I den här listan har jag samlat tips på bilderböcker där de flesta har lite mera text. Det känns nästan som att det går en magisk gräns mellan treårsåldern där bilderna fortfarande behöver vara i centrum, och fyra år då texten kan tillåtas att broderas ut lite utan att barnet tappar tråden eller tålamodet.
Några av dem har dock lite mindre text, men innehållet är ändå sådant att jag tänker att en fyråring nog kan ta det tills sig bättre än ett yngre barn.
Sven Nordqvist
Båda mina prinsar har börjat med Pettson när de fyllt fyra år. Det har varit något nästan magiskt med det, ”äntligen kan jag plocka fram den här skatten och föra den vidare till mina barn”. De sex första Pettson-böckerna är de jag själv minns från när jag var liten (jag var lite för stor för att fastna för Tuppens minut när mina föräldrar tog hem den och läste för Dean, och de sista två läste jag inte förrän i vuxen ålder), och jag vet inte om det är därför eller om Nordqvist faktkiskt blev lite slarvigare med åren, men jag tycker verkligen att de första är bäst. Rävjakten vinner, särskilt bildmässigt, men därefter kommer Pannkakstårtan, Stackars Pettson, och Kackel i grönsakslandet ganska tätt efter. Pettson får julbesök och Pettson tältar är lite svagare, men innehåller båda vissa scener som är helt oförglömliga. Dessa har jag alltså läst för Lillprinsen, och skippar de sista tre helt.
Förutom just Pettson-böckerna förtjänar Var är min syster? ett alldeles särskilt omnämnande. Den är så vacker rent bildmässigt, och textmässigt finns det ett djup mellan raderna som man bara anar. Det är klart att han fick Augustpriset för den.
Slutligen, visst ska man läsa Agaton Öman och alfabetet samt Minus och stora världen också, det ska man.
Nils Andersson
Jag blev så glad när jag upptäckte Nils Andersson! Vi fick hem en av pixiböckerna om ”Lillebror Berglund och jag”, jag gissar att det kanske var i en pixibokskalender, och sen dess är jag helt frälst. Andersson leker med det svenska språket på ett sätt som jag inte sett hos någon annan sen Lennart Hellsing, och jag vågar nog påstå att han är en värdig arvtagare till denne gigant.
Böckerna om ”jag” och hans tvättbjörnslillebror är illustrerade av Fredrik Dimrå. De finns bara i pixiboksformat, vilket gjort att vi inte alls läst så många som jag hade önskat. Vi tar hissen är nog den roligaste av de vi faktiskt har här hemma. Den innehåller en fantastisk uppräkning av olika saker som Skåne har att erbjuda, bla: ”ål och potäter, och snaps och potäter och sill, och raps och Piraten och Perstorp, och Peps och falafel och dill”. Ja, ibland får man hålla tungan rätt i mun för att kunna läsa de här texterna högt.
Tillsammans med Erik Svetoft har han också gjort den fantastiska Mina husdjur samt den ganska roliga men inte riktigt lika vassa Våra stadsdjur. Här får vi kliva in i en rad olika miljöer som kryllar av djur som gör heltokiga saker. I den förstnämnda älskar jag hallen (där ”jackorna hänger vid rockarna, och tackorna hänger med bockarna” och verkstan (där ”tordyvlar hyvlar, pilfinkar filar och fyra sparvar svarvar. Tikar spikar spikar, uvar skruvar skruvar och tre uttrar muttrar”). Svetofts gör Nordqvistinspirerade illustrationer där more is more. Tittar man noga kan man till och med i själva bilderna hitta ordlekar som inte fått plats i själva texten.
Baek Heena
Baek Heena vann ALMA-priset 2020 för sina bilderböcker. Istället för att teckna eller måla bygger hon upp små världar som hon sedan fotograferar. Det ser ut lite som stop motion, ja utan ”motion” då. Berättelserna utgår ofta från det vardagliga (även om det för svenska barn ändå blir en smula exotiskt när det är sydkoreanska barns vardag som skildras), men det magiska tänkandet är ständigt närvarande och skapar en känsla av att allt är möjligt.
Pija Lindenbaum
Jag och Seldon har ganska olika smak när det gäller barnböcker (okej, böcker över huvud taget). Men en författare vi hyllar unisont är Pija Lindenbaum. När jag nu går igenom hennes bibliografi ser jag att hon har några småbarnsböcker på meritlistan, och de borde ju i så fall redan ha dykt upp i tidigare inlägg, kan man tycka. Det är helt och hållet mitt fel som missade dem när barnen var i rätt ålder. Jag är övertygad om att de hade platsat om jag hade läst dem.
Lindenbaum skriver utifrån ett väldigt tydligt barnperspektiv och det magiska tänkandet är alltid närvarande. Skiljelinjen mellan verklighet och fantasi är minst sagt suddig.
Gittan och fårskallarna var den som charmade Seldon först (även om jag vet att Vitvivan och Gullsippan också ligger honom varmt om hjärtat). Lill-Zlatan och morbror raring har vi både läst och tittat på filmatiseringen av, med stor behållning. En av mina personliga favoriter är Vi måste till jobbet som jag visst redan har skrivit om (vilket jag även gjort om Frekes fot). Det finns hur många fler som helst, jag ska försöka hålla mig från att rabbla hela listan.
Jag försökte till och med återvända till Elsie-Marie och småpapporna som jag själv minns från när jag var barn (och som vi till och med hade exempel ur när jag läste barn- och ungdomslitteratur på universitetet), men den kändes som att den inte riktigt höll längre, i alla fall inte i jämförelse med hennes senare böcker.
Per Gustavsson: böckerna om Prinsessan och Prinsen
Jag gillar illustratören Per Gustavsson väldigt mycket. Kan välja böcker enbart på grund av att han gjort illustrationerna, även om författaren inte är någon jag brukar fastna för eller ens känner till (till exempel Knotanböckerna). Han gör charmiga, lekfulla illustrationer som man känner igen direkt som hans.
Men nu vill jag lyfta de böcker där han också lyckas skina som författare. I böckerna om Prinsessan (som bara heter Prinsessan) och Prinsen (som bara heter Prinsen) lyckas han på ett snyggt sätt bygga en värld som står på två till synes okombinerbara ben samtidigt, våra föreställningar om hur sagornas prinsar och prinsessor lever och beter sig, samt det totala krossandet av dessa fördomar. Prinsessan har rosa klänning och äter tårta till frukost. Men hon är också väldigt snabb på att kasta sig fram med svärdet i högsta hugg när någon behöver lära en drake eller ett rövarband att veta hut. Prinsen sitter hellre hemma i sitt slott och dricker varm choklad, men när han och hans prinsvänner hotas att förvandlas till grodor står han ändå pall för trycket. Det som gör att Gustavssons genusmedvetna sagorsticker ut (han är knappast den enda som kommit på tanken att skapa bilderböcker som belyser fördomar) är det stilistiska greppet att göra båda huvudpersonernas beteende allmängiltigt. Istället för att skriva ”när prinsessan vaknar äter hon alltid frukost i sängen” heter det ”när prinsessor vaknar äter dom alltid frukost i sängen”, som om böckerna vore en guidebok till prinsessors beteende, snarare än berättelser med en huvudperson. Istället för att göra Prinsessan till ett unikt exempel ”titta, en prinsessa som spelar hockey! vilken grej”, konstateras bara att ”så gör prinsessor”. Gustavsson går ifrån det där lite mer i senare böcker, särskilt i de om prinsen, vilket jag tycker är lite synd.
Mera Ulf Stark
Det finns ett par berättelser i Ulf Starks sagosamling som har lite för mycket mellan raderna för att funka för en treåring. Kanske är det för mycket mellan raderna även för en fyraåring, men det är ändå bilderböcker, och jag har några Stark-titlar på vänt till femårslistan också!
En stjärna vid namn Ajax är illustrerad av Stina Wirsén, känd från tvåårslistan. Det är en vemodig och fin liten berättelse om en hund och ett barn som växer upp tillsammans, om om barnets sorg när hunden ofrånkomligt blir gammal och dör.
Storbrorsan är en berättelse som jag läst i två versioner. I samlingen Liten och stark har den mycket mera text och skildrar ett längre händelseförlopp, men den version vi läste först var ett lite kortare bilderboksformat, illustrerat av en kändis från om inte min blogg, så definitivt från min barndom, nämligen Matti Lepp. I Storebrorsan skildras maktobalansen mellan ett äldre och ett yngre syskon oerhört skickligt. Lillebrorsan som är huvudperson avgudar sin äldre bror och är övertygad om att han är den bästa personen i världen. Storebrorsan solar sig i idoldyrkan, men förstår inte att ta ansvaret allvar, utan drivs av sitt egenintresse.
Ja, okej, jag hör ju själv att detta är böcker som den vuxne läsaren kanske har mer ut av än den fyraårige lyssnaren. Men de kan titta på fina illustrationer i alla fall, och nånting får de säkert med sig.
Charlotte Lannebo och Ellen Ekman: böckerna om Olle och Bolle
Jag vet inte så mycket om Charlotta Lannebo, men Ellen Ekmans seriestippar var jag ju väl bekant med när jag först fick tag i Olle och Bolle är bröder. Faktum är att det kan ha varit via Ekmans instagramkonto jag fick nys om att hon också börjat illustrera böcker. Böckerna om Olle och Bolle är perfekta att läsa när man själv har två barn i lagom ålder (våra var nog fyra och två) eftersom igenkänningsfaktorn blir så enorm. Storebror vill leka med lego men det är farligt för lillebror, en lillebror som skriker lite för mycket och inte kan leka ordentligt. Deras mamma försöker konflikthantera med varierat resultat. Bilderna är träffsäkra och innehåller fantasitiskt mycket detaljer. Precis som i Lilla Berlin sker ibland egna små berättelser i bildernas periferi.
Jag har läst de första tre böckerna. Alla innehåller detaljer som fått mig att skratta högt första gången jag läste det. Det har kommit ytterligare en tryckt bok samt ett gäng direkt-till-ljud-böcker (som jag inte förstår riktigt varför man skulle vilja nöja sig med när illustrationerna är så charmiga).
Emma Adbåge: Gropen
Jag har egentligen väldigt svårt för Emma Adbåges tecknarstil, med sina konstiga proportioner och skeva kroppar. Men augustprisvinnande Gropen är ändå en bok jag uppskattar. Den är en hyllning till den fria leken (alltså den där man leker med ”kottar i skogen”), och ett slags kritiskt debattinlägg mot en överbeskyddande vuxenvärld som tappat förståelsen för varför det är denna typ av lek barn vill ha och behöver.
Lisen Adbåge: Furan
Emmas syster Lisen har ju en liknande avig tecknarstil, men hon får med en av sina böcker på den här listan hon också. Furan är en riktigt obehaglig rysare, fast för fyraåringar! Premissen med den igenvuxna ödetomten som slår tillbaka när en intet ont anande barnfamilj försöker tämja den är genialiskt skräckstoff. Jag tycker nog dock att den är läskigare än något av mina barn tyckt. Det är ju inga monster eller andra sådana konrketa läskigheter i den, vilket verkar göra det lättare att hantera för just barn, fast den slutar i förskräckelse.
Maria Nilsson Thore: en egen flock
Jag skrev ju redan i treårsinlägget att man borde läsa alla böcker av Maria Nilsson Thore, men om man nu inte har lyckats plöja igenom alla så kan jag rekomendera En egen flock. Den finns i samlingsalbumet jag nämnt tidigare, men också förstås som fristående bok. Den handlar om en hund som har svårt att passa in och som känner sig annorlunda och utanför. Det handlar om längtan efter ett sammanhang, men också om att hitta det där man minst anar det.