huvudpersonen trots filmens feministiska ansats automatiskt blir lycklig så fort tidigare nämnda slisiske chef friar till henne.1
Greed (1924)
Erich von Stroheim ska vara en filmmakare (manus, regi, skådespeleri, på den här tiden gjorde uppenbarligen många lite av varje) man behöver ha lite koll på under 20-talet, och denna film ska vara hans absoluta storverk. Den spelades in på plats istället för i studio och var från början flera timmar lång, vilket förklarar en hel del oförklarliga hopp när man tittar på den slutgiltiga versionen på drygt två timmar. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om den här filmen. Det är otroligt mycket i intrigen som bygger på den tidens normer och värderingar att jag inte riktigt blir klok på vilka handlingar det är tänkt att jag ska sympatisera med respektive förfasas över. Det är ett triangeldrama där en tandläkare (Mac) förgriper sig på sin bästa kompis tilltänkta (Trina) när hon ligger domnad av eter i hans tandläkarstol, varpå kompisen (Marcus) ridderligt (?) ger sin tillåtelse till att Mac uppvaktar henne istället.2 Mac och Trina träffas sedan regelbundet och verkar komma väl överens, men när han gör närmanden blir hon helt klart rädd av hans framfusighet, vilket inte hindrar honom det minsta. När de så såmingom gifter sig är hon helt skräckslagen inför bröllopsnatten och försöker gömma sig för honom. I nästa scen är de plötsligt väldigt kärvänliga med varandra som man och hustru, vilket tycks signalera att det som skett innan ska uppfattas som ett fullt normalt sätt att inleda en äktenskaplig relation. En stor lotterivinst bryter dock långsamt ner äktenskapet då den dels stiger Trina alldeles åt huvudet, dels får Marcus att ångra att han så lättvindigt ”gav bort” Trina till Mac och besluta sig för att göra livet så surt för Mac han bara kan.
Pansarkryssaren Potemkin/bronenosec Potemkin (1925)
Ja, nu har jag dessutom sett filmhistoriens mest kända barnvagn i dess rätta kontext. Tittar man på tillkomstår och plats för denna film kan man utifrån det ganska enkelt räkna ut vad både tema och budskap kommer att vara. Officerare och andra män med makt är skurkar och förtjänar att kastas i havet. Resten är ”bröder” och såväl myteri i det lilla som revolution i det stora är en vacker och relativt okomplicerad sak.3 Beslut fattas gemensamt och ändå är alla rörande överens. En enda person får feeling och börjar hetsa mot judarna men han blir utan pardon nedbrottad.
Jag tittade på internet archives version och blev glad över att det är originalskyltar på ryska (med engelska undertexter). Tyvärr verkar nåt ha gått snett med bildformatet för bilden är utdragen i sidled och samtliga skådespelare ser tämligen korta och satta ut, på ett sätt som förstör stundens allvar en hel del i de mer dramatiska scenerna.
Andra filmer värda att nämnas: Fart flickor och faror/Sherlock Jr. (av och med Buster Keaton), Guldfeber/The Gold rush (av och med Charlie Chaplin, den bästa av hans filmer jag sett, men jag såg den inte nu).
- Vill man läsa en betydligt mer omfattande (och överlag mer förlåtande) genomgång över filmen och dess tillkomsthistoria finns denna artikel. ↩︎
- Det är högst oklart här om det ska föreställa nåt slags broderskap männen emellan eller om Marcus helt enkelt bara anser henne förbrukad nu när Mac ”kysst” henne. ↩︎
- Om ock inte utan offer. ↩︎