De senaste veckorna har jag och Kronprinsen haft en tjock faktabok för barn som högläsninsbok, Världens historia: från stenålder till nutid. Jag läser ju mycket hellre skönlitteratur, både för egen del och som högläsning, men Kronprinsen valde den här i biblioteket (det finns naturligtvis massvis med häftiga bilder) så jag fick göra honom till viljes den här gången. Det har varit en överraskande häftig upplevelse, får jag säga.
Själva boken har åtminstone till viss del de brister som man kan förvänta sig av sådana här böcker, skrivna på engelska som originalspråk, riktade till barn, fyllda med bilder och med relativt lite förklarande text. Översättningen är alldeles för ordagrann och fylld med anglicismer (jag har parafraserat ibland när jag högläst), och komplexa historiska skeden förenklas så mycket att de ibland blir nästan obegripliga. Men jag blev förvånad över hur pass välgjord den ändå är. Bilderna, genomgående foton på arkeologiska fynd och historiska dokument, är väl valda, snyggt presenterade och verkligen jättemånga. Boken är nästan 200 sidor lång (och har ordförklaring samt register i slutet!). När man sägert ”världens historia” som menar man verkligen också hela världens historia, inte bara västvärlden och lite Kina, som historieböckerna när jag var barn.
Det som har varit häftigast med att läsa den här boken med en åttaåring har dock varit alla samtal den gett upphov till. Vi har gått igenom mänsklighetens historia från förhistorisk tid till den digitala tidsåldern, jag och en unge som inte ens har börjat med historia i skolan än. Det är ju som sagt mycket bilder och relativt lite text, vilket gör att mycket behövt förklaras och kontextualiseras under läsningens gång. Vissa kvällar har vi bara hunnit med 1-2 uppslag för att en fråga gett upphov till en hel miniföreläsning, med boken som bildstöd. När vi läste om bronsåldern och järnåldern blev det nästan bråk för att han tyckte att brons borde komma efter järn, och dessutom varför kallades det inte guldåldern när de började bearbeta guld också? (detta blev ännu värre när boken senare gång på gång benämner vissa epoker i olika civilisationers historia som ”guldåldrar”, och då naturligtvis snarare menar perioder av fred, välstånd och utveckling).
Svårt var också att förklara det här med kolonialism. Detta är ett ämne som jag tycker att boken hanterar riktigt bra (det sker ingen glorifiering av de europeiska ”upptäckarna” och ursprungsbefolkningars perspektiv lyfts), det är mest åldern och förkunskaperna hos mottagaren som gör att det blir svårgreppbart. Något jag tagit stöd av är ungens stora intresse för flaggor, som gör att vi återkommande pratar om länder i olika delar av världen och hur de ibland hänger ihop historiskt, fast de kan befinna sig på andra sidan jordklotet. Tråkigast har absolut varit genomgångar av olika sorters vapen och krigföring. Som tur är verkar ungen heller inte vara nån möp i vardande så de delarna har jag läst igenom utan särskilt många avbrott för frågor.
När vi började komma in på lite mer modern historia lyfts marginaliserade folkgrupper och postkoloniala frågor alltmer, och här blir det ganska intressant. Det blir så uppenbart att Kronprinsen (nyss åtta år fyllda) inte vet nånting om rasism eller främlingsfientlighet. Han reagerar till exempel med direkt oförståelse när det i boken skrivs om ”svarta” människor och deras utsatthet genom historien. ”Vilka menar de? Det finns ju inga människor som är svarta? Han på bilden där, han är ju typ lite ljusbrun, och det finns några som är mörkbruna, men ingen är ju svart. Vilka är det egentligen som räknas in i de svarta och varför kallas de så?”.1 Det ordet för att beteckna en grupp människor är helt främmande för honom. Nu är ju ordet svart inte lika vanligt i Sverige (särskilt inte längre) som det är i USA, så även här har vi ju att göra med en översättning som kanske gjorts lite för ordagrann. Men det är inte bara ordet, det är också konceptet att rangordna människor efter hudfärg eller ursprung som han inte kan förstå, eller att vissa grupper kan ha det sämre ställt än andra. Visst han är inte så gammal än, men han är också (delvis tack vare väldigt härmkomstmässigt heterogena barngrupper både på förskolan och nu i skolan) så himla van vid att människor omkring honom kan komma från alla möjliga ställen och ibland kan man se det på dem, ibland inte alls. Han är ofta nyfiken och berättar hemma att han tagit reda på att den och dens föräldrar kommer från det och det landet och de pratar det och det språket och de kom till Sverige av den och den anledningen, men han lägger NOLL värdering i det.2 Det är kanske inte så överraskande egentligen, men jag tyckte nånstans att det var vackert.
Nu är dock boken genomläst och jag ganska trött på att inte få dyka in i ett fantasifullt äventyr. Nästa bok blir något skönlitterärt!
- Absolut inte ordagranna citat här, men det fattar ni. ↩︎
- Något att nämna dock, det är bäst att vara lite intersektionellt transparent här. När jag säger härmkomstmässigt heterogent betyder det att familjer kan komma från olika länder, men det är en övervägande del västländer, och en ännu större andel högutbildad medelklass (universitetsfolk). Det närmsta han varit att möta sociala orättvisor har nog varit genom att titta på Madicken. ↩︎