Jag följer upp mitt superlånga disneyinlägg med att gå igenom vilka tecknade barnfilmer från 90-talet jag och prinsarna sett tillsammans i ett av mina mastodontprojekt. Och med ”tecknat” menar jag egentligen animerat, för i slutet av 90-talet dök det upp inte en, utan två filmstudior som gjorde helt och hållet datoranimerad film. Det är dels Pixar (som från start skapade filmerna åt Disney och numer ägs av dem) och Dreamworks animation (som var sina egna). Jag avhandlar mina sammanfattade intryck av de tre animationstudiorna,1 innan jag kör tre listor baserade på omtittningsvärde, precis som sist.
Disney
Det kommer att vara absolut flest filmer från Disney även i detta inlägg, eftersom de andra två studiorna dök upp först under andra halvan av 90-talet. Jag har också väldigt svårt att förhålla mig objektiv till några av de här filmerna, eftersom de präglat min barndom i så stor utsträckning. Jag vet att jag kommer att sätta filmer från början av 90-talet högre än de som kommer lite senare, fast de kanske objektivt håller samma nivå (Seldon, som bara är ett par år yngre än jag, skulle ha gjort en något förkjuten favoritlista om han hade gjort en sån här sammanställning).
Pixar
Pixar slog ju igenom så det brakade med sin första film, och jag tycker absolut att de kunde mäta sig med Disneys ”animation studio” redan från start, och har (men nu går jag kanske händelserna i förväg lite) hållit jämna steg sedan dess.
Dreamworks
Dreamworks har jag ett mycket mer ambivalent förhållande till. Det är så många filmer som jag inte vet riktigt vad de vill med, vilken målgrupp de egentligen ser framför sig. Många filmer är vuxenfilmer som bygger på (ganska trötta och väldigt amerikanska) vuxenintriger, men förklädda till animerade barnfilmer. Denna studio hann bara med två filmer under 90-talet, varav den ena är ett lysande exempel på detta, och den andra istället är helt mindblowing. Dreamworks är en ojämn filmstudio, minst sagt.
Filmer värda att se om och om igen
Aladdin (1992) Disney
Den här berättelsen är magisk. Den lyckas både pricka av en massa mall 1A-komponenter för hur en klassisk Disneyfilm ska vara uppbyggd, och förmedla något genuint och äkta på samma gång. Eller så är det bara jag som råkat se den här först och därför ser allt annat stöpt i samma mall som kopior av denna, när den i själva verket är en i mängden.
Presentationen av huvudpersonen är genialisk. Aladdin hoppar runt bland hustak i ett musiknummer som lyckas presentera honom som både offer/underdog och kompetent hjälte på samma gång. Anden är hysterisk mest hela tiden, men det förvaltas oerhört väl av Dan Ekborg i den svenska dubbningen. Musiken är, filmen igenom, perfekt avvägd och framförd.
Jag får lov att sluta nu, det är trots allt några filmer till att gå igenom.
Lejonkungen (1994) Disney
För att citera filmaffischen som prydde mitt och Seldons första gemensamma boende: ”den här filmen har allt!” Den kom också i en perfekt ålder för att bli den där lägereldsfilmen, den som jag och mina kompisar pratade om och spelade upp scener ur i våra lekar på skolgården, som precis alla i min närhet hade en relation till. Jag är ganska säker på att det var den första filmen jag grät till (och det har hänt mer än en gång vid omtittningar, även i vuxen ålder). Det är klart att jag idag med lite mer analysförmåga än när jag gick på lågstadiet kan syna berättelsen i sömmarna och hitta en del brister( kanske framför allt romantiserandet kring ett i praktiken fascistiskt statsskick) men jag kan också hålla två tankar i huvudet samtidigt, och därmed fortfarande njuta av filmen.
Toy Story (1995) Pixar
Jag har ju redan skrivit om både denna och dess uppföljare, men de ska ju såklart med i uppräkningen i alla fall. Det här är också en film som jag minns väldigt tydligt när den kom. Det var ju den första datoranimerade filmen i 3D, och det var så coolt! Jag minns hur begeistrade personer som min egen mamma var av de tekniska framstegens möjligheter. Huvudintrigen var också som klippt och skuren för mig, som besjälade i stort sett alla mina leksaker och lätt kunde föreställa mig att de hade ett eget känsloliv.
Just animeringarna håller väl kanske inte så bra (särskilt inte människorna som, tack och lov, håller sig ganska mycket i periferin), och typen av leksaker andas ibland väldigt mycket 90-tal, men berättelsen i sig är fortfarande lika välskriven.
Herkules (1997) Disney
Den bästa av Disneyfilmerna från andra halvan av nittiotalet (de jag inte hade en lika självklar relation till som barn) ät utan tvekan Herkules. Den lyckas ta den klassiska myten och stöpa om den i ett välfungerande filmformat. Meg är en imponerade välskriven kvinnlig rollfigur (det kryllar som bekant inte av dem i filmhistorien, inte heller i Disneys portion av den). Musiken är fantastisk, som sig bör.
Prinsen av Egypten (1998) Dreamworks
Ett ord kan beskriva den här filmen; bombastisk. Det är kanske den mest storslagna film jag hittills har sett inom ramen för det här projektet. Och det funkar! Rollfigurerna har djup och eftersom man får följa både protagonist och antagonist växa upp sida vid sida blir konflikten dem emellan längre fram i filmen både trovärdig och medryckande. Det är knappast den mest barnvänliga tecknade filmen (Dreamworks har som sagt en tendens att göra filmer för en publik med vuxna referensramar och förståelse), men det bibliska stoffet med blodiga slavuppror och barnamord är ändå en del av vårt västerländska kulturella arv, så här tänker jag att det ursäktas. Båda prinsarna var med och såg filmen (sju respektive fem år i skrivande stund) och den funkade, även om Lillprinsen gömde ansiktet i händerna några gånger.
Toy Story 2 (1999) Pixar
Jag har i de flesta fall valt bort uppföljare i det här projektet. Det blir för trassligt, och dessutom är Disneys direkt-till-video-uppföljare ökända för att vara superdåliga cash-grabs, så det har liksom inte känts aktuellt. Men med Pixars Toy Story-uppföljare är det snarare tvärtom. Seldon har pratat sig varm om dessa, och jag tänkte att jag ger dem väl en chans då. Och det gjorde jag verkligen rätt i! Här fördjupas berättelsen, och det bitterljuva i den här barn-leksaksdynamiken ställs på sin spets.
Filmer värda att se åtminstone en gång
- Skönheten och odjuret (1991) Disney: Lite för mycket sunkig stockholmssyndrom i grundintrigen, men det är ändå en vacker, klassiskt berättelse
- Pocahontas (1995) Disney: fantastisk musik, men berättelsen är lite tunn
- Ringaren i Notre Dame (1996) Disney: pampig, och ganska häftig berättelse, som dock kräver att man har lite koll på katolsk sexualmoral för att man ska förstå alla nyanser (det har knappast mina prinsar)
- Mulan (1998) Disney: den försöker vara feministisk, och var det kanske för sin tid, men nu har tiden sprungit förbi den. Jag hade säkert gett den högre betyg om jag växt upp med den, och den har sina stunder
Filmer att låta bli
- Bernard och Bianca i Australien 1990 Disney: intetsägande (varför såg jag ens den när jag inte ens gillade första, det är ju en uppföljare?)
- Antz 1998 Dreamworks: obegriplig för barn, alldeles för tam samhällskritik för vuxna
- Ett småkryps liv 1998 Pixar: aningen bättre myrfilm än Dreamworks variant, men inte tillräckligt spännande för att flytta upp ett hack
- Tarzan 1999 Disney: tråååkig, enda behållningen är musiknumret med aporna som trashar lägret
- Jag kollade TT-språket, man ska börja ordet så! ↩︎