Det finns ju en radda barnprogram från 80- och 90-talen som de flesta i min generation är överense om att vi ”var rädda för” när vi var små. Sagan om Skrotnisse och hans vänner är en sådan serie. Från barndomen minns jag inte mycket av innehållet, bara bilder av ett gäng ganska styltiga dockor och en svag känsla av obehag.
Vi har dock läst en del bilderböcker av Jan Lööf med barnen, och estetiken är ju klart kittlande. Hela serien finns på SVT Play/Öppet arkiv (den verkar flytta sig lite fram och tillbaka så man kan behöva rota lite i det senare om man inte hittar den i den förra). Nu har jag och prinsarna tittat på alla avsnitt (13 totalt) och jag har äntligen kommit på vad det är som är så obehagligt. Jag hade inget ord för det då, men det är ju uncanny valley-fenomenet som ger sig tillkänna. Dockorna är absolut inte verklighetstrogna så att de lurar tittaren, men i många scener används riktiga mänskliga händer som liksom trevar sig fram för att plocka upp saker. Rösterna låter ju väldigt mänskliga (och pratar som riktiga vuxna, utan tillgjort röstläge eller flamstilltal), samtidigt som munnarna rör sig på ett stelt och konstigt sätt som inte alls passar ihop med det man hör. Dockorna rör sig i en miljö som blandar fysiska föremål med handtecknade ”2D”-kulisser vilket är väldigt snyggt för ett vuxet öga som kan uppskatta hantverket, men gör att man hela tiden funderar på vad som är ”verkligt” och inte. Det är klart att mycket av det kändes lite off när man tittade på detta som barn.
Vad tycker jag när jag tittar på serien nu då? Själva intrigen är inte jättespännande egentligen. Skurken Ture Björkman vill sno Bertil Enstörings bok med uppfinningar och jagar honom runt halva jordklotet medan Nisse och hans son puttrar runt på skrotgården. Det blir lite tjatigt efter ett tag, särskilt som de flesta scener är ganska långsamma. Det är däremot i det lilla serien skiner. När det märks att skaparna har haft väldigt roligt, och kanske till och med kommit på detaljer eller repliker efter hand. Som mannen som sitter i arresten och sjunger om att han trivs bäst i öppna landskap, trollkarlens fantasifulla trollformler (vad sägs om ”spasma, plasma, mandelmassa”) eller ubåtskaptenen som vägrar överge sitt fartyg trots att armén skickat det till skroten. Som allra bäst är serien under avsnitt 9-11, och det är inte för att handlingen når nåt klimax (det gör det typ inte) utan för att humorn gör det.
Och prinsarna? Kronprinsen har varit taggad varje gång jag förelsagit att vi ska se ett avsnitt. Lillprinsen lite mer tveksam, men han har ändå varit med och tittat.