När jag besöker främmande ort brukar jag försöka låna med mig en bok som utspelar sig på platsen (stad eller område om det går, annars åtminstone samma land). Dels tycker jag att berättelserna blir mer levande om jag faktiskt känner igen namngivna platser, upplever samma klimat (kanske till och med samma väder just där och då) och får en känsla för att människor ser ut och klär sig. Dels inbillar jag mig att jag förstår människorna på platsen jag besöker bättre om jag får ta del av kulturen (även om jag ju förstår att det blir ett väldigt litet utsnitt ur en specifik författares perspektiv).
Förra veckan var jag i Reyjkavík och hade således med mig en bok som utspelar sig där. Jag fick sålla genom en drös deckare innan jag hittade Den sista kvinnan av Auður Ava Ólafsdóttir.
Det var egentligen bara vid ett tillfälle som en specifik plats i staden nämns, som fick mig att kunna precicera var nånstans (en liten bit av) handlingen utpselar sig. Annars fattar man visserligen att det är ett större samhälle på Island, och det finns ju inte så många andra att välja på.
Auður (ja, jag använder förnamnet här, hårt drillad av min lärare i isländska från universitetet, isländska patronymikon är inte namn) är överlag väldigt oprecis när det gäller namn. Berättarjaget (som vi faktiskt får veta heter María) har två barn, som oftast nämns som ”flickan” och ”pojken”. Hennes far kommer från ett aldrig preciserat land ”på andra sidan havet”, och själv gör María återkommande arbetsresor till ett annat lika anonymt land. Hon träffar vid ett tillfälle sitt ex utomlands eftersom de råkar befinna sig i samma stad samtidigt, men vilken stad det handlar om nämns aldrig.*
Det finns andra saker som dock placerar handlingen och huvudpersonerna väldigt tydligt på denna plats på jorden: ”Jag blundar, låter mig sjunka ner mellan [barnen] och känner hur tröttheten övermannar mig, hur hela Atlanten med sina kontinentalplattor lägger sig ovanpå mig.”
En liten detalj som verkligen är ett exempel på det här jag skriver om ovan är beskrivningen av hur huset där María bor, där en hyresgäst bor i källarplanet. Det fanns ganska många hus (företrädesvid äldre stenhus, vissa med fasad i målad korrugerad plåt) som verkade ha den uppdelningen med en större bostad på två våningar över mark, samt en källarlägenhet med små fönster precis i markhöjd. Vi hyrde själva en lägenhet i ett sådant hus, där jag misstänker att de som hyrde ut lägenheterna själva huserade i källardelen.
Boken börjar lite segt tycker jag, och skildrar en väldigt diskbänksrealistisk småbarnsföräldervardag där jag bara vill att María ska komma över det faktum att hennes man lämnat henne (eftersom detta sker precis i bokens början har jag som läsare noll relation till honom, och har lite svårt att förstå att hon fortfarande vill ha tillbaka honom), men efter ett tag (i takt med att María lär känna sig granne Perla, får det fart. Kanske inte händelseförloppet som sådant (för det är en bok där inte så mycket händer egentligen), men språket och metafiktionen får romanen att lyfta. Det är mycket självdistans till författarskapet, lek med fiktionens verklighet: ”som författare måste jag hålla med om att fantasin är den enda verklighet som existerar” samt ”det som inte borde kunna ske har faktiskt större tendens att inträffa i livet än i en roman. Till skillnad från livet är böcker oftast så som man förväntar sig”
Även om María är bokens berättarjag så är det Perla som är författarens språkrör och absolut mest minnesvärda personlighet.
* Min teori är att pappan är från Frankrike (rimligt land att åka på språkresa till och rimligt språk att läsa i skolan på Island, klimatet stämmer, pappans namn funkar på franska utan att dock vara iögonfallande franskt) och att María arbetar i någon fransktalande del av Afrika (det nämns att hon kan tala pappans språk flytande tack vare sitt arbete, det är ett fattigt land med kvävande hetta och där många skadas av landminor). Efter lite googlande har jag hittat ett land som stämmer överens med både franska som officiellt språk och stora arealer med landminor, och det är Tchad.