Jag har just spelat ut det senaste DA-spelet, och tänkte försöka få ner mina tankar i någon sorts ordning. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva en regelrätt recension av fjärde delen i den spelserie som otvivelaktigt haft störst inverkan på mitt vuxna datorspelsliv. Så jag försöker istället sätta min spelupplevelse i perspektivet av mina upplevelser av spelserien som helhet.
Första gången jag spelade DAO var det som att kliva in i en annan värld. Jag fick skapa ”min” Hero of Ferelden och det kändes verkligen som att hennes bakgrund och de val jag gjorde tillsammans med henne hade en påverkan på berättelsen som utspelade sig omkring mig. Jag ställdes inför svåra val, och jag fick ta del av ett världsbygge som kändes komplett och samtidigt magiskt och lockade till att ta reda på mer. Jag blev så smickrad och överväldigad av Zevrans flirtande att jag romanceade honom på studs utan att ens överväga andra alternativ.
Första gången jag spelade DA2 kände jag mig lite ”trängd” av att världen hade krympt, men jag fascinerades av mina nya följeslagare och jag älskade många av sidouppdragen. Storpolitiken med qunaris gick nog över mitt huvud en smula och hela spelet kändes ganska ”kort”. Failade att romancea Fenris och gick sen på Anders som nån slags andrahandsval.
Första gången jag spelade DAI hittade jag hem. Jag spelade över 100 timmar och jag kommer ihåg hur jag satt på jobbet och lånade ut spelet till tweenies som inte hade en aning om vad det var för spel de plockat upp, samtidigt som jag längtade hem till min egen soffa för att fortsätta berättelsen. Den gigantiska öppna världen gjorde tyvärr att jag tappade bort huvudberättelsen ganska mycket. Den blev liksom inte så intressant (och jag hade inte heller spelat några DLC till tidigare spel så Corypheus var liksom bara en random skurk som helt plötsligt kom och bråkade, det kändes ganska platt). Men jag älskade att springa runt i den där världen och höra mina följeslagare slänga käft bakom ryggen på mig, och jag älskade Dorian Pavus från första stund. Jag tjatade så mycket om honom att Seldon till slut svartsjukt så åt mig att sluta (och jag minns att han vid ett tillfälle tog med sig en bild på Dorian till frisören för att få samma frisyr som han).
För ett par år sedan tog jag mig an projektet att spela om hela trilogin på nytt i ett svep. Då hade jag ju betydligt mer erfarenhet av datorspel i allmänhet och storslagna RPGn i synnerhet. Jag kunde syna spelen i sömmarna på ett annat sätt, och upptäcka de brister som faktiskt fanns där. Som grafiken i DAO. Som att man bara springer runt i samma labyrint om och om igen i DA2. Som att den öppna världen mest bara är ett sätt att få en bränna fler timmar i DAI. Men jag hade ändå roligt när jag spelade igenom dem, och den här gången fokuserade jag mer på huvudberättelserna, och spelade de DLC som på ett oerhört starkt sätt bryggar över från ett spel till nästa (Awakening men särskilt Legacy och Trespasser är nästan obligatoriska om man ska hänga med i berättelsen spelserien igenom).
Jag är en annan spelare nu än när jag första gången klev in i Thedas. Jag kan inte spela DAV på samma sätt och se det med samma ögon som då. Min erfarenhet har gjort mig mer kräsen och mer kritisk. Och ju högre förväntningar som byggs upp, desto längre blir fallet när de inte infrias.
Här är de saker jag har svårt för i DAV:
Övertydligheten
Spelet skriver mig på näsan hela tiden. Jag får inte en chans att tänka själv och lägga ihop två och två. Detta gäller i dialoger både i uppdragen (där jag hela tiden får förklarat för mig vad någon just har sagt och vad det innebär för uppdraget) och i enskilda samtal med mina följeslagare (där jag dels får höra nästan exakt samma fras upprepas flera gånger för att riktigt banka in budskapet, dels får upp små rutor som förklarar för mig att ”det här du sa just nu kommer få just den här konsekvensen”).
Jag kan inte minnas att de tidigare spelen var såhär övertydliga, eller upprepande. Jag missade absolut en del av det stora narrativet i min första genomspelning (särskilt i de två senare spelen), och kände en fördjupad förståelse efter att ha spelat alla spelen, inklusive DLC, en andra gång med fokus på världsbygget och huvudberättelsen. Kanske är jag för påläst, kanske hade jag älskat det här om detta var mitt första möte med Dragon Age.
Avsaknaden av svåra val
Visst, jag får göra val som får konsekvenser, men det är hela tiden ”du kan bara rädda en stad, välj stad 1 eller 2” eller ”en person måste offra sig, välj person 1 eller 2”. Det finns liksom inga argument för det ena eller det andra valet, ingenting som utmanar mina moraliska principer. Det blir helt enkelt en fråga om ole, dole, doff eller att välja vem av mina följeslagare jag tycker minst eller mest om.
Det här vet jag med säkerhet är en banalisering av de tidigare moraliska dilemman som dykt upp under spelseriens gång. Där fick jag gång på gång välja vilka moraliska principer som skulle gå först. Bör magiker få leva i frihet, trots deras mottaglighet för demonisk påverkan? Är blodsmagi alltid fel, eller finns det tillfällen då ändamålen helgar medlen? Vems liv ska jag offra, ett litet barn eller hans mamma? Det har nog skett en gradvis förenkling här, de starkaste sådana ögonblicken är från DAO, och sen glesnar de ut mer och mer.
Den spretiga öppna världen
Vi hattar hit och dit mellan platser i olika delar av norra Thedas. Istället för att på djupet lära känna, låt säga Tevinter, så får jag bara en liten munsbit av en del av huvudstaden, och den hänger över huvud taget inte ihop med något jag lärt mig om landet tidigare (var är magistersarna, var är slavarna? Vad skiljer ett samhälle där magiker är den styrande klassen, i motsats till de där magiker tills nyligen varit livegna?). Jag får mig inte särksilt mycket världsbygge till livs på dessa platser.
I DAO lär man känna Ferelden, och även om just det landet är en ganska generisk anglosaxisk medeltidsfantasyvärld så hintas det här och var om mer exotiska platser, som Orlais och Antiva. I DA2 får man bara en munsbit vid namn Kirkwall, men man stannar kvar länge i den munsbiten, och det funkar också, på sitt sätt. I DAI hattar man absolut runt en del, men man håller sig ändå i Ferelden och Orlais (med ganska mycket dalish-inslag), och expanderar på så sätt gradvis spelarens värld. Nu är det som att man försöker gapa över för mycket, och ingenting av det blir särskilt väl genomarbetat eller levande.
Några av av följeslagarna
Harding hade funktionen av en talande informationsskylt i DAI. Varje gång man kom till ett nytt område möttes man av hennes rapport om vad man hade att vänta. Som informationsskylt var hon väldigt lyckad eftersom det var trevligt att möta ett bekant ansikte varje gång man kom till en ny plats och man slapp läsa sig till infon. Tyvärr räcker inte hennes informationsskyltspersonlighet till som följeslagare. Hon beter sig som om hon och Rook är bästisar från första stund, men jag känner henne inte och det är tyvärr mördande tråkigt att hänga med henne så jag vill inte försöka lära känna henne heller. Hennes personliga uppdrag är egentligen ganska intressanta för världsbygget i stort om man har spelat DLC:t The Descent, så jag fullföljde dem trots allt, men jag började aldrig tycka att hon var särskilt intressant som person.
Davrin hade jag nästan samma relation till. Hans uppdrag, som kretsade kring the grey wardens, ville jag verkligen fullfölja, men hela Davrin-Assan-dynamiken fick det att krypa i mig. Jag fullkomligen avskyr när djur tillskrivs mänskliga egenskaper på det där sättet (förstår talat människospråk och interagerar utifrån mängsliga känslor men förvägras samtidigt samma respekt och rättigheter som en människa hade haft) och Assan var verkligen bara en ny jäkla mabari-hund (om än betydligt finare att se på).
Taash var lite mer intresant som person, men jag tycker verkligen att de personliga uppdragen hade kunnat göras med betydligt mer finess. Det känns… fantasilöst, som om man på förhand skissat fram att ”vi ska ha en transperson med och vi ska använda hen för att förklara trans för spelaren” och sen har man liksom inte tänkt ut nåt mer efter det. Det blir, precis som så mycket annat i spelet, väldigt pekpinneaktigt.
Det är förstås inte unikt att några av följeslagarna inte faller mig i smaken. Så har det varit i varje spel. Det är som unikt är att följeslagarna får så matiga uppdrag, och att de är så integrerade i den stora berättelsen. Det i sig tycker jag är att smart drag. Otur för mig bara att de två följeslagare jag tyckte var tråkigast som personer hade uppdragen som var intressantast för Thedas sammantagna världsbygge. Samtidigt kommer jag inte ifrån att överlag så är följeslagarna lite för snälla och lite för lojala allihopa från dag ett. Ingen av dem gör mig någonsin arg, ingen av dem blir någonsin arg på mig eller ifrågasätter mina beslut. De, tillsammans med avsaknaden av val som känns, resulterar i att stora delar av berättelsen känns ganska mjäkig. Jag har retat mig nåt oerhört på Morrigans och Viviennes överlägsna attityder tidigare, och nu inser jag plötsligt att jag saknar någon som faktiskt biter ifrån en smula.
Hoppandet
Det är överlag ganska clonky kontroller, vilket jag kan köpa, för jag har aldrig spelat den här spelserien för striderna. Men just plattformshoppandet är fan under all kritik. Man kastar sig ut, viftar desperat med alla lemmar i två plågsamt långa sekunder och kramlar sig till slut fast vid plattformen på andra sidan och häver sig upp. Jag är inte en plattformsspelsälskande spelare, men jag kan ju förstå tjusningen i att susa fram i ett pixelperfekt spel med tajta kontroller. DAV har inte tajta kontroller, så varför detta evinnerliga hoppande? Jag trodde aldrig jag skulle sakna tiden då Dragon age inte hade någon hoppknapp.
Men vad gillar jag då?
Nu har jag formligen kräkt ur mig allt jag har svårt med i spelet. Men jag har spelat ändå till eftertexterna, och jag slutförde alla personliga uppdrag och maxade lojaliteten hos alla faktioner utom en. Nånting måste jag ändå ha gillat.
Några av följeslagarna
Lucanis hejar jag på från första stund. Han blir snabbt min bästis, särskilt som jag spelar en Rook med Crow-bakgrund. Neve romanceade jag, och hon var också en pärla, även om dialogerna gick lite väl mycket på repeat ibland (Neve känner sig otillräcklig för att hon inte lyckas lösa alla problem i Dock town, Rook återupprepar att ”I’m there for you”). Emmerich var kanske den mest exotiska och intressanta personen med riktigt fina personliga uppdrag. Bellara var också helt okej, men jag kan inte riktigt komma ifrån att hon ser ständigt bajsnödig ut när man pratar med henne.
Den stora berättelsen
Den blir bättre och bättre ju längre man spelar. Om t.ex. Corypheus var lite trist som nemesis i DAI så är det ett genidrag att ha en ärkeskurk som man först försöker stoppa, för att sen tvingas samarbeta med för att få övervinna en ännu värre skurk, men sen ändå måste övervinna på nytt i berättelsens slutskede, när man under lång tid har etablerat en relation till honom. Hela grejen med Varric var också riktigt snyggt gjord. Jag har ju såklart läst och sett otaliga varianter på samma tema förut, men jag blev ändå så totalt gaslightead. Jag såg ju hur han föll i början, och trodde att ”ånej, vad tråkigt att han dog så tidigt, han är ju en av mina favoriter” men sen blev jag så glad när han fanns där i Lighthouse att jag blundade för alla tecken på att allt inte var som det skulle (varför läks hans ben aldrig? Varför måste Rook ta över som ledare när Varric är vaken och kapabel att fatta stategiska beslut? Varför hälsar ingen av mina följeslagare, inte ens Harding, nånsin på honom?). Varrics avskedsscen blev spelets absolut finaste ögonblick.
Världsbygget (det det faktiskt expanderar)
Jag gillar hur Thedas blir en rikare värld för varje spel i serien. Jag hade som sagt gärna sett fokus på något specifikt land hellre än småduttarna i flera olika, men rent mytologiskt fick man ändå en hel del förklarat för sig. Vilka da alviska (och till viss del Tevinters) ”gudarna” var och hur slöjan som skiljer andevärlden från den profana skapades (ja, lite av det visste vi ju från Trespasser). Hur the blight skapades från första början. Varför dvärgar inte drömmer, och inte heller kan få magiska förmågor.
Jag kan inte komma på något mer. Tyvärr är det långt mer jag är missnöjd med än som jag uppskattar, men samtidigt är det jag gillar också de saker som gjort att denna spelserie gjort ett så stort intryck på mig. Världen, människorna man får chansen att lära känna där, och berättelserna man får ta del av. Det gjorde det värt att spela även DAV, trots att jag klagat mest hela tiden jag gjorde det.