Jag är otroligt slö på läsandet just nu, men jag har tillslut tagit mig igenom Juloratoriet. Det är en sån där bok jag länge har vetat att jag vill läsa men som jag liksom sparat. På nåt sätt fick jag kanske för mig att det skulle vara nåt slags jultema? Så jag påbörjade den i början av december, men märkte ju snart att det är en bok som funkar för vilken årstid som helst.
Det är en berättelse som griper tag från första kapitlet och som flera gånger liksom vrider om nånting i hjärtat på en. ”Det är synd om människorna”, och allt det där.
Jag älskar språket. Jag älskar det värmländska, för att det är så hemtamt och ändå så främmande. Jag förstår mig inte alls på galenskapen. Alltså, inte att det är en galen berättelse utan att ”sinnessjukdom” verkar vara ett så vanligt sätt att hantera motgångar bland människorna i berättelsen. Jag älskar Splendid och hans pappa och jag älskar Tunströms Selma Lagerlöf. Jag älskar Tessa fram till det att hon blir galen, och jag älskar nog Aron också fram till dess. Sidner älskar jag nog aldrig riktigt, tyvärr och det är nog det som gör att boken, trots de fantastiska språkvindlingarna ändå inte räcker hela vägen fram, för mig.
Men Tessa måste få säga några ord, som kan stå för fler än henne själv i denna berättelse: ”Jag är inte lärd, även om jag läst en del, mitt liv är bara några hektar stort men jag kan se bergen bortanför”.
Och slutligen, något som kommer på en av de absolut första sidorna, en sanning om läsning som jag kommer bära med mig länge: ”Att öpnna en bok och sänka sig ner i den! Djungel på ena sidan, en strid ström på den andra. Ingen kan nå en på den smala klipphyllan mellan Punkt och Stor bokstav.”