Nu när båda prinsarna har passerat femårsåldern är det dags att summera mina bästa lästips även för femåringar. Jag märker att ju högre upp i åldrarna jag kommer, desto mer får barnen egna viljor och intressen när det gäller böcker. Det blir svårare och svårare att skriva allmänna tipslistor som passar alla. Med Kronprinsen började jag läsa ”kapitelböcker” nästan så fort han fyllde fem, medan Lillprinsen dröjt sig kvar i bilderböckerna (eller om det är jag som dröjt mig kvar, i vetskap om att det är sista chansen på länge som jag kan vältra mig i dessa böcker) betydligt längre. Lillprinsen är också betydligt mer känslig för saker som är ”läskigt” eller känslomässigt påfrestande, så böcker som funkat utmärkt för hans storebror har jag fått spara lite på med honom.
Eva Eriksson: Boken om Bella och Gustav
Eva Eriksson är flitigt återkommande bland mina bilderbokstips (se ettårisinlägget, tvåårsinlägget samt treårsinlägget), men oftast endast som illustratör. Nu dyker hon upp igen, och den här gången med egenskrivna texter till sina egna bilder. Och de är så roliga! Jag skulle kunna låta det här stycket bestå av enbart citat: ”herregud, vad jag mår tråkigt”, ”kom om en liten vecka” samt ”gå och lägga sej? Ikväll igen?!! – jag la mej ju för kattsingen igår också!”. Bella är en mycket försigkommen flicka som betalar bussbiljetter med nytappade mjöktänder och lindar snälla pensionärer runt sitt lillfinger.
Denna samlingsvolym av fyra (mycket korta) böcker har ett gammalt ex libris från Barnens bokklubb med mitt namn på som jag utläser från handstilen att min mamma satt dit nån gång när det begav sig.
Jonna Björnstierna: Sagan om den underbara familjen kanin
Böckerna om den underbara familjen kanin är rysare för lite äldre bilderboksbarn. Lillprinsen (som har lätt för att leva sig in i berättelsevärldar) kunde liksom inte bestämma sig för om han tyckte att det var fantastiskt kittlande eller för ruskigt när Lillebror Kanin gick vilse i ”den fruktansvärda delen av skogen”. Det finns ett helt gäng böcker i serien, det ska sägas att vi bara hunnit med att läsa de tre-fyra första kanske.
Torben Kuhlmann
Torben Kuhlmann är en författare och illustratör som vi upptäckte relativt sent, och jag har bara läst hans böcker med Lillprinsen, och inte alla böckerna. Författare och illustratör skrev jag, men det är egentligen bilderna som skiljer sig från mängden. Oerhört vackra miljöer, gulliga smågnagare och gamla flygmaskiner vars detaljrikedom för tankarna till Hayao Miyazaki. Tyvärr är det nog ett misstag att skriva även texterna själv istället för att låta en specialist sköta det jobbet, för berättelserna är litet intetsägande, och språket (åtminstone i den svenska översättningen) är inte jättebehagligt att läsa högt.
Astrid Lindgren: böckerna om Emil
Det finns såklart massor av Astrid Lindgren att välja på, och man kan absolut börja läsa (och titta på filmatiseringar av) flera av hennes böcker redan innan ungarna fyller fem år. Och det gör väl de flesta också, man måste nästan anstränga sig för att undvika henne helt. Men ska jag välja nånting som passar bra att läsa för en femåring så får det bli böckerna om Emil. Man får förklara ganska många ”svåra” ord och främmande företeelser (vad är egentligen en piga?), men texterna är ändå anpassade för yngre barn och man kan riktigt höra Lindgrens ”sagotantsröst” i texten som förklarar vad företeelser som palt och fattigstugor. Ett ”anti-tips” (om man så vill) är böckerna om Barnen i Bullerbyn. Det är absolut inget fel på dem, men det finns heller inget där som filmatiseringen inte lyckats skildra minst lika bra.
Isabelle Halvarsson: böckerna om Puzzel och Fräs
Det finns två separata serier (som dock gör ”besök” hos varandra), en om hittekatten Fräs och en om smuggelhunden Puzzel. De här böckerna har fungerat väldigt olika för mina båda barn. Kronprinsen har älskat dem som högläsningsböcker (särskilt serien om Puzzel, tyvärr, eftersom jag personligen gillar Fräs bättre), medan Lillprinsen inte kom förbi den första boken pga alldeles för hemsk och läskig. Det är egentligen rätt märkliga bokserier, för de fokuserar på ganska oskyldiga vardagsdraman där djuren beter sig så mycket som möjligt som riktiga hundar och katter. Trots det börjar respektive serie med att djurungarna brutalt slits från sina mammor, och kommer hungriga, rädda och ensamma till de hem och barn vi sedan får följa deras liv hos. Som sagt, Lillprinsen bad mig nästan i panik att stoppa läsningen av Fräs när jag testade den på honom, medan Kronprinsen tog sig förbi första bokens ”tröskel” utan större problem. Böckerna är skrivna på ganska okomplicerad svenska med något stolpig dialog när människorna pratar, men desto träffsäkrare onomatopoetiska beskrivnignar när djuren låter. Puzzel (som är en liten jack russel) skäller t.ex. ”veff!” och ”aff!” medan större hundar snarare låter ”råff, åff!”. Det gör det väldigt rolig att läsa böckerna högt. Dock, jag vet att många barn i lågstadieåldern som börjat läsa lite längre böcker på egen hand uppskattar dessa, så det här är verkligen inte bara högläsningsböcker. Kanske att Lillprinsen kommer att vara lite mer emotionellt mottaglig om några år när han kan läsa dem själv. Margareta Nordqvist bidrar med svartvita illustrationer.
Eva Bexell: Prostens barnbarn
Jag brukar inte ha ljudboksomslaget som bildsättning – det här är ju en tipslista på böcker att själva läsa högt. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån det faktum att det inte är fysiskt möjligt att framföra dessa tre böcker på ett mer fulländat sätt än vad Margareta Krok gör det. Läs dem högt en gång, för sakens skull, men låt sedan barnen lyssna om och om igen på hennes uppläsning (finns både på Spotify och Youtube music och säkert på flera andra ställen) och lär ännu en generation barn att känna igen hennes röst varhelst de hör den. I textboken finns svartvita illustrationer av Karin Stjernholm Raeder.
Emi Gunér: böckerna om Nina
Det finns några bokserier som handlar om vardagsdraman och där huvudpersonen och innehållet i böckerna växer och förändras för varje bok, både vad gäller yttre och inre konflikter. Det skulle bli alldelses för tjatigt om jag upprepade samma bokserier i flera inlägg på raken, så här tipsar jag om att börja läsa böckerna om Nina för en femåring, och sedan (om man vill) fortsätta i ungefär följande takt:
- Nina och Snöleoparden (5 år)
- Ninas sommarlov (sommaren 5-6 år)
- Nina börjar skolan (runt skolstart i förskoleklass)
- Nina – hemlisar och kompisar (6 år)
- Nina i ettan (7 år)
- Ninas syskonbok (8 år)
Det ska kanske poängteras att vi absolut inte har följt detta slaviskt, men det har gett upphov till stark igenkänning de gånger vi träffat rätt. Den första boken är verkligen en riktigt träffsäker beskrivning av en femårings känslolov (jag vet inte hur många gånger jag och Lillprinsen utbrast ”precis som du/jag!” när jag läste första boken nyligen, och för några veckor sedan när jag och Kronprinsen läste bok 4 (ett år ”för sent”, men rätt tid på året) gav det upphov till mysiga samtal om midsommarfiranden och annat som hör början av sommaren till. Första tre böckerna tycker jag är bäst, efter det försvinner den absolut starkaste igenkänningen för mig och mina barn. Kanske för att fem-sexåringar är mer lika varandra än vad t.ex. åttaåringar är, kanske för att skillnaden mellan tjejer och killar gradvis ökar med åren, och jag bara har läst för de senare. Loka Kanarp har illustrerat.
Ännu mera Ulf Stark
Precis som Eva Eriksson har Ulf Stark fått vara mer i flera inlägg förut (treårslistan och fyraårslistan). Jag har dock tre favoritberättelser som är lite för långa för att en tre-fyraåring ska orka med dem riktigt. Ärligt talat går de nog ganska mycket över huvudet på en femåring också, men både mina prinsar har i alla fall accepterat när jag valt dem redan i den här åldern, sen kan man ju fortsätta hur länge man vill egentligen.
Den första boken är Systern från havet, som skildrar ett finskt krigsbarns upplevelser från andra världskriget. Jag har gråtit både en och två gånger medan jag läst den här berättelsen. Stina Wirsén har illustrerat.
Bok nummer två är den betydligt skojigare Lilla Asmodeus, om djävulens egen son som av sin far tvingas upp från underjorden och ut till människornas värld för att en gång för alla bevisa att han är en riktig djävul som kan locka oskyldiga själar ner i fördärvet. Det visar sig att han är ungefär lika usel på detta som pappan alltid misstänkt. Hanna Höglunds dramatiska illustrationer passar perfekt till en bok om djävular och demoner som äter orm till middag.
Mitt sista tips är klassikern Kan du vissla Johanna? Mer gråtfest, naturligtvis, och har man sett den filmateriserade versionen som brukar gå på SVT på julafton efter Kalle Anka vet man vad det hela handlar om. Höglund har illustrerat även denna bok, men det var jag tvungen att kolla upp nu i efterhand för jag minns inte en enda bild (det är heller ingen bilderbok, texten står i centrum).