Det slumpade sig att jag och Kronprinsen läste två böcker om döden igårkväll. Det är ett förvånansvärt vanligt tema i (svenska) barnböcker. Och vanligast är det väl att det är en far- eller morförälder som som dör, så även här.
Resan till Ugri-la-brek av Thomas (text) och Anna-Clara (bild) Tidholm
Den här minns jag fanns hemma hos mormor. Morfar dog ganska tidigt i mitt och mina kusiners liv, och kanske inhandlades den i samband med det som ett slags pedagogiskt vektyg för att förklara det här med döden för barnbarnen. Kanske var det bara en slump. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var lite obehaglig och hade läskiga bilder. Den är helt klart ganska konstig och liksom mystisk. Två barn, som av nån anledning heter så konstiga namn som Hinken och Myran, beger sig med sin hund Strunt ut på en resa för att försöka leta reda på sin morfar som har ”kommit bort”. Vuxenvärlden har lämnat barnen ensamma med att försöka förstå vad som hänt. ”Mamma vill inget säja. Och Pappa vet ingenting” Resultatet blir en ganska surrealistisk road trip där verklighet och lek blandas på ett sätt som påminner oerhört mycket om Piija Lindenbaum (eller snarare, jag tror att Piija Lindebaum tagit inspiration från makarna Tidholm, med tanke på utgivningsdatum). ”Dom reser norrut över fotbollsplanen, för allting som är svårt och långt borta är norrut”. Trots att barnens resa går genom berg och skogar och städer och tar tusentals år står föräldrarna nånstans i bakgrunden på en balkong och ropar att det är läggdags.
Illustrationerna är verkligen dramatiska och kusliga på ett sätt som är svårt att riktigt ta på. Men det är stora himlar och barnen är på de flesta uppslagen väldigt små. Morfar hittas ju förstås ingenstans i hela världen, så barnen tvingas ta sig över en ”mörk stor flod” (såklart!) för att ta sig till andra sidan om världen. Den här delen av berättelsen minns jag väldigt tydligt. Det är så läskigt tomt och ödsligt! Byn Ugri-la-brek, där morfar sitter i en ensam stuga och inte längre behöver sina glasögon, ligger mitt ute i ett kallt tomrum som skrämde mig som barn och som idag påminner mig om John Ajvide Lindqvists Himmelstrand (och blir om möjligt ännu läskigare!).
Det är svårt att säga hur kronprinsen upplevde boken. Han erkänner sällan att han tycker böcker eller filmer är läskiga eller obehagliga nuförtiden. Han satt dock och lyssnade uppmärksamt och kröp självmant upp bredvid mig för att titta på bilderna (vilket inte händer så ofta längre, han brukar hellre vilja sitta och rita eller bygga med nåt medan jag läser).
Rymlingarna av Ulf Stark (illustrationer av Kitty Crowther)
”Vad konstigt det är att löven lyser som vackrast just innan dom faller av” – reflekterar huvudpersonen Ulf när han tittar på höstlöven utanför fönstret, och på så sätt skapar författaren Ulf en metafor för hela berättelsens budskap.
Detta är en kapitelbok, så vi har förstås läst den under flera kvällar, men avslutade den igår. Farfadern ligger på sjukhus med ett ”för stort och klent” hjärta och ett lårben som brutits för andra gången. Det framgår mellan raderna att alla väntar sig att han kommer att ligga där tills han dör.
Pappan (Farfars son alltså) blir för ”trött och ledsen av att se sin starka tjocka pappa ligga där och blir svagare och smalare” så han undviker att besöka honom, och Ulf, huvudpersonen, åker istället dit i smyg. Morfar är arg och ”besvärlig” och svär hela tiden, men när Ulf föreslår att de ska rymma från sjukhuset lever han upp. Det blir något av en roadtrip i den här boken också. Men istället för en magisk resa är denna mycket mer konrekt och vardaglig. Farfar vill en sista gång återvända till huset där han bodde med sin fru (Ulfs farmor). Ulf ångrar sig flera gånger, för det är uppenbart att Farfar egentligen är för svag. Men resan är viktig för Farfar, eftersom den ger honom en ny mening med livet. När han inser hur mycket han saknar sin älskade fru (en burk hemkokt lingonsylt agerar som katalysator), och samtidigt kommer på att det finns en möjlighet att han snart ska få träffa henne igen, i himmelriket, och där få en ny chans att rätta till gamla misstag, börjar personlighetsförändringen (eller karaktärsutvecklingen). Farfar bestämmer sig för att sluta svära (för sjukhusbiträdet försäkrar honom att kvinnor uppskattar män som kan tala vackert), han försonas med sin son och han anstränger sig för att bli en bättre människa.
Berättelsen skildras genom ett barns ögon, men det känns kanske som en bok som uppskattas och förstås bättre av vuxna än barn. Vad vet ett barn om dödsångest, livskriser och försoning? Men jag tyckte att den var mycket vacker.
Illustrationerna är sådär. Jag vet att Kitty Crowther är en upphöjd och prisat illustratör, men hon är inte en av mina favoriter.