Böcker som passar en tvååring

Äntligen kan man ha lite text i böckerna! Äntligen kan man följa nåt slags narrativ. Men mest busa och leka förstås, vilket man kan göra både med språket och med boken och själva läsningen som koncept.

Chris Haugton: Mamma borta och Kanske…

Chris Haughtons böcker är ofta finurliga, med en humoristisk poäng som först stegvis byggs upp med hjälp av upprepning (vilket barn älskar), och sen släpps lös på allra sista sidan, genom det som inte sägs rakt ut utan endast antyds (vilket jag älskar). Illustrationerna är väldigt enkla och liksom pixliga, som om de är gjorda av någon som är halvbra på paint. Tydligen är Haughton designer i första hand, så jag antar att det är ett medvetet stilval snarare än begränsad förmåga, men själv har jag nog andra favoriter om man bara ska se till det grafiska. Böckernas styrka tycker jag istället är att det är så roligt att läsa dem högt. Haughton har verkligen tänkt på både högläsande vuxen och lyssnande barn som aktiva parter som båda har en roll att spela. Högläsaren ska läsa, och gärna dramatisera, lyssnaren ska lyssna men också aktivt delta genom att reagea och göra inspel.

Jag har valt två böcker av Haughton redan på tvåårslistan, mycket tack vare att de lockar fram det här engagemanget hos även såhär pass små barn.

Mamma borta är perfekt att börja med. Den handlar om en liten uggleunge som tappat bort sin mamma och får hjälp av skogens olika djur för att hitta henne igen. Det är förstås ett drama riktigt små barn kan engageras av. Boken bjuder också in barnet att aktivt delta i letandet efter mamman.

Kanske… funkar även lite högre upp i åldrarna (på biblioteket kunde man få denna i fyraårspresent), men jag minns så väl hur mycket Lillprinsen levde sig in i handlingen när jag läste denna för honom när han var två. Här är det tre apsyskon som inte kan låta bli att göra precis det de är tillsagda att inte göra. Och när aporna (och jag som läser texten) hävdar att det absolut inte finns några farliga tigrar i närheten är barnet naturligtvis mycket mer skarpsynt och försöker för allt vad hen är värd att varna aporna för farorna som lurar i bakgrunden på varenda sida. När tigrarna sedan anfaller gäller det naturligtvis att höja både tonläge och tempo i läsningen för att dramatisera den fartfyllda jakten.

Stina Wirsén: serierna om Brokiga och Vem

Stina Wirséns namn har växt sig stort inom illustrationssverige, och det med rätta. Jag älskar hennes karaktäristiska tecknarstil med en tunna strecken som ger så exakta former men ändå smiter iväg och blir lite yviga emellanåt. När Wirsén tecknar för yngre barn skapar hon figurer som är fulla av liv och personlighet. De är liksom fulsöta, inte tillrättalagt perfekta utan just ganska brokiga.

Man kan med fördel börja med de böcker i serien om de Brokiga som är i kartong och heter saker som ”Rita!”, ”Bygga!” och ”Nej!”. Rent krasst kan man kanske tjuvstarta redan i ettårsåldern med dessa, men för enkelthetens skull får alla Wirséns böcker hamna här.

Vem-böckerna hann vi tyvärr inte med så många innan småprinsarna blev lite för stora prinsar, men den absoluta favoriten är Vem finns? som skildrar något så sorgligt som ett syskon som dött innan det hann födas, och som trovärdigt skildrar både föräldrars och barns hantering av sorgen och samtidigt lyfter den stora existentiella frågan om vad det egentligen innebär att ”finnas”. Flera av Vem-böckerna är filmatiserade och finns på SVT.

Hervé Tullet

Hervé Tullets böcker är interaktiva och innovativa på ett sätt som känns spännande för en vuxen första gången man läser den, men ”tyvärr” fortsätter att vara lika spännande för barnet som lyssnar i sisådär hundra genomläsningar till. De är absolut värda att prova, men ett tips är att kanske låna just dessa på biblioteket snarare än att köpa dem, så man ”blir tvungen” att lämna tillbaka dem efter ett tag. Vi läste En bok och Säg oh! när prinsarna var små, men det verkar finnas ett par till översatta till svenska (och tonvis på franska och engelska).

Eva Eriksson och Lisa Moroni: serien om Julia

Eva Eriksson är ju redan ett bekant namn sedan ettårsinlägget, men här har hon samarbetat med sin dotter Lisa Moroni, också författare och illustratör. Jag visste inte om detta innan, men tydligen har de både skrivit och ritat tillsammans, och inspirationen till Julia och hennes familj är hämtad från verkligheten och Moronis egen dotter med samma namn (vilket får mig att direkt fundera ut att javisst, där finns en mamma och en pappa, men också en mormor, som ju då måste vara Eva i egen hög person).

Julia är en typisk tvååring som älskar att leka kurragömma och när saker och ting blir ”lite tokigt”. Det är charmig vardagsigenkänning när man läst sönder de där Max-böckerna man haft hemma sedan ettårsåldern.

Per Bengtsson och Per Gustavsson: serien om Knotan

Samma vardagstema med hög igenkänningsfaktor återfinns i serien om Knotan. Knotan upptäcker världen omkring sig, helt utan hänsyn till sin pappa som förgäves försöker hänga med att städa, skydda och barnsäkra omgivningen efter hand som hon drar fram. Att Per Bengtsson skrev böckerna under en föräldraledighet är inte precis nån överraskning, den där återhållssamma frustrationen hos Knotans pappa är ytterst lätt för en förälder till en tvååring att känna igen sig i. Jag vet inte hur mågna gånger jag och lillprinsen läste Knotan klättrar när han var i sin värsta klättrarperiod och knappt gick att ha i möblerade rum. Här introdoceras också en av mina favorutillustratörer, Per Gustavsson. Vi kommer att få anledning av återkomma till honom.

Det finns fem böcker om Knotan. Förutom Knotan klättrar kan Knotan knappar få ett hederomnämnade bara för den fantastiska språkleken i titeln.

Anna-Clara Tidholm: Lekaläsa-serien

Anna-Clara Tidholm dyker upp igen, och vid två år vill jag tipsa om serien som av någon anledning kallas ”lekaläsa” och som handlar om en nalle som bryter fjärde väggen och talar direkt till läsaren och bjuder in denne på olika upptåg. Precis som i Knacka på är varje ord (nåja, nästan) vägda på guldvåg både för att erfterhärma hur ett barn använder språket och för att göra böckerna till en fröjd att läsa högt. Som i Okej! där nallen ska packa med sig massäck: ”… och kokoskaka och picknickdricka! Och godisgrodor! Okej!”.
Vi läste också boken Grattis! precis i samband med att Kronprinsen fyllde två och första gången liksom skulle lära sig vad en födelsedag egentligen är för något (nyblivna ettåtingar har ju normalt sett ingen aning). ”Var är födelsedagen?” frågar sig nallen fundersamt en bit in i boken, men blir såklart ordentligt firad innan boken är slut ”och flera gånger mera grattis”.

Lennart Hellsing

Jag älskar när man leker med språket, och Hellsing är en av mina absoluta favoriter (jo, jag har har ganska många absoluta favoriter). Man kan egentligen ta hem i stort sett vilken som helst av hans böcker och hitta fantasiska ramsor att rabbla, vissa så att tungan nästan slår knut på sig själv. Och lära sig utantill, så att man kan citera dem lite då och då som det faller sig. Men jag slår ändå ett slag för att börja med nyutgåvorna illustrerade av Lena Sjöberg, Ellen Ekman respektive Charlotte Ramel (de verkar ha gjort två var), där man får så att säga ett litet smakprov.

Emma Virke: serien om frukterna

Rim och interaktivitet, det är två ingredienser som vi har lärt oss är framgångsrecept när man skriver och läser böcker för tvååringar. Ema Virke behärskar båda och är verkligen en stjärna på det senare (vilket gav henne och Emelie Östergren en nominering till augustpriset förra året). Läsaren (eller det lyssnande barnet) får låna ut sina fingrar mun och allt möjligt till frukternas upptåg.
De här böckerna är ganska nya, så jag hann bara läsa de två första (den om citronen och den om kiwin) med Lillprinsen innan han växte ur dem, men nu finns det fem stycken, den senaste utkommen i april i år (så chansen är nog stor att det kommer fler).