Ett nytt resmål, och således en ny bok. Det blev inte direkt någon lyckträff denna gång, tyvärr. Man måste liksom vada genom olika deckare och spänningsromaner för att hitta nånting med lite substans, och den här gången misslyckades jag.
Jag läste Johannes Selåkers roman Fräls oss ifrån ondo som inte stämplas som deckare rakt ut, men som har en gul ryggprick på mitt bibliotek vilket innebär att den räknas som ”spänning”.
Jag ska inte redogöra för handlingen för den är för jävla dum (och full med logiska luckor). Det blir ett litet hopplock av iakttagelser bara:
Grejer jag reagerat på:
- Bra lokalförankring. Riktiga platser i Umeå med omnejd nämns frekvent. Huvudpersonen passerar till och med vid ett tillfälle hotellet där jag läste större delen av boken.
- Weird namnsättning av personer. 30-åringar och äldre heter saker som Selma, Astrid, Elsa och Alfred vilket får mig att tänka att de är mycket yngre än vad de ska föreställa. Ingen i min generation heter såhär, däremot är det vanliga namn bland de tonåringar och yngre jag emellanåt träffar (eller jääävligt gamla personer, det hade jag också kunnat köpa)
- Selåker verkar inte gilla Umeå. Det finns en bitterhet som sipprar igenom, ett förakt som gör att han låter Selma och de andra raljera och känna avsky kring olika saker. Det är lite charmigt när det handlar om typ dålig mobiltäckning eller dyster arkitektur bland studenthemmen (jag skulle tro att Selåker pluggat i Umeå och inte hade en odelat positiv upplevelse), men när det gång på gång ska raljeras kring veganer och feminister börjar jag tänka att Selåkers största problem med Umeå är att staden är för ”woke”. Buhu (okej, förlåt, nu är det jag som är raljant).