I början av det här bautaprojektet, som pågått större delen av mina prinsars yngre barndom, försökte jag se filmerna i kronologisk ordning. Det var också ganska häftigt att se filmhistorien utspela sig film för film. Såhär på slutet har jag gett upp det där. Dels är det ju inte bara en studio längre utan tre (och en till), och ibland får man surfa mellan streamingabbonnemangen för att täcka in alla, dels börjar barnen ha väldigt mycket egna åsikter om vilka filmer vi ska prioritera.
Under 10-talet tycker jag att standarden har höjts på filmerna överlag. Berättelserna är mer komplexa och det är oftare det inte är tydligt från första början vem som är ”skurk”. Både protagonister och antagonister beter sig lite mer som människor (även när de tekniskt sett är robotar, antromorfiska djur eller nåt annat), och inte bara arketyper.
Tyvärr gäller inte detta riktigt för Dreamworks. De blir bara sämre och sämre. Knappt halvvägs in i gav jag helt enkelt upp. Det är förutsägbara och trista intriger, totalt platta personporträtt och mest bara puplikfrieri på olika sätt. Jag somnar för det är så ointressant. Jag har därför helt struntat i Herr Peabody och Sherman, Home, Trolls, Baby-bossen och Kapten kalsong-filmen. Ingen av dem lockade det minsta. Om nån anser att jag missar nåt storverk här är det bara att höra av sig.
Filmer värda att se om och om igen
Röjar-Ralf (2012)Disney
Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla den här filmen. Arkadspelsfigurer som lever sitt eget lilla liv i ett världsbygge som inte går ihop och en jätteirriterande unge som jag för mitt liv verkligen inte kan tycka är gullig!? Men den har nånting. Lite som när Toy Story-filmerna emellanåt lyckas vara riktigt existentiella – var hittar man sin mening med livet när man är en bugg i ett spel?
Modig (2012)Pixar
Den här berättelsen är ganska enkel och känns rätt kort. Men jag gillar klassiska sagor där sensmoralen är att man inte ska lita på excentriska gamla häxor som erbjuder en enkla lösningar på komplicerade problem. Eventuellt är detta den svagare av de filmer som platsat i översta kategorin, men någon ska ju vara det också.
Frost (2013)Disney
Den är verkligen så bra som framgångarna den fått. Jag tycker så mycket om den tydliga musikaluppbyggnaden, och syskonkärleken mellan Elsa och Anna är så stark och så tragisk att den nästan går att ta på. Snygg är den också!
Big Hero 6 (2014)Disney
Den här såg jag när den kom och gillade mycket, trots att jag inte är så mycket för superhjältegenren. Här finns en skurk, men det är inte riktigt den man först tror, och inte på det sätt man tror heller. Den finns lager, helt enkelt.
Zootropolis (2016)Disney
Även Zootropolis är ett exempel på en ganska komplex handling med många vändningar i handlingen och (nåja, relativt) runda figurer. I början avskyr jag verkligen räven Nick, precis som det är tänkt, och precis som det är uträknat börjar jag gradvis förstå honom och hans bevekelsegrunder mer och mer. Eftersom det händer så mycket hela tiden blir också filmen aldrig tråkig eller förutsägbar, vilket ju annars är lätt hänt när man plöjt igenom en stor portion av de mest tongivande animerade barnfilmerna genom historien inom loppet av 5-6 år.
Coco (2017)Pixar
Återigen bra musik! Och en miljö som känns lite nyskapande och annorlunda. Här är det många som i berättelsens början handlar kortsiktigt och egoistiskt, men som efter hand som de ställs inför riktiga prövningar får chansen att uppvisa mod och vilja att offra sig för andras väl. Slutet med den dementa äldre släktingen Coco vars minnen väcks till liv av musiken är svår att låta bli att fälla en tår till.
Filmer värda att se åtminstone en gång
Trassel (2010)Disney: Lite för flamsig för att hamna i den översta kategorien, och lite för lång, men ändå helt okej.
Draktränaren (2010)Dreamworks: Jag hade för mig att jag gillade den här bättre när den kom. Nu känns den lite för förutsägbar.
Nalle Puhs film (2011)Disney: Den är gullig, väldigt Nalle Puhig. Passar nog främst lite yngre barn för tempot är långsamt och det händer inte så mycket. Roligast är filmens sista tredjedel, som utspelar sig i en grop varur djuren har stora problem att ta sig upp.
De fem legenderna (2012)Dreamworks: Klyschig men ändå bättre än några av de menlösa filmerna i kategori tre.
Vaiana (2016)Disney: Plus för musiken och myten, minus för de tjatiga upprepningarna (hur många gånger ska de egentligen knuffa varandra i vattnet och pendla mellan ytterligheterna ”jag kan göra vadsomhelst” och ”jag ger upp”)?
Filmer att låta bli
Den gode dinosaurien (2015)Pixar: Den är så konstig. I sina sämsta stunder är det fantasilöst berättande och dåligt skriven dialog. I sina bästa stunder är det så nära plagiat av klassiker som Lejonkungen att det nästan blir pinsamt.
Insidan ut (2015)Pixar: Jag köper tyvärr inte grundkonceptet alls, vilket gör att jag aktivit letar plot holes (och de är ganska lätthittade).
Croodarna (2013)Dreamworks: Den säger inget nytt, och den är inte rolig. Jag somnade.
Turbo (2013)Dreamworks: En snigel vill bli snabbare än en racerbil, och den amerikanska drömmen stipulerar att oavsett förutsättningarna räcker det med att verkligen tro att det går så kommer en deus ex machina forma verkligheten efter fantasin.